Catscan

Allt är mörkt och tyst, jag ligger i fosterställning och väntar på sömnen. Dörren puffas upp och jag kan se en burrig kattsvans gunga förbi min säng. Ägaren till svansen hoppar upp vid fotändan och går sakta bort till mig. Vi skallar varandra. Det är så vi hälsar; Panna mot panna. Sedan vältrar han sig ned på rygg, börjar spinna och glor med belåten blick in i mina ögon.

Ludde. Min trognaste vän. Den enda sambo jag haft. Den enda som sett mig när jag bryter ihop, och ändå stannat kvar. I över 1 år har vi hållt ihop. Och nu är det bara 24 timmar kvar innan jag måste lämna tillbaka honom till sin riktiga ägare, och skiljas från honom för gott. Visste inte ens att jag tyckte om honom så mycket. För några månader sedan tog jag honom förgiven. Nu faller jag sönder på insidan vid tanken på att inte få se honom igen. Antar att man ibland måste förlora någon för att kunna inse dennes värde.