Dum, ful och hemsk

Jag är en väldigt dum, ful och hemsk människa. Tackade just nej till min 177:e fest med jobbet. Eller inte tackade nej, det hade ju varit att göra det för enkelt. Först tackade jag ja, och fick efter att ångesten ett dygn senare gjort sig påmind tacka nej. Smooth bitch. ”Jo, jag vet att jag sa att jag kunde nu på lördag, men.. kom på att bla bla bla”. Man försöker verkligen vänja sig vid tanken på att gå, för att slippa att återigen vara den som bangar och komma med ack så genomskinliga lögner.

För det är verkligen alltid jag som bangar. Med den ena ursäkten dummare än det andra parerar man fest efter fest. ”Nä, jag kan inte, en polare ska komma över...” (som om jag har nån...)...”Nä, det går inte... för att e... jo alltså...du vet”. Hade jag kunnat så hade jag sagt som det var:

”Nej, det går inte. Jag har en sak som kallas panikångest, som gör att jag inte kan fungera vid vissa obestämda tillfällen eftersom min kropp och det lilla som finns av mitt psyke bryter ihop. Min kropp får okontrollerade spasmer och jag börjar skrika inombords. Sedan har jag en slags social fobi som gör att jag inte klarar av att vara bland för många främmande människor under för långa perioder. Och visste du att jag har så dåligt självförtroende, att jag hatar och föraktar mig själv och allting med hela min person, i varje sekund som jag är med andra folk, särskilt i samband med alkohol? Jag önskar då att jag slutade upphöra. För att inte tala om den där lilla glitchen i min hjärna som gör att jag vill skada både mig själv och lyckliga människor. Men tack för att du frågade. Kanske nästa gång...”.

Men det går ju såklart inte. Det enda som är värre än mina billiga undanflykter är sanningen. Även om dom vet att det luktar finkel om mitt snack, så skulle dom aldrig klara av sanningen. Och även om dom skulle, så skulle inte jag vilja att dom visste. Det enda dom fattar är att jag inte vill, och det är ironiskt nog det enda jag inte säger.

Dom säger att det inte är nån fara, inga problem osv. Men hur länge orkar dom bjuda med nån som ändå aldrig kommer? Förmodligen inte länge till. Kanske är det det jag innerst inne vill. Bli lämnad ifred. Fast när jag är ensam, så går det inte en sekund som jag inte tänker på att ha nån, eller vara hos nån. Och så fort jag är med andra, så börjar jag längta till den trygga ensamheten som jag kan bäst. Låst dörr, nerdragna persienner, släckt lampa, dator och kanske en karta stesolid. ”Hatar dubbelmoral, förutom när jag själv använder mig av den”, som Instinct sa.

Ensamhet. Likt knark till en början, lika förföriskt, sedan kommer nackdelarna fram en efter en. Innan du vet ordet av så är ensamhet allt du kan och vet, men du vill inget hellre än att bryta den. Men så fort du gör det, så kommer ångesten. Ångesten över att inte kunna vara dig själv. Att oroa dig över din blick, din look, dina kläder, ditt språk, ditt utseende, över andras uppfattning om dig, över att inte duga.

Det syns på mig hur jävla desperat jag är. Hur illa jag passar i rollen som singel. Jag borde egentligen skämmas för att erkänna det. Och det gör jag nog det lite också. Hela ensamhetsprylen kunde lika gärna varit spetälska. Som det är nåt fel på en för att man inte har nån flicka, eller aldrig träffar folk. Vilket det ju är. 26 bast. Pinsamt ju. Vid detta laget borde man ha tio ex, en nuvarande, en unge och en i ugnen, en drös könssjukdomar och ett fett huslån. Vad har jag? En sliten katt och en påse Gorbys...

Ensamhet. Så pinsam. Så ond. Så patetisk. Så ljuvlig.