Marcus/Instinct
Tittar mig i spegeln denna måndagsmorgon, och kan än en gång konstatera att jag avskyr personen som blänger på mig.
Jag tror våra öden formar oss. Det handlar inte om inställning alls. Jag hatar när folk säger så. ”Ja, men den inställningen så är det ju inte så konstigt att det sket sig för dig...”. Inställning my ass. Säg det till snubbarna som befann sig på 81:a våningen på WTC den 11 september 2001. Hade dom andats idag om dom haft en bättre inställning? Knappfuckingast. Nu är det en extrem situation, men logiken och resonemanget går att applicera på precis allting. Jag tror snack om ”dålig inställning” bara är till för att trösta personen som säger samma dynga. För att personen inte klarar sanningen. Och sanningen är att alla upplevelser vi har i slutändan är ansvariga för vilka vi blir. Inte inställningen. Vi börjar som nollställda och lite naiva per default. Får man kärlek och uppmärksamhet blir man snäll. Får man det inte blir man en Instinct.
Ibland kan jag inte låta bli att undra hurdan jag blivit om jag inte blivit bränd så många gånger, om jag inte haft ett så brokigt förflutet, med så många bråk och flyttar, och om jag fått någorlunda reguljär tillgång till fitta och kärlek.
Kanske hade jag blivit en dum jävla estet som förhandsbokat ”Rena Rama Rolf” på DVD, lyssnat på The Ark, bakat vetekakor, målat av nakna brudar med ekologiska akvarellfärger, tänt på hår under armarna, röstat vänster, och med illa dold glädje använt pinsamma ord och fraser som ”prima”, ”festlig” och ”stå på barrikaderna”. Kanske t.o.m. en sexpack på magen istället för en i kylen. Jo du min skatt.
Men nu är jag delvis den jag är. Detta paranoida freak, en direkt produkt av ångest, tabletter, ensamhet, desillusionism, cynism, mer ångest och den skriande bristen på olagliga preparat. Jag säger delvis, för jag är 2 personer i en. Knulla 2, betala för 1. Bästa dealen sen det där jävla mjällschampot flickor! För mitt liv har varit precis lika extremt som min livsåskådning. Mitt liv har varit antingen eller... glad över att få leva, eller nedslagen för att man fortfarande lever.
Marcus är den ena personen. Skapad av alla bra öden. Snäll, använder smileys och *kjam* i sina mess, kan få omgivningen att garva om han bara vill, kan få omgivningen att må bra om han bara vill.
Instinct är den andra. Marcus egen lilla stalker från andra sidan spegeln. Instinct går upp när Marcus går upp, lägger sig när Marcus lägger sig, säger saker han inte vågar, försätter honom i situationer han inte vill hamna. Men dom är ändå aldrig på samma plats samtidigt. Och han fungerar också som en skyddsängel. Hans ankomst är aldrig diskret. Är omgivningen uppmärksam kan dom upptäcka den. Nacke och handleder börjar rycka. Det svartnar för blicken, och pojken som nyss såg ut att kunna ge dig en blomma ser nu ut att kunna döda dig.
Om du fått mail från mig så kan ibland du se vem som mailat, beroende på om det är undertecknat med Instinct eller Marcus.
Han följde med mig hela vägen till jobbet imorse, såg till så att jag kom fram safe and sound. Gick dessutom ner 5 stackars pendlare, och fick 2 bilar att tvärnita när han morskt knatade över vägen likt en ankmamma med PMS.
Omgivningen bortom Lunar fattar nada. Om ens ni andra gör det. Eller ens jag själv heller för den delen. Även om det kan enklast kan förklaras med ord som personlighetsklyvning, scizo eller bara galen. Men ni har ändå en prolog genom alla dessa dagböcker. Kollegan jag pratade på telefon idag har det inte. Snart tre år har vi jobbat ihop, även om det alltid är 30 mil mellan oss och den enda kontakten vi har är via telefon och mail. Vi bråkar varje vecka. Ibland varje dag. På grund av att Instinct inte kan ta skit. Och att hon är en beyatch då förstås. Och hon förstår nog fortfarande inte hur den snälla killen plötsligt kan tända till och bli ett jävla monster.
”Jaså, jag har ingen koll va? Men det har fan inte du heller. Har bett dig fyra gånger i rad om att fixa den här grejen, ska jag behöva säga det en femte så du fattar? Känns ju jävligt bra att du inte litar på mig. Från och med nu är det ömsesidigt ska du veta. Och all denna skit pga att jag försökte hjälpa dig! Fy fan!”.
Jag formligen spyr ut ord och meningar som jag inte ens riktigt visste att jag hade inom mig. Sedan är det en tävling vem av oss som kan slänga på luren i örat på varann. Hon vann med en hårsmån denna gången. Nästa måndag kommer vi förmodligen bråka igen. Instinct har en tendens att alltid dyka upp på måndagar. Är högröd i ansiktet och med hela kroppen skakandes av ångest och ilska. Min medarbetare, som bara varit där i några månader, är helt tyst. Instinct vet vad han tänker.
”Du tycker jag är en idiot va...?” säger jag snabbt.
”Nej.. men måste du bli sådär...du blir jämnt sån. Var inte så jävla hård mot henne...”
”Vadå hård?! Hörde du vad hon sa mot MIG? Du hör bara vad jag säger, klart att det framstår som det är jag som är nazi då...!”
”Jag fattar inte... jag blir ju aldrig så som dig. Du blir alltid sådär arg. Softa! Ta det inte så hårt...!”
”Ja, men du fattar inte!! Jag måste säga det jag känner! Alltid! Jag kan aldrig hålla inne nåt!! Det är sån skit som gör att folk mår dåligt och blir seriemördare, för att dom inte säger det dom känner. Har du aldrig vaknat upp nån gång, och tänkt ’vafan sa jag inte vad jag kände till den där jävla översittaren när kastade en fimp efter mig i tunneln i högstadiet, eller blev dumpad av den där slynan för 10 år sen’...?!??!
”Eh... nej?”
”Precis!” säger jag och inser att det bästa svaret på min fråga hade varit om han sa ”ja”...
”Men jag måste säga det. Jag blir ännu mer fuckad om jag inte säger det!” fortsätter jag.
Båda återgår till det vi höll på med innan. Instinct försvinner. Enter Marcus.
*kastar en spritpenna på honom*
”Jag vet att du tycker om mig innerst inne”... säger Marcus och ler.
Killen verkar lite förvirrad, för nyss satt det en rabiat dåre framför honom.
”Jävla pucko” säger han skakar på huvudet med ett leende åt det absurda.
Instincts andra kännetecken efter ilskan, är paranoian. När han klipper sönder kreditkort, så klipper han dom i 2 bitar, och lägger dom i varsin sop-påse. När han inför flyten hittade sin gamla mobil i förrådet, så raderade han alla nummer på simkortet, bröt den i 2 delar, slängde batteriet (givetvis i återvinningen, då både han och Marcus är miljövänner), klippte av sladden till laddaren, och spolade slutligen mobben under vatten, varpå han återigen slänge alla delar i olika sop-påsar.
Han är en vän av konspirationsteorier, och har kommit på några alldeles egna. Bland dom bästa återfinns att T-Boz och Chili i TLC lät mörda sin kollega Left-Eye i Honduras, och att lövbiff fått sitt namn pga att den tvingats få det lövtunna formatet, för att den helt enkelt inte GÅR att äta i tjockare format. Således är namnet framtvingat för att anpassas till dess brister, INTE på grund av att det är roligt eller nån annan anledning, utan för att man inte haft nåt annat val, som inte helt sänkte denna eländiga köttbit i soptunnan där den hör hemma.
Och när vi ändå är inne på mat, så tipsar Instinct om att inte prova Findus Feeling Great pizzor. Dom smakar som - citat; ”madrasser från grådaskiga koloni-rum som torrjuckats av Ted Gärdestads bäcken i nuvarande skick”.
Tipset är gratis. Marcus är billig. Instinct kostar.
Jag tror våra öden formar oss. Det handlar inte om inställning alls. Jag hatar när folk säger så. ”Ja, men den inställningen så är det ju inte så konstigt att det sket sig för dig...”. Inställning my ass. Säg det till snubbarna som befann sig på 81:a våningen på WTC den 11 september 2001. Hade dom andats idag om dom haft en bättre inställning? Knappfuckingast. Nu är det en extrem situation, men logiken och resonemanget går att applicera på precis allting. Jag tror snack om ”dålig inställning” bara är till för att trösta personen som säger samma dynga. För att personen inte klarar sanningen. Och sanningen är att alla upplevelser vi har i slutändan är ansvariga för vilka vi blir. Inte inställningen. Vi börjar som nollställda och lite naiva per default. Får man kärlek och uppmärksamhet blir man snäll. Får man det inte blir man en Instinct.
Ibland kan jag inte låta bli att undra hurdan jag blivit om jag inte blivit bränd så många gånger, om jag inte haft ett så brokigt förflutet, med så många bråk och flyttar, och om jag fått någorlunda reguljär tillgång till fitta och kärlek.
Kanske hade jag blivit en dum jävla estet som förhandsbokat ”Rena Rama Rolf” på DVD, lyssnat på The Ark, bakat vetekakor, målat av nakna brudar med ekologiska akvarellfärger, tänt på hår under armarna, röstat vänster, och med illa dold glädje använt pinsamma ord och fraser som ”prima”, ”festlig” och ”stå på barrikaderna”. Kanske t.o.m. en sexpack på magen istället för en i kylen. Jo du min skatt.
Men nu är jag delvis den jag är. Detta paranoida freak, en direkt produkt av ångest, tabletter, ensamhet, desillusionism, cynism, mer ångest och den skriande bristen på olagliga preparat. Jag säger delvis, för jag är 2 personer i en. Knulla 2, betala för 1. Bästa dealen sen det där jävla mjällschampot flickor! För mitt liv har varit precis lika extremt som min livsåskådning. Mitt liv har varit antingen eller... glad över att få leva, eller nedslagen för att man fortfarande lever.
Marcus är den ena personen. Skapad av alla bra öden. Snäll, använder smileys och *kjam* i sina mess, kan få omgivningen att garva om han bara vill, kan få omgivningen att må bra om han bara vill.
Instinct är den andra. Marcus egen lilla stalker från andra sidan spegeln. Instinct går upp när Marcus går upp, lägger sig när Marcus lägger sig, säger saker han inte vågar, försätter honom i situationer han inte vill hamna. Men dom är ändå aldrig på samma plats samtidigt. Och han fungerar också som en skyddsängel. Hans ankomst är aldrig diskret. Är omgivningen uppmärksam kan dom upptäcka den. Nacke och handleder börjar rycka. Det svartnar för blicken, och pojken som nyss såg ut att kunna ge dig en blomma ser nu ut att kunna döda dig.
Om du fått mail från mig så kan ibland du se vem som mailat, beroende på om det är undertecknat med Instinct eller Marcus.
Han följde med mig hela vägen till jobbet imorse, såg till så att jag kom fram safe and sound. Gick dessutom ner 5 stackars pendlare, och fick 2 bilar att tvärnita när han morskt knatade över vägen likt en ankmamma med PMS.
Omgivningen bortom Lunar fattar nada. Om ens ni andra gör det. Eller ens jag själv heller för den delen. Även om det kan enklast kan förklaras med ord som personlighetsklyvning, scizo eller bara galen. Men ni har ändå en prolog genom alla dessa dagböcker. Kollegan jag pratade på telefon idag har det inte. Snart tre år har vi jobbat ihop, även om det alltid är 30 mil mellan oss och den enda kontakten vi har är via telefon och mail. Vi bråkar varje vecka. Ibland varje dag. På grund av att Instinct inte kan ta skit. Och att hon är en beyatch då förstås. Och hon förstår nog fortfarande inte hur den snälla killen plötsligt kan tända till och bli ett jävla monster.
”Jaså, jag har ingen koll va? Men det har fan inte du heller. Har bett dig fyra gånger i rad om att fixa den här grejen, ska jag behöva säga det en femte så du fattar? Känns ju jävligt bra att du inte litar på mig. Från och med nu är det ömsesidigt ska du veta. Och all denna skit pga att jag försökte hjälpa dig! Fy fan!”.
Jag formligen spyr ut ord och meningar som jag inte ens riktigt visste att jag hade inom mig. Sedan är det en tävling vem av oss som kan slänga på luren i örat på varann. Hon vann med en hårsmån denna gången. Nästa måndag kommer vi förmodligen bråka igen. Instinct har en tendens att alltid dyka upp på måndagar. Är högröd i ansiktet och med hela kroppen skakandes av ångest och ilska. Min medarbetare, som bara varit där i några månader, är helt tyst. Instinct vet vad han tänker.
”Du tycker jag är en idiot va...?” säger jag snabbt.
”Nej.. men måste du bli sådär...du blir jämnt sån. Var inte så jävla hård mot henne...”
”Vadå hård?! Hörde du vad hon sa mot MIG? Du hör bara vad jag säger, klart att det framstår som det är jag som är nazi då...!”
”Jag fattar inte... jag blir ju aldrig så som dig. Du blir alltid sådär arg. Softa! Ta det inte så hårt...!”
”Ja, men du fattar inte!! Jag måste säga det jag känner! Alltid! Jag kan aldrig hålla inne nåt!! Det är sån skit som gör att folk mår dåligt och blir seriemördare, för att dom inte säger det dom känner. Har du aldrig vaknat upp nån gång, och tänkt ’vafan sa jag inte vad jag kände till den där jävla översittaren när kastade en fimp efter mig i tunneln i högstadiet, eller blev dumpad av den där slynan för 10 år sen’...?!??!
”Eh... nej?”
”Precis!” säger jag och inser att det bästa svaret på min fråga hade varit om han sa ”ja”...
”Men jag måste säga det. Jag blir ännu mer fuckad om jag inte säger det!” fortsätter jag.
Båda återgår till det vi höll på med innan. Instinct försvinner. Enter Marcus.
*kastar en spritpenna på honom*
”Jag vet att du tycker om mig innerst inne”... säger Marcus och ler.
Killen verkar lite förvirrad, för nyss satt det en rabiat dåre framför honom.
”Jävla pucko” säger han skakar på huvudet med ett leende åt det absurda.
Instincts andra kännetecken efter ilskan, är paranoian. När han klipper sönder kreditkort, så klipper han dom i 2 bitar, och lägger dom i varsin sop-påse. När han inför flyten hittade sin gamla mobil i förrådet, så raderade han alla nummer på simkortet, bröt den i 2 delar, slängde batteriet (givetvis i återvinningen, då både han och Marcus är miljövänner), klippte av sladden till laddaren, och spolade slutligen mobben under vatten, varpå han återigen slänge alla delar i olika sop-påsar.
Han är en vän av konspirationsteorier, och har kommit på några alldeles egna. Bland dom bästa återfinns att T-Boz och Chili i TLC lät mörda sin kollega Left-Eye i Honduras, och att lövbiff fått sitt namn pga att den tvingats få det lövtunna formatet, för att den helt enkelt inte GÅR att äta i tjockare format. Således är namnet framtvingat för att anpassas till dess brister, INTE på grund av att det är roligt eller nån annan anledning, utan för att man inte haft nåt annat val, som inte helt sänkte denna eländiga köttbit i soptunnan där den hör hemma.
Och när vi ändå är inne på mat, så tipsar Instinct om att inte prova Findus Feeling Great pizzor. Dom smakar som - citat; ”madrasser från grådaskiga koloni-rum som torrjuckats av Ted Gärdestads bäcken i nuvarande skick”.
Tipset är gratis. Marcus är billig. Instinct kostar.
posted by Lita at 1:13 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home