Motherfucker del 2
Jag kan inte hålla mig längre. Efter närapå 3 dygn i hennes sällskap går det inte längre att hålla tillbaka. Jag hade dom sista timmarna tänkt låta flytten bli klar, sedan vänligt men bestämt be henne åka hem, och sedan hålla henne på tillförlitligt avstånd resten av livet. Men när hon nu i sanningens ögonblick börjar gråta, tjura, och uppenbarligen sagt hejdå till dom sista stackars kornen av logik som kunnat rymmas i skallen hennes, så måste jag säga ifrån.
Jag skriker inte konstigt nog. Men min röst är full av återhållsamt raseri. Hon fattar direkt, att säger hon minsta ord fel, så kommer jag att explodera.
”Mamma. Vad fan sysslar du med? Dom är här vilken jävla minut som helst. Om du bara backar till bilen, så kan jag börja lasta in. Du behöver inte göra nåt annat alls. Bara backa till bilen. Det är allt. Okej?”
”Men jag håller på här inne och behöver göra klart. Du kan väl för fan ge mig 5 minuter??”
”Nej. Du fick 5 minuter. Du fick mycket mer än så. Lyssna på mig. Vi har inte tid. Jag har stått ut med dina jävla nycker och ditt slarv hela helgen. Jag ber dig bara om denna sista saken, sedan kan vi glömma hela den här helgen: ...backa...till...bilen.
Då börjar hon gråta igen. Och skrika.
”FY FAN FÖR DIG!!! JAG HATAR DIG!! DU SKA FÅ SE PÅ ATT BRYTA IHOP!! FY FAN ALLTSÅ!!!” skriker hon. Dörren står på vid gavel, så hela bostadsområdet hör henne. Hon kastar saker, slår, skriker och gråter omvartannat. Sedan springer hon ut på gården och börjar febrilt att bära lådor och kasta dom in i bilen, samtidigt som hon storbölar och svär över mig. Många stannar upp och kollar på henne. Orden och gråten tycks aldrig ta slut inom henne. Det bara rinner ur henne som en aldrig sinande ström.
Allt som hon gjort mot mig när jag bodde med henne hade jag förträngt. Alla raseriutbrott, alla gråtattacker, alla psykbryt inför hela grannskapet. Det var hennes specialitet. Lipa och skrika inför alla grannar. Jättekul när man är tonåring att behöva deala med. Vet inte hur, men allt detta hade jag lyckats glömma, och låsa in nånstans bak i hjärnan. Tills denna söndagen, då allting kom tillbaka.
Det var 1995 all over again. Jag mindes plötsligt hur jag som tonåring från sängen kunde höra hur hon svor och grät från köket, slängde bestick och kastruller i golvet långt in på natten. Hur hon ringde upp pappa och sa att hon inte orkade med mig längre, och bad honom ta över vårdnaden. Hur hon skrek att hon önskade att hon aldrig fött mig. Hur hon satte sig i bilen och lämnade mig ensam i huset i flera dagar. Hur hon kastade ur mig mitt på en motorväg och tvingade mig att gå flera kilometer hem. Gångerna hon hotade att slå mig. Men värst var nog alla gångerna hon försökte tiga ihjäl mig. Hon kunde gå tyst i flera dagar. Ge mig dåligt samvete för hur hon mådde. En gång bråkade vi. Hon kallade mig jävla martyr. Jag svarade instinktivt med att kalla henne jävla psykfall. Då vände hon på klacken, gick in till sitt sovrum och började skriva på ett papper. När jag kom in och kikade över hennes axel så stod det ”jävla psykfall” på sida efter sida. Det var som taget ur The Shining. Allt utspelades i ett hus på landet med skog och åkrar som ända omgivning. Kompisar hade jag knappt.
Tillbaka till 2005. Paniskt börjar jag fundera på vad jag gör om min hyresvärd dyker upp nu. Jag ville inte ens ha morsan där när hon var normal, än mindre nu när hon blivit Linda Blair. Mamma springer in igen. Jag är nu maximalt förbannad på hennes dramaqueenfasoner, och motar in henne mot väggen. Hon är knappt 160, mot mina 180. Dessutom har jag alla mina demoner och plågoår till förfogande. Sätter läpparna mot hennes öra och väser med mordisk röst ”Nu lugnar du ner dig din jävla kärring, annars säger jag upp bekantskapen”.
”Men jag måste göra klart!!” skrikgråter hon.
”Nej, det måste du inte. Jag gör klart. Stick. Jag vill inte se dig.”
Hon försöker gå under armen på mig, och fortsätta bära, men jag ställer mig framför henne på nytt.
”Gå. Försvinn. Ta med dig hunden och stick för fan innan jag gör nåt dumt. Jag ringer dig sen när hon varit här” säger jag.
Hon pallrar sig iväg och i nästa sekund dyker hyresvärden upp. Snacka om kort marginal. Även om jag inte hann med det sista, så är jag ändå lättad över att morsan hann dra, och jag kan i lugn och ro gå igenom lägenheten med värden. Ringer morsan när det är över. Hon har lugnat ned sig. Jag är också lugn. Men jag vet vart jag har henne nu. För mig är hon död. Hon har bränt sitt sista skepp. Vi sätter oss i bilen och åker hem. Hon börjar be om förlåtelse. Precis som hon alltid gjorde när vi bodde ihop. Försöker släta över det. Det biter inte. Jag stirrar ut genom rutan. Död.
Här kunde det slutat, om det inte vore för min knäpp.
För när vi är framme vid min nya lägenhet, så ska jag låsa upp bommen, så att mamma kan köra in med bilen. Jag känner i byxfickan. Andra byxfickan. Jackfickan. Andra jackfickan. Ingen nyckel. Detta är egentligen ingen big deal. Jag får bara betala en hundring till Väsbyhem. Men det räcker. Jag har redan fått betala morsans bensinpengar, hyrbilen kostade 300 kr mer pga morsans alla mil hon åkte för att släppa ut hunden, för att inte tala om alla saker jag köpt henne, och betalat för för att hon glömt sin plånka. Addera tillsammans med knappt nån sömn och massvis med slit under 3 dagar, samt alla delikata problem och fighter. Den berömda droppen.
Min hjärna dukar sakta under ju mer handen trevar efter nycklarna. Jag vinglar till. Och faller raklång baklänges. Mitt på den isiga asfalten vid mitt nya bostadsområde framför Hyundaiens strålkastare. Där blir jag liggandes. Mamma rusar ut ur bilen och försöker få mig på fötter. Jag bara ligger där. Min hjärna kan inte längre styra över min kropp. Jag hör inget. Allting är tyst. Mina ögon fungerar, men det är i princip allt. Jag ligger där, med dåsiga ögon, mitt huvud i hennes knä och vidöppen mun. Hon stryker mig över pannan. Jag ser tårar droppa framför mig och försvinna i snön.
Efter några minuter kan jag sätta mig upp. Då kommer nästa psykbryt. Ilskan. Tar min nyckelringskedja, virar den ett varv runt vardera näve, och sliter den i 2 delar. En jävla kedja. Sedan börjar jag frusta som djur. Jag vet inte varför. Det är som en slags hes andning. Min kropp börjar få spasmer och rycker till. Just en snygg syn. Hej, Marcus, eran nya granne. Jag har inga nybakta muffins att bjuda på, men vem behöver sånt tjafs när man kan slita en kedja i 2 delar?
Mor åkte hem efter ett tag, väldigt orolig. Hon visste att jag mådde dåligt och hade hört om mina panikattacker, men aldrig sett dom up & close. Efter att ångesten avtagit började jag skruva ihop IKEA-möbler.
Som om 90-talet och dom 5 första åren av 2000-talet aldrig ägt rum.
Jag skriker inte konstigt nog. Men min röst är full av återhållsamt raseri. Hon fattar direkt, att säger hon minsta ord fel, så kommer jag att explodera.
”Mamma. Vad fan sysslar du med? Dom är här vilken jävla minut som helst. Om du bara backar till bilen, så kan jag börja lasta in. Du behöver inte göra nåt annat alls. Bara backa till bilen. Det är allt. Okej?”
”Men jag håller på här inne och behöver göra klart. Du kan väl för fan ge mig 5 minuter??”
”Nej. Du fick 5 minuter. Du fick mycket mer än så. Lyssna på mig. Vi har inte tid. Jag har stått ut med dina jävla nycker och ditt slarv hela helgen. Jag ber dig bara om denna sista saken, sedan kan vi glömma hela den här helgen: ...backa...till...bilen.
Då börjar hon gråta igen. Och skrika.
”FY FAN FÖR DIG!!! JAG HATAR DIG!! DU SKA FÅ SE PÅ ATT BRYTA IHOP!! FY FAN ALLTSÅ!!!” skriker hon. Dörren står på vid gavel, så hela bostadsområdet hör henne. Hon kastar saker, slår, skriker och gråter omvartannat. Sedan springer hon ut på gården och börjar febrilt att bära lådor och kasta dom in i bilen, samtidigt som hon storbölar och svär över mig. Många stannar upp och kollar på henne. Orden och gråten tycks aldrig ta slut inom henne. Det bara rinner ur henne som en aldrig sinande ström.
Allt som hon gjort mot mig när jag bodde med henne hade jag förträngt. Alla raseriutbrott, alla gråtattacker, alla psykbryt inför hela grannskapet. Det var hennes specialitet. Lipa och skrika inför alla grannar. Jättekul när man är tonåring att behöva deala med. Vet inte hur, men allt detta hade jag lyckats glömma, och låsa in nånstans bak i hjärnan. Tills denna söndagen, då allting kom tillbaka.
Det var 1995 all over again. Jag mindes plötsligt hur jag som tonåring från sängen kunde höra hur hon svor och grät från köket, slängde bestick och kastruller i golvet långt in på natten. Hur hon ringde upp pappa och sa att hon inte orkade med mig längre, och bad honom ta över vårdnaden. Hur hon skrek att hon önskade att hon aldrig fött mig. Hur hon satte sig i bilen och lämnade mig ensam i huset i flera dagar. Hur hon kastade ur mig mitt på en motorväg och tvingade mig att gå flera kilometer hem. Gångerna hon hotade att slå mig. Men värst var nog alla gångerna hon försökte tiga ihjäl mig. Hon kunde gå tyst i flera dagar. Ge mig dåligt samvete för hur hon mådde. En gång bråkade vi. Hon kallade mig jävla martyr. Jag svarade instinktivt med att kalla henne jävla psykfall. Då vände hon på klacken, gick in till sitt sovrum och började skriva på ett papper. När jag kom in och kikade över hennes axel så stod det ”jävla psykfall” på sida efter sida. Det var som taget ur The Shining. Allt utspelades i ett hus på landet med skog och åkrar som ända omgivning. Kompisar hade jag knappt.
Tillbaka till 2005. Paniskt börjar jag fundera på vad jag gör om min hyresvärd dyker upp nu. Jag ville inte ens ha morsan där när hon var normal, än mindre nu när hon blivit Linda Blair. Mamma springer in igen. Jag är nu maximalt förbannad på hennes dramaqueenfasoner, och motar in henne mot väggen. Hon är knappt 160, mot mina 180. Dessutom har jag alla mina demoner och plågoår till förfogande. Sätter läpparna mot hennes öra och väser med mordisk röst ”Nu lugnar du ner dig din jävla kärring, annars säger jag upp bekantskapen”.
”Men jag måste göra klart!!” skrikgråter hon.
”Nej, det måste du inte. Jag gör klart. Stick. Jag vill inte se dig.”
Hon försöker gå under armen på mig, och fortsätta bära, men jag ställer mig framför henne på nytt.
”Gå. Försvinn. Ta med dig hunden och stick för fan innan jag gör nåt dumt. Jag ringer dig sen när hon varit här” säger jag.
Hon pallrar sig iväg och i nästa sekund dyker hyresvärden upp. Snacka om kort marginal. Även om jag inte hann med det sista, så är jag ändå lättad över att morsan hann dra, och jag kan i lugn och ro gå igenom lägenheten med värden. Ringer morsan när det är över. Hon har lugnat ned sig. Jag är också lugn. Men jag vet vart jag har henne nu. För mig är hon död. Hon har bränt sitt sista skepp. Vi sätter oss i bilen och åker hem. Hon börjar be om förlåtelse. Precis som hon alltid gjorde när vi bodde ihop. Försöker släta över det. Det biter inte. Jag stirrar ut genom rutan. Död.
Här kunde det slutat, om det inte vore för min knäpp.
För när vi är framme vid min nya lägenhet, så ska jag låsa upp bommen, så att mamma kan köra in med bilen. Jag känner i byxfickan. Andra byxfickan. Jackfickan. Andra jackfickan. Ingen nyckel. Detta är egentligen ingen big deal. Jag får bara betala en hundring till Väsbyhem. Men det räcker. Jag har redan fått betala morsans bensinpengar, hyrbilen kostade 300 kr mer pga morsans alla mil hon åkte för att släppa ut hunden, för att inte tala om alla saker jag köpt henne, och betalat för för att hon glömt sin plånka. Addera tillsammans med knappt nån sömn och massvis med slit under 3 dagar, samt alla delikata problem och fighter. Den berömda droppen.
Min hjärna dukar sakta under ju mer handen trevar efter nycklarna. Jag vinglar till. Och faller raklång baklänges. Mitt på den isiga asfalten vid mitt nya bostadsområde framför Hyundaiens strålkastare. Där blir jag liggandes. Mamma rusar ut ur bilen och försöker få mig på fötter. Jag bara ligger där. Min hjärna kan inte längre styra över min kropp. Jag hör inget. Allting är tyst. Mina ögon fungerar, men det är i princip allt. Jag ligger där, med dåsiga ögon, mitt huvud i hennes knä och vidöppen mun. Hon stryker mig över pannan. Jag ser tårar droppa framför mig och försvinna i snön.
Efter några minuter kan jag sätta mig upp. Då kommer nästa psykbryt. Ilskan. Tar min nyckelringskedja, virar den ett varv runt vardera näve, och sliter den i 2 delar. En jävla kedja. Sedan börjar jag frusta som djur. Jag vet inte varför. Det är som en slags hes andning. Min kropp börjar få spasmer och rycker till. Just en snygg syn. Hej, Marcus, eran nya granne. Jag har inga nybakta muffins att bjuda på, men vem behöver sånt tjafs när man kan slita en kedja i 2 delar?
Mor åkte hem efter ett tag, väldigt orolig. Hon visste att jag mådde dåligt och hade hört om mina panikattacker, men aldrig sett dom up & close. Efter att ångesten avtagit började jag skruva ihop IKEA-möbler.
Som om 90-talet och dom 5 första åren av 2000-talet aldrig ägt rum.
posted by Lita at 1:08 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home