Även Hitler hade flickvän

Ensam igen då. Eller ja. Fortfarande ensam är väl mer korrekt. Har ju egentligen aldrig gjort nåt uppehåll från min livstidsdom, även om nedanstående slyna fick mig att tro att det kunde bli nåt. Och i ärlighetens namn så ”fortsatte” jag vara ensam för över en och en halv månad sen. Men först nu har såren läkt så jag kan prata om det.

Återigen känner man sig sååå dum. För några månader valde man att lägga all cynism, alla erfarenheter och alla tvivel på hyllan. Och för vad? För att kunna säga att man verkligen försökte i alla dessa uttjatade försvar inför dumma människor som tror att det handlar om inställning. Men kanske mest för att man faktiskt innerst inne ville tro att nån kunde bli kär i en. Gud så dumt.

Var enormt skeptisk till henne i början: En söt glad tjej, som ironiskt nog bodde i min gamla trappuppgång i Uddevalla, också anstaltsbarn som jag, men mest otroligt av allt; hon verkade verkligen tycka om mig. Trodde det var min gamla stalker som skapat en sida bara för att driva med mig. Tog åtskilliga mail innan jag fattade att hon var på riktigt. Iallafall kroppsligen.

Med orden var det nog en annan femma. Inte heller dom köpte jag först. Tvärtom, hade lust att fråga henne om hon var vid sina fulla sinnen. Hade aldrig hört nån säga så fina saker om mig. Inte från nån. Mail efter mail, inlägg efter inlägg, sms efter sms. Allting packat med komplimanger, vackra ord och flirtiga rader. Många av dom sparade jag i ”smultron” om nån vill läsa. Har inte tagit bort dom. Dom står där som en dyster påminnelse för nåt som kunde ha hänt om rätt mängd amfetamin intagits av båda parter.

Började få bra självförtroende av hennes ord. Började tona ner cynismen. Sakta men säkert sänkte jag garden. Och innan jag visste ordet av var jag fast i känslor, och sållade mig omedvetet till zombiemassan av äckligt kära par. Plötsligt förändrades min värld. Barnajoller som tidigare fått mig att välja kväva ungen tyckte jag nu var charmigt. Började laga mat efter menlösa recept, komplett med bögiga dillkvistar vid sidan. Kunde t.o.m. slå i tån och skratta åt det inombords.

Levde på lögnen om att det kunde bli nåt i långt över en månad. Precis när jag satt det sista tvivlet på en enkelbiljett till Mjölby i rökfri kupe, så kom den sedvanliga kallduschen. Hon kom på att hon inte gillade mig längre. Hon slutade skriva. Bara sådär. Hon hade tröttnat. Men fitta som hon hade, så kunde hon inte säga det rakt ut. Inte ens snett ut. Fattar inte vad det är med tjejer och klarspråk.

Instinct skrek i mitt öra samma dag som hon tappade känslorna ”Överge henne! Det är kört!”. Han fattade. Direkt. Utan att hon ens sagt nåt. Men jag lyssnade som vanligt inte. Och så blev jag en sån där jobbigt patetisk kille. Som alla tjejer beklagar sig över inför kommande spermadonatorer, inför väninnor och i sex-spalter. Blev en sådan kille som jag föraktade. Påflugen, efterhängsen och desperat.

Än idag har hon inte fått tummen ur och sagt att hon inte vill ha med mig att göra. Jag skrev mail efter mail, frågade varför hon aldrig hörde av sig. Om jag sagt nåt dumt mm. Hon försäkrade hela tiden att hon inte tröttnat. Att hon tyckte om mig lika mycket som innan. Att jag bara inbillade mig. Jag fattar inte. Hon kunde bara sagt rent ut att hon inte tyckte om mig. Hade jag bara fått höra orden, så hade jag övergett henne på studs. En mening hade räckt. ”Jag tycker inte om dig längre!”. Så hade alla hennes problem, och några av mina, varit lösta.

Men hon sa som sagt aldrig nåt. Vårat datum då vi skulle träffats (12:e mars) stod fast. Även fast jag sedan länge pga hennes change of heart kastat det i sopnedkastet. Jobbet undrade hur det gick med tjejen som jag pratat om varje dag.

”När var det nu skulle träffas nu igen...?”.

”Blir inget längre...” sa jag kort.

”Varför DÅ?!”

”Hon tycker inte om mig längre...”.

”Hur vet du det??! Har hon SAGT det? Dåså. Du ska alltid vara så jävla negativ. Klart att det inte blir nåt med den inställningen...”.

Så bekvämt. Det var MITT fel alltså. Ja jävlar. Hon hade inte SAGT det. Behöver man knulla en rulle taggtråd för att veta att det gör ont?

Fick senare reda på att hon låtit sitt ex flytta in hos henne igen. Ett ex som hon bott ihop med trots att han hotade henne dagligen, aldrig lät henne träffa vare sig vänner eller killar. Hon fick inte ha msn. Skulle hon prata i telefon var hon tvungen att sätta på högtalartelefonen. Om hon gjorde nåt fel, som t.ex. köpte nåt som han inte gillade, så kunde han gå tjura och inte prata med henne på flera dagar. Om hon gjorde nåt som hon mådde bra av, så försökte han få henne att känna sig dålig med sig själv. Vidare hade han även djurtortyr på sin meritlista. Han var inte ens inbjuden att bo med henne när jag lärde känna henne. Han hade brutit sig in i princip, och vägrade flytta ut. Rädd för konflikt som hon var, så fick han bo kvar. Men en dag, några veckor innan hon kom på att hon inte gillade mig, så låste hon ute honom. Sedan kom farbror blå och hämtade honom.

”Äntligen fritt fram” tänkte jag. Och under dom närmsta veckorna var det så. Vi kunde t.o.m. prata i telefon för första gången. Men sen fick hon som sagt ett ryck och hörde aldrig av sig mer. Jag misstänkte att han flyttat in igen, och sa det rätt ut. ”Han har flyttat in igen va?...”. Och visst hade han det. Killen som hon för några veckor sen fick ringa snuten för att bli av med, hade hon återigen bjudit in att bo hos henne. Sin plågoande som hon i mail efter mail beklagat sig över, hade nu en hedersplats i hennes säng. Smickrande att bli ratad till förmån för nån som roat sig med att döda djur. Men t.o.m Hitler hade ju flickvän så...

Kunde dock snabbt skaka av mig alla känslor och återgå till mitt vanliga cyniska stesolidknaprande jag på några veckor. Nu var hon glömd. Ett ärr mer i själen. Och ännu större tvivel till allt med fitta i framtiden. Undrar när man ska lära sig.

Dissad, ratad och nobbad. Likt återkommande repliken ”Oh my god... they killed Kenny! You bastards!” i varje avsnitt av South Park berikas (?) mitt liv med gimmicken att luras tro att nån slyna faktiskt vill nåt mer än att vara vän; ”Oh my god... they dumped Instinct! You bastards!” Bara för att vakna upp invirad i en matta med en brieost i röven.

Jag äkte ändå ner till Bohuslän då jag skulle träffat henne. Hon avbokade ju aldrig våran träff. Tvärtom sa hon hela tiden att hon ville träffas, även efter hon slutade ha känslor. Skickade ett mess i sista minuten. ”Hej! Nu är jag på väg till Uddevalla. Kommer till dig imorgon. Puss!”.

Givetvis skulle jag aldrig ta i henne med tång då. Men hon kunde gått få tro att jag faktiskt var så dum att jag ville det. Att jag skulle komma hem till hennes lägenhet och banka på dörren. Tillreda en vacker soppa som hon skulle få förklara för sitt fina ex.

Fick på dagen D ett sms där det stod ”Men jag antog att du inte ville träffa mig längre? Vi kan inte träffas, för han bor ju här nu... :(”. Jag hoppas verkligen hon hade några jobbiga 24 timmar där hon verkligen våndades för mitt besök. Hoppas.