Varning för psychot

Varning för psychot Mån 4 apr 2005 17:42

”Varför skriver du inte längre?” ”Varför svarar du aldrig?” ”Varför svarar du bara så kort?” ”Varför ringer du aldrig?” ”Varför hör du aldrig av dig?” Mailboxen var idag full med folk som undrade just varför. Varför. Varför. Varför. Vet inte om folk missade skylten ”Varning för psychot”. Eller missade dom 100 (?) dagböckerna som om man läser dom mellan raderna, inser att jag är en grönsak. Kom det som en chock?; Att jag skulle vara osocial, påfrestande och ensamvarg. Trodde det framgick att ni hade att göra med en ganska underlig och opålitlig sak. Ja, jag vet att jag borde vara tacksam att folk undrar. Det är jag. Men det underlättar för er själva om ni faktiskt kan förstå. Livet är inget jag njuter av. Kan inte likt er känna mig glad över att paradise Hotell avsnitt 218 sänds ikväll. Ser inte fram emot något annat än döden. Varje dag får mig att vilja dö. Jag proppar min kropp så full med starköl, stilnoct, stesolid att jag inte kan urskilja en vägg från en öppen dörr. Varje kväll. Annars orkar jag inte leva. På morgon kommer notan. Ögonen kliar som om man hade 2 myrstackar i dom. Hjärnan är seg. Dödslängtan är dubbel. Jag skyndar mig iväg till jobbet och kan i 8 timmar distrahera mig från att må dåligt. När jag stämplar ut är det mer alkohol och mer piller som gäller. Det är min vardag. Det blir inte roligare än så. Jag ÄR inte rolig att vara med. Springer inte på yoga, tränar inte, festar inte, provar inte roliga recept, spelar inte poker, träffar aldrig folk efter jobbet, har ingen som älskar mig och ingen att älska tillbaka. Skriver INTE detta för att folk ska tycka synd om mig. Vill bara att ni ska veta innehåller på dyngan innan ni köper den. Kanske kan skriva en rolig dagbok då och då, men irl är jag ett enda stort jävla antiklimax. Inte snygg, inte smart, knappt trevlig. För eran egen skull, försök förstå. Om jag ens skriver något till dig, så är det redan där mer än vad jag egentligen orkar. Men jag gör det för att jag vill. Snabbguide för er som ändå inte fattat. Printa ut och sätt upp på kylskåpet bredvid det utgångna glassbils-bladet: ”Varför skriver du inte längre?” Därför att jag mår så jävla dåligt. Att behöva leva plågar mig. Att finna orken och ro till att skriva går oftast inte. Även om du är hur underbar som helst, och säkerligen mer underbar än vad jag förtjänar. ”Varför svarar du aldrig?” Se ovan. ”Varför svarar du bara så kort?” Se ovan. ”Varför ringer du aldrig?” Se ovan. ”Varför hör du aldrig av dig?” Se ovan. ”Varför bestämmer du att vi ska träffas och dyker sen inte upp?” Pga ångest kan jag bara bestämma några timmar i förväg när jag orkar göra något. Försök själv idag bestämma ett datum när du ska gifta dig. Lika lätt är det för mig att veta om jag orkar gå utanför dörren. Sålänge ni inte är innanför mina fyra väggar, gott folk, så är det inte så mycket ni kan göra. Missförstå mig inte nu. Jag blir jätteglad om ni skriver. Jävligt glad. Ofta vill jag mer. Vill maila vidare. Vill prata. Vill träffas. Vill umgås. Vill vara som alla andra. Men snälla, ta mig inte för nån gullig jävla bumbibjörn. För jag är inte gullig. Inte alls. Du kan inte kräva av mig att jag ska vara som en normal vän. Ibland kan det gå månader utan att jag hör av mig. Men jag hör alltid av mig. Förr eller senare. Jag är ett lost cause, ett sjunkande skepp. Skiter i att jag varje dag får offra hjärnceller till mitt knarkande. Och ärligt talat, vill du verkligen maila med mig? Det tror jag inte. Jag är bara bad news helt igenom. En äcklig soppa tillredd av tråkiga omständgheter. Om ni inte kan acceptera min vänskap som den är nu, så sluta läs här då. Du skulle knappast vara den första att gå ifrån den. För att undvika missförstånd, denna dagbok riktar sig inte till EN särskild person.