Livet e en fest
Fest.
Fest enligt Svenska Akademins ordlista betyder ”ett gäng människor träffas för att ha kul. Man dansar lite, dricker mycket, pratar alldelles för mycket, kanske får sig en påsättning som final om knullgudarna är med en”.
Slår man upp det i Instincts ordbok, så betyder det klädnoja, att man bara vill därifrån, man får sådan ångest att man svettas och vill dö, att man dricker mer och mer för att slippa ångesten, men då får ännu mer ångest, att man inser ju mer man dricker hur alla faktiskt hatar en (Nej, det är inte bara i mitt huvud, det är sant, ni har aldrig vart med så håll käften).
Några kanske ser fram emot en fest nån vecka innan. Själv har jag oroat mig en månad innan. Enbart oroat mig. Hjärnan har dränkts i alltifrån rena kollapser, till billiga ursäkter. Allt pga en liten fest. Som skulle vara tänkt att vara kul.
Detta har hänt:
För ca en månad sen annonserades det glatt att vi ska ha en firmafest i Norge den 9 april. När dom allra hurtigaste började gå runt och utstöta ”fan va kul! du kommer väl dit??” så smög jag mig undan och gick på muggen, tills den värsta entusiasmen lagt sig. Bara en harmlös förfest i Täby är nog för att knäcka mig i vanliga fall. Detta skulle vara en fest i 2 dagar, i ett helt annat land, på ca 100 pers, varav 4 jag kände. En ren och skär omöjlighet. Lyckades klara mig från att bli tillfrågad i flera dagar.
Sedan kom nästa skräll. Det började gå rykten om att vi skulle bada på festen. Jävla saddon. Bada? För i helvete! Ta av sig halvnaken inför massa främmande människor, visa sina ärr och sin övervikt på första dagen? Bada finns inte på kartan för min del. Här började mina ursäkter bli ganska avancerade.
”Fest Nej, jag kan inte.... Farsan i göteborg fyller ju år då,, så hela släkten ska fira honom.... tyvärr alltså...”.
Fast samtidigt ville jag ju med. Ville pusha mig själv. Göra sånt som skrämmer mig. Kanske kunde jag faktiskt dricka så mycket alkohol att jag kunde få min hjärna sluta analysera alla blickar, och glömma bort hur dåligt jag egentligen mådde. Så jag sa att jag ångrat mig och ändå skulle gå på festen, för att det var ”viktigare för mig än att gå på farsans kalas”...
Men no fucking way att jag badar med främlingar. Det är för intimt. Hjärnan arbetade vidare på undaflykter, som kunde möjliggöra det att åka med, men att slippa badet. Denna gången var dom riktigt spejsade. Jag tänkte på allt man kunde säga för att slippa. Frågade i forum om alltifrån förkyldning till klorallergi. Till slut bestämde jag mig för att säga att jag helt enkelt hatar att bada. Vilket dessutom skulle vara sanningen. Och skulle dom ändå propsa, så skulle jag dra upp ärmen, visa ett bandage, och säga att jag rev upp armen på gruset när jag skulle slänka soporna häromdagen. Jag hade t.o.m. redan inhandlat bandaget, och tänkte lägga det samma dag som jag åkte.
Så innerligt hatade jag tanken på att att festa. Nu var det 3 veckor sen det ens började snackas om nån fest. Ingen hade oroat sig så mycket som jag inför den. Ingen skulle nånsin kunna greppa hur jävligt dom fått mig att må. Fest ska ju vara KUL enligt Svenska Akademins ordlista. Hur kan man tycka annat då?
Fick en panikattack igår igen. Inte för festen, bara sådär out of the blue. Tog massa tabletter mot den. Kunde ganska omgående tuppa av på vardagsrumsgolvet. Vaknade några timmar senare av att klockan ringde. 6:00. Jobb. Jag var helt jävla wasted av läkemedlen. Dessutom satt ångesten fortfarande i. Jag väckte mig själ genom min egen gråt. Somnade om i 2 timmar. Orkade inte annars. Sket sen i att duscha, sket i att kamma mig, sket i att borsta tänderna. Drog på mig kläderna, och vinglade ut. Hela världen snurrade. Och jag såg ut som ett vrak. Mina ögonlock var knappt uppe alls. Gick in i en lyktstolpe på vägen. 2 timmar försenad snubblade jag idag in genom dörren till jobbet.
”Vart har du VART?” sa kollegan oroligt...
”Magsjuka... spytt hela natten...” mumlade jag
”Fy fan, då ska du ju stanna HEMMA!” sa han och backade 2 steg... ”Du kan ju inte jobba sådär... dessutom kan du ju smitta andra...!”
”Mm, men det var ju möte idag. Var tvungen att gå på det...”
Telefonen ringer precis. Chefen. Säger att mötet blivit framflyttat 3 timmar. 3 timmar. Håller inte. Jag säger som ”det är”, att jag har magsjuka och inte kan vänta så länge. Att vi får ta det nån annan gång. Chefen håller såklart med, och ber mig gå hem igen.
Första gången jag är sjuskriven för ångesten sen i somras, då Danderyds psykakut höll på att ge mig en patientbricka i guld för årets besökare.
Åter till festfixandet. Hade nu vid det här laget lyckats förtrycka mitt festhat ganska bra. Även fast ”magsjukan” dykit upp, så var jag ändå 100 % inställd på att tvinga iväg mig. Jag hade t.o.m. veckor innan tänkt ut exakt vad jag skulle ha på mig, och var för en gångs skull nöjd med hur jag skulle se ut. Alltifrån dojorna till frillan hade varit tajmad och klar in i minsta detalj för att citera Sickan. 1 svart långärmad T-shirt med tjusigt tryck, Batistini-lappen avklippt, 1 par lagom slitna mörka jeans och 1 par grymt snygga svarta loafers (jo, jag vet att det låter sjukt, men det finns 1 par snygga loafers, och just dessa råkade jag ha). Som grädde på psychot en skön Zoolander-frisyr.
För en timme sen kom dock nådastöten. Chefen ringer igen.
”Due, festen på lördag... det blir 80-tals-tema. Styr upp nåt passande.”
”...Ok... vad innebär det?” frågade jag med illa dold skepcism i rösten.
”Färgglatt!”
”...Ok... om man inte har det då?”
”Då får du fixa! Hörs sen! *klick*”
Jahapp. 2 dagars varsel. Och Upplands Väsby formligen dräller av butiker som hyllar det svunna decenniet. Inte. Ska jag dessutom visa mig ute när jag är sjukskriven, bara för att ha passande paltor för en dum jävla sadistisk fest? Här är man för en gångs skull förberedd till max, så säger dom 80-tals-tema 2 dagar innan. Fy fan.
Öppnar min garderob med vaga förhoppningar. Kläderna däri är lika mörka som mitt sinne. Mitt sista 80-tals-plagg var den söndertvättade jeansvästen som fick se sig donerad till en gul container nånstans när Wham! fortfarande turnerade...
Jag vet verkligen inte vad jag ska göra nu. Antingen får jag ge mig ut imorgon, fastän jag skulle vara sjukskriven, och försöka hitta något, eller så... får jag väl banga. Igen. Skylla på magsjukan eller nåt. Funkade ju idag.
Jävla festfitta.
Fest enligt Svenska Akademins ordlista betyder ”ett gäng människor träffas för att ha kul. Man dansar lite, dricker mycket, pratar alldelles för mycket, kanske får sig en påsättning som final om knullgudarna är med en”.
Slår man upp det i Instincts ordbok, så betyder det klädnoja, att man bara vill därifrån, man får sådan ångest att man svettas och vill dö, att man dricker mer och mer för att slippa ångesten, men då får ännu mer ångest, att man inser ju mer man dricker hur alla faktiskt hatar en (Nej, det är inte bara i mitt huvud, det är sant, ni har aldrig vart med så håll käften).
Några kanske ser fram emot en fest nån vecka innan. Själv har jag oroat mig en månad innan. Enbart oroat mig. Hjärnan har dränkts i alltifrån rena kollapser, till billiga ursäkter. Allt pga en liten fest. Som skulle vara tänkt att vara kul.
Detta har hänt:
För ca en månad sen annonserades det glatt att vi ska ha en firmafest i Norge den 9 april. När dom allra hurtigaste började gå runt och utstöta ”fan va kul! du kommer väl dit??” så smög jag mig undan och gick på muggen, tills den värsta entusiasmen lagt sig. Bara en harmlös förfest i Täby är nog för att knäcka mig i vanliga fall. Detta skulle vara en fest i 2 dagar, i ett helt annat land, på ca 100 pers, varav 4 jag kände. En ren och skär omöjlighet. Lyckades klara mig från att bli tillfrågad i flera dagar.
Sedan kom nästa skräll. Det började gå rykten om att vi skulle bada på festen. Jävla saddon. Bada? För i helvete! Ta av sig halvnaken inför massa främmande människor, visa sina ärr och sin övervikt på första dagen? Bada finns inte på kartan för min del. Här började mina ursäkter bli ganska avancerade.
”Fest Nej, jag kan inte.... Farsan i göteborg fyller ju år då,, så hela släkten ska fira honom.... tyvärr alltså...”.
Fast samtidigt ville jag ju med. Ville pusha mig själv. Göra sånt som skrämmer mig. Kanske kunde jag faktiskt dricka så mycket alkohol att jag kunde få min hjärna sluta analysera alla blickar, och glömma bort hur dåligt jag egentligen mådde. Så jag sa att jag ångrat mig och ändå skulle gå på festen, för att det var ”viktigare för mig än att gå på farsans kalas”...
Men no fucking way att jag badar med främlingar. Det är för intimt. Hjärnan arbetade vidare på undaflykter, som kunde möjliggöra det att åka med, men att slippa badet. Denna gången var dom riktigt spejsade. Jag tänkte på allt man kunde säga för att slippa. Frågade i forum om alltifrån förkyldning till klorallergi. Till slut bestämde jag mig för att säga att jag helt enkelt hatar att bada. Vilket dessutom skulle vara sanningen. Och skulle dom ändå propsa, så skulle jag dra upp ärmen, visa ett bandage, och säga att jag rev upp armen på gruset när jag skulle slänka soporna häromdagen. Jag hade t.o.m. redan inhandlat bandaget, och tänkte lägga det samma dag som jag åkte.
Så innerligt hatade jag tanken på att att festa. Nu var det 3 veckor sen det ens började snackas om nån fest. Ingen hade oroat sig så mycket som jag inför den. Ingen skulle nånsin kunna greppa hur jävligt dom fått mig att må. Fest ska ju vara KUL enligt Svenska Akademins ordlista. Hur kan man tycka annat då?
Fick en panikattack igår igen. Inte för festen, bara sådär out of the blue. Tog massa tabletter mot den. Kunde ganska omgående tuppa av på vardagsrumsgolvet. Vaknade några timmar senare av att klockan ringde. 6:00. Jobb. Jag var helt jävla wasted av läkemedlen. Dessutom satt ångesten fortfarande i. Jag väckte mig själ genom min egen gråt. Somnade om i 2 timmar. Orkade inte annars. Sket sen i att duscha, sket i att kamma mig, sket i att borsta tänderna. Drog på mig kläderna, och vinglade ut. Hela världen snurrade. Och jag såg ut som ett vrak. Mina ögonlock var knappt uppe alls. Gick in i en lyktstolpe på vägen. 2 timmar försenad snubblade jag idag in genom dörren till jobbet.
”Vart har du VART?” sa kollegan oroligt...
”Magsjuka... spytt hela natten...” mumlade jag
”Fy fan, då ska du ju stanna HEMMA!” sa han och backade 2 steg... ”Du kan ju inte jobba sådär... dessutom kan du ju smitta andra...!”
”Mm, men det var ju möte idag. Var tvungen att gå på det...”
Telefonen ringer precis. Chefen. Säger att mötet blivit framflyttat 3 timmar. 3 timmar. Håller inte. Jag säger som ”det är”, att jag har magsjuka och inte kan vänta så länge. Att vi får ta det nån annan gång. Chefen håller såklart med, och ber mig gå hem igen.
Första gången jag är sjuskriven för ångesten sen i somras, då Danderyds psykakut höll på att ge mig en patientbricka i guld för årets besökare.
Åter till festfixandet. Hade nu vid det här laget lyckats förtrycka mitt festhat ganska bra. Även fast ”magsjukan” dykit upp, så var jag ändå 100 % inställd på att tvinga iväg mig. Jag hade t.o.m. veckor innan tänkt ut exakt vad jag skulle ha på mig, och var för en gångs skull nöjd med hur jag skulle se ut. Alltifrån dojorna till frillan hade varit tajmad och klar in i minsta detalj för att citera Sickan. 1 svart långärmad T-shirt med tjusigt tryck, Batistini-lappen avklippt, 1 par lagom slitna mörka jeans och 1 par grymt snygga svarta loafers (jo, jag vet att det låter sjukt, men det finns 1 par snygga loafers, och just dessa råkade jag ha). Som grädde på psychot en skön Zoolander-frisyr.
För en timme sen kom dock nådastöten. Chefen ringer igen.
”Due, festen på lördag... det blir 80-tals-tema. Styr upp nåt passande.”
”...Ok... vad innebär det?” frågade jag med illa dold skepcism i rösten.
”Färgglatt!”
”...Ok... om man inte har det då?”
”Då får du fixa! Hörs sen! *klick*”
Jahapp. 2 dagars varsel. Och Upplands Väsby formligen dräller av butiker som hyllar det svunna decenniet. Inte. Ska jag dessutom visa mig ute när jag är sjukskriven, bara för att ha passande paltor för en dum jävla sadistisk fest? Här är man för en gångs skull förberedd till max, så säger dom 80-tals-tema 2 dagar innan. Fy fan.
Öppnar min garderob med vaga förhoppningar. Kläderna däri är lika mörka som mitt sinne. Mitt sista 80-tals-plagg var den söndertvättade jeansvästen som fick se sig donerad till en gul container nånstans när Wham! fortfarande turnerade...
Jag vet verkligen inte vad jag ska göra nu. Antingen får jag ge mig ut imorgon, fastän jag skulle vara sjukskriven, och försöka hitta något, eller så... får jag väl banga. Igen. Skylla på magsjukan eller nåt. Funkade ju idag.
Jävla festfitta.
posted by Lita at 12:59 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home