Den där jävla Marcus
Sökte psykhjälp idag igen. Egentligen inte idag. För en vecka sen. Drog nuvarande status i snabba drag för sjuksköterskan via telefon; ”Blabla ångest blabla panikattacker blabla självmordstankar blabla stesolid och alkohol blablablablabla”.
Sjuksköterskan lät förvånansvärt empatisk. Blev redan då misstänksam; Som stammis på hispan har man vant sig vid ganska råa attityder, bingoalalala och överlag kalla människor. När jag ringer dom minns jag med obehag min första hjärnskrynklare i Stockholm på exakt samma psyke. Jörgen. Kort, tjock, skäggig. Log aldrig. En sån kille som tar 1 minuts tystnad mellan varje fråga, för att riktigt låta irritationen och tristessen frodas. Frågade hur jag mådde. Gav han en utförlig beskrivning av läget, och lite historik.
”Ja.... *1 minuts tystnad*... Jag tror du är deprimerad Marcus...”
No shit? Är det detta jag pyntat 200 spänn för? Detta fastslog dom redan på BUP när jag var 9. Läs journalen och gör läxan för fan. Deprimerad var dessutom mer eller mindre ett avklarat stadium vid det laget. Nu var det suicidal, okontrollerad, rentav farlig. En tickande bomb. Jag skulle betala bra pengar bara för att komma tillbaks till bara deprimerad. Eller bra pengar för att ens komma ur rummet just nu. Människan var kall som en jävla piggelin. Att snitta upp mina armar som jag gjort kvällen innan framstod som en sundare aktivitet än att låta livet rinna förbi i dennes sällskap.
Hans ordination blev till slut ”mer medicin”. ”Du kommer förmodligen må sämre ett tag, men sen blir det kanske bättre”...
Eh? Jag vet inte hur jag skulle förklara att jag redan var på den absoluta botten. ”Må sämre” fanns inte. Skulle jag ”må sämre” skulle jag ta livet av mig. Han ville inte lyssna. ”Det är detta sättet eller inget alls...”. Jag tog emot receptet, gick ut, slängde det i entren, åkte hem och fortsatte skära mig.
Detta var snart 3 år sedan. Trots detta, så kände jag naivt nog när jag i förra veckan la på luren, att nu jävlar skulle jag äntligen få hjälp. Nu var jag på en annan nivå med mig själv. Och hon verkade så snäll. Jisses vad jag blåste mig själv där.
Dom hörde av sig igår.
”Hej! Tyvärr har vi ingen kapacitet att ta emot dig. Vi kommer inte kunna ta emot dig förräns till hösten. Du får vända dig till din gamla läkare i Sollentuna om du vill ha hjälp. Så får du gå hos henne så hör vi av oss när det börjar närma sig.”
Närma sig VAD? Min begravning? Jodu min skatt. Även om läkaren i Sollentuna inte skulle vara den biatchen hon är, så skulle ändå avståndet ta knäcken på mig. Får byta 3 gånger för att ens kunna ta mig dit. 1 timme enkel väg. 2 timmar totalt. Jag har ett jobb att sköta, och ett labilt jävla hjärnkontor att deala med. Varken hinner eller orka lägga tid och energi på sånt för att dom ”inte har kapacitet”... Betalar för fan skatt, som farsan skulle sagt.
Men det sa jag inte. Jag sa ”ok”. Det gick 24 timmar. Kom hem och fick värsta panikattacken igen. Kände mig ett tag så dålig att jag funderade på att hoppa ut genom fönstret. 5 våningar oughta do it. Fastighetsskötaren kunde göra processen kort med skyffel och sopkvast på morgonen. Är det frost under natten så kan han enkelt bryta loss mig. Men det blev inget hopp. Blev medicinskåpet istället, som vanligt.
Vaknade helt död. Full av ångest. Fick stänga av hjärnan helt, och bara tvinga mig ur sängen, tvinga mig på kläderna, inte tänka, inte känna bara iväg till jobbet. Kom bara 20 minuter försent. Fick en ny panikattack, och gick ut på bakgården för att ringa psykvården på nytt. Lämpligt nog kom all ångest upp under samtalet. Darrade på rösten, lät smått panisk. Bad verkligen på mina bara knän om att få hjälp av dom. Få en kontakt att prata med, få en ny medicinering. Instinct som ödmjukast. Om han ens var där då. Hon lovade att kolla upp med sin chef, och återkomma. Dom ringde idag och gav samma besked. Med en röst som om dom pratade med en idiot.
”Hej igen, du förstår att vi kan inte ta emot dig. Vi har inte kapacitet till det. Du får gå till Sollentuna om du verkligen vill ha hjälp, eller kontakta akut-teamet”
”Men jag är ju skriven i eran kommun nu! Jag bor 5 minuter från er!”
”Tyvärr Marcus. Det är det beskedet jag fått från min chef. Att om du vill ha hjälp så är det dit du får vända dig. Du kan inte prova att ringa akut-teamet om du känner att du mår dåligt just nu?”
”Nej. Det är ingen långsiktig lösning. Dessutom är dom otrevliga och nedlåtande. Jag hade 2 olika team hemma hos mig i somras. Dom bara skällde och förmanade, och skällde lite till. Sen sa dom att dom kunde se på mig att jag inte ville bli hjälpt och sen gick dom...”
”Ja det var ju trist....”
*tystnad*
”Mm ok men jag ringer väl Sollentuna då...” säger jag, då jag förmodligen ändå pratar med en vägg. Ringer på hennes telefontid, som är typ en halvtimme varannan vecka känns det som. Telefonsvarare. ”Anknytning... 5...8...7...3...0...4...1...5 är tjänstledig och återkommer... den... 18... April.”
18 April. Kunde lika gärna varit 18 April 2017. Jag behöver hjälp fucking nu. Åtminstonde få veta NÄR jag kan få en tid. Huvudet håller på att sprängas av alla tankar, och kroppen är helt ur gängorna efter all ångest och alla preparat. En ny ångestattack var dessutom i antågande efter den påtagliga känslan av att vara totalt ensam och ignorerad. I ren panik ringer jag upp växeln på Sollentuna psyk.
Blir otroligt nog kopplad till en av läkarna (pure fucking miracle inom vården för er som inte vet). Jag svamlar. Pratar med panisk stämma, gör knappt uppehåll mellan orden. Måste låtit som en rastlös pundare som behövde sin fix. Rabblar upp mitt mående, och att jag nu hänvisats till dom av min nuvarande psyk. Budskapet framgick iallafall. Hon låter helt förbryllad.
”Men...du BOR ju där... varför har dom i all sin dar hänvisat dig HIT då...?”
”Jag vet inte!!!! det är ju helt sinnessjukt!!!” säger jag, lättad över att nån äntligen håller med mig, och alltför upptagen av panik för att inse det komiska att jag använder ett ord som jag själv är, för att beskriva situationen.
”Men dom menade inte att du kunde komma hit om det var akut just nu? Näha inte det. Det låter märkligt... inte ledigt förräns till hösten?? Häng kvar så ska jag ringa och prata med dom” säger hon lugnande.... ”Du är ju t.o.m. REMITTERAD till dom ser jag här!” fortsätter hon.
”TACK!”
Går några minuter.
”Ja hej igen. Du ska ringa det här nummret, så får du prata med dom igen och förklara för dom det jag sa”.
Jag tackar henne än en gång, och ringer upp nummret. Önskar jag inte gjorde det. För jag tror verkligen inte mina öron. Det absolut första jag får höra är ett avlägset
”Vänta, det är den där jävla Marcus igen...”.
Whoops bruden. Är ingen sekreterare, men jag vet så mycket att man snackar oftast skit om psykfallen INNAN man trycker på knappen, på så sätt slipper dom höra det. Hon vet dock inte att jag hört henne. Och jag låter henne inte få reda på det heller. Jag känner mig ärligt talat ganska dum. Hon byter tonläge från ”skitsnack” till mer professionella ”viadirektkanjaghjälpatillmednågot?”.
Förklarar med påtagen dumhetskänsla att jag blivit uppmanad av Sollentuna att ringa och propsa på att få komma till detta psyk istället. Hennes tjuriga stämma som hon avnände när hon trodde att jag inte hörde återvänder på ett kick. Men upptäcker till min förtjusning att hon börjar stamma lite, får svårt att hitta orden. Frågar henne raka frågor. Varför jag inte får komma till dom när jag är remitterad dit. Är i ärlighetens namn lite etxra jobbig. Jag är ju trots allt ”den där jävla Marcus”...
”Nu är det inte mig du ska prata med om sånt förstår du. Du får ringa imorgon”. Vi fortsätter prata, men hon suckar bara högljutt och låter mig förstå att jag inte är önskad.
Allt jag ville var att få hjälp. Man kan inte ens be om det idag. Ioförsig så vet jag ju att folk snackat skit på alla ställen, och jag är väl säkert långt ifrån förskonad i mången lokal. Men hela grejen kändes så jävla hopplös. Så jävla kränkande. Den där jävla Marcus ekar i skallen. Och jag har fortfarande inte ens fått hjälp, varken i form av samtal eller medicin. Frågan är om jag ens vill ha det längre. Borde väl hugga nån utrikesminister innan man kan kräva nåt. Sedan storma in och be att få prata med ”den där jävla receptionisten”.
***
Vill faktiskt helt spontant pusha för en annan lunare; Elimane. Kika i hans dagböcker, rätt intressant att få ett ärligt utomstående och ocensurerat perspektiv på oss svenskar. Dessutom är han den kanske trevligaste killen på lunar.
Sjuksköterskan lät förvånansvärt empatisk. Blev redan då misstänksam; Som stammis på hispan har man vant sig vid ganska råa attityder, bingoalalala och överlag kalla människor. När jag ringer dom minns jag med obehag min första hjärnskrynklare i Stockholm på exakt samma psyke. Jörgen. Kort, tjock, skäggig. Log aldrig. En sån kille som tar 1 minuts tystnad mellan varje fråga, för att riktigt låta irritationen och tristessen frodas. Frågade hur jag mådde. Gav han en utförlig beskrivning av läget, och lite historik.
”Ja.... *1 minuts tystnad*... Jag tror du är deprimerad Marcus...”
No shit? Är det detta jag pyntat 200 spänn för? Detta fastslog dom redan på BUP när jag var 9. Läs journalen och gör läxan för fan. Deprimerad var dessutom mer eller mindre ett avklarat stadium vid det laget. Nu var det suicidal, okontrollerad, rentav farlig. En tickande bomb. Jag skulle betala bra pengar bara för att komma tillbaks till bara deprimerad. Eller bra pengar för att ens komma ur rummet just nu. Människan var kall som en jävla piggelin. Att snitta upp mina armar som jag gjort kvällen innan framstod som en sundare aktivitet än att låta livet rinna förbi i dennes sällskap.
Hans ordination blev till slut ”mer medicin”. ”Du kommer förmodligen må sämre ett tag, men sen blir det kanske bättre”...
Eh? Jag vet inte hur jag skulle förklara att jag redan var på den absoluta botten. ”Må sämre” fanns inte. Skulle jag ”må sämre” skulle jag ta livet av mig. Han ville inte lyssna. ”Det är detta sättet eller inget alls...”. Jag tog emot receptet, gick ut, slängde det i entren, åkte hem och fortsatte skära mig.
Detta var snart 3 år sedan. Trots detta, så kände jag naivt nog när jag i förra veckan la på luren, att nu jävlar skulle jag äntligen få hjälp. Nu var jag på en annan nivå med mig själv. Och hon verkade så snäll. Jisses vad jag blåste mig själv där.
Dom hörde av sig igår.
”Hej! Tyvärr har vi ingen kapacitet att ta emot dig. Vi kommer inte kunna ta emot dig förräns till hösten. Du får vända dig till din gamla läkare i Sollentuna om du vill ha hjälp. Så får du gå hos henne så hör vi av oss när det börjar närma sig.”
Närma sig VAD? Min begravning? Jodu min skatt. Även om läkaren i Sollentuna inte skulle vara den biatchen hon är, så skulle ändå avståndet ta knäcken på mig. Får byta 3 gånger för att ens kunna ta mig dit. 1 timme enkel väg. 2 timmar totalt. Jag har ett jobb att sköta, och ett labilt jävla hjärnkontor att deala med. Varken hinner eller orka lägga tid och energi på sånt för att dom ”inte har kapacitet”... Betalar för fan skatt, som farsan skulle sagt.
Men det sa jag inte. Jag sa ”ok”. Det gick 24 timmar. Kom hem och fick värsta panikattacken igen. Kände mig ett tag så dålig att jag funderade på att hoppa ut genom fönstret. 5 våningar oughta do it. Fastighetsskötaren kunde göra processen kort med skyffel och sopkvast på morgonen. Är det frost under natten så kan han enkelt bryta loss mig. Men det blev inget hopp. Blev medicinskåpet istället, som vanligt.
Vaknade helt död. Full av ångest. Fick stänga av hjärnan helt, och bara tvinga mig ur sängen, tvinga mig på kläderna, inte tänka, inte känna bara iväg till jobbet. Kom bara 20 minuter försent. Fick en ny panikattack, och gick ut på bakgården för att ringa psykvården på nytt. Lämpligt nog kom all ångest upp under samtalet. Darrade på rösten, lät smått panisk. Bad verkligen på mina bara knän om att få hjälp av dom. Få en kontakt att prata med, få en ny medicinering. Instinct som ödmjukast. Om han ens var där då. Hon lovade att kolla upp med sin chef, och återkomma. Dom ringde idag och gav samma besked. Med en röst som om dom pratade med en idiot.
”Hej igen, du förstår att vi kan inte ta emot dig. Vi har inte kapacitet till det. Du får gå till Sollentuna om du verkligen vill ha hjälp, eller kontakta akut-teamet”
”Men jag är ju skriven i eran kommun nu! Jag bor 5 minuter från er!”
”Tyvärr Marcus. Det är det beskedet jag fått från min chef. Att om du vill ha hjälp så är det dit du får vända dig. Du kan inte prova att ringa akut-teamet om du känner att du mår dåligt just nu?”
”Nej. Det är ingen långsiktig lösning. Dessutom är dom otrevliga och nedlåtande. Jag hade 2 olika team hemma hos mig i somras. Dom bara skällde och förmanade, och skällde lite till. Sen sa dom att dom kunde se på mig att jag inte ville bli hjälpt och sen gick dom...”
”Ja det var ju trist....”
*tystnad*
”Mm ok men jag ringer väl Sollentuna då...” säger jag, då jag förmodligen ändå pratar med en vägg. Ringer på hennes telefontid, som är typ en halvtimme varannan vecka känns det som. Telefonsvarare. ”Anknytning... 5...8...7...3...0...4...1...5 är tjänstledig och återkommer... den... 18... April.”
18 April. Kunde lika gärna varit 18 April 2017. Jag behöver hjälp fucking nu. Åtminstonde få veta NÄR jag kan få en tid. Huvudet håller på att sprängas av alla tankar, och kroppen är helt ur gängorna efter all ångest och alla preparat. En ny ångestattack var dessutom i antågande efter den påtagliga känslan av att vara totalt ensam och ignorerad. I ren panik ringer jag upp växeln på Sollentuna psyk.
Blir otroligt nog kopplad till en av läkarna (pure fucking miracle inom vården för er som inte vet). Jag svamlar. Pratar med panisk stämma, gör knappt uppehåll mellan orden. Måste låtit som en rastlös pundare som behövde sin fix. Rabblar upp mitt mående, och att jag nu hänvisats till dom av min nuvarande psyk. Budskapet framgick iallafall. Hon låter helt förbryllad.
”Men...du BOR ju där... varför har dom i all sin dar hänvisat dig HIT då...?”
”Jag vet inte!!!! det är ju helt sinnessjukt!!!” säger jag, lättad över att nån äntligen håller med mig, och alltför upptagen av panik för att inse det komiska att jag använder ett ord som jag själv är, för att beskriva situationen.
”Men dom menade inte att du kunde komma hit om det var akut just nu? Näha inte det. Det låter märkligt... inte ledigt förräns till hösten?? Häng kvar så ska jag ringa och prata med dom” säger hon lugnande.... ”Du är ju t.o.m. REMITTERAD till dom ser jag här!” fortsätter hon.
”TACK!”
Går några minuter.
”Ja hej igen. Du ska ringa det här nummret, så får du prata med dom igen och förklara för dom det jag sa”.
Jag tackar henne än en gång, och ringer upp nummret. Önskar jag inte gjorde det. För jag tror verkligen inte mina öron. Det absolut första jag får höra är ett avlägset
”Vänta, det är den där jävla Marcus igen...”.
Whoops bruden. Är ingen sekreterare, men jag vet så mycket att man snackar oftast skit om psykfallen INNAN man trycker på knappen, på så sätt slipper dom höra det. Hon vet dock inte att jag hört henne. Och jag låter henne inte få reda på det heller. Jag känner mig ärligt talat ganska dum. Hon byter tonläge från ”skitsnack” till mer professionella ”viadirektkanjaghjälpatillmednågot?”.
Förklarar med påtagen dumhetskänsla att jag blivit uppmanad av Sollentuna att ringa och propsa på att få komma till detta psyk istället. Hennes tjuriga stämma som hon avnände när hon trodde att jag inte hörde återvänder på ett kick. Men upptäcker till min förtjusning att hon börjar stamma lite, får svårt att hitta orden. Frågar henne raka frågor. Varför jag inte får komma till dom när jag är remitterad dit. Är i ärlighetens namn lite etxra jobbig. Jag är ju trots allt ”den där jävla Marcus”...
”Nu är det inte mig du ska prata med om sånt förstår du. Du får ringa imorgon”. Vi fortsätter prata, men hon suckar bara högljutt och låter mig förstå att jag inte är önskad.
Allt jag ville var att få hjälp. Man kan inte ens be om det idag. Ioförsig så vet jag ju att folk snackat skit på alla ställen, och jag är väl säkert långt ifrån förskonad i mången lokal. Men hela grejen kändes så jävla hopplös. Så jävla kränkande. Den där jävla Marcus ekar i skallen. Och jag har fortfarande inte ens fått hjälp, varken i form av samtal eller medicin. Frågan är om jag ens vill ha det längre. Borde väl hugga nån utrikesminister innan man kan kräva nåt. Sedan storma in och be att få prata med ”den där jävla receptionisten”.
***
Vill faktiskt helt spontant pusha för en annan lunare; Elimane. Kika i hans dagböcker, rätt intressant att få ett ärligt utomstående och ocensurerat perspektiv på oss svenskar. Dessutom är han den kanske trevligaste killen på lunar.
posted by Lita at 12:57 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home