...

Fick iallafall sova ut någorlunda inatt. La mig jättetidigt. Sov som en stock. Men det känns motigt att behöva leva nu. Ser inget ljus alls. Ser bara mörker. Vart jag än vänder nyllet så börjar jag gråta, falla ihop, få hatkänslor, blir aggressiv eller panikslagen.Hyrde en DVD-skiva med meditation, för att se om man kunde lära sig slappna av. En strand uppenbarade sig, där vågor slog upp. Palmer dignade över sanden, och djurläten och vågskvalp kunde anas i bakgrunden. En porrig mansröst gav sig till känna, och började prata om andningen. Man skulle visualiera andningen, vara ett med andningen, skingra tankarna. Det där med tankarna gick inte. Jag kunde bara tänka på annat. Och då enbart mörka tankar. Slutade med att jag efter 10 minuter kastade hörlurarna i väggen.Gissar att dom flesta inte hade gjort så. Dom flesta hade tagit till sig det han sa, och kanske blivit en bättre människa på kuppen. Många har lätt för att se det positiva i saker. Jag har det inte. Tvärtom, jag ser bara det negativa. Faktum är att jag vill gå steget längre, och säga att jag är en slags mörk version på en människa. Medans dom snälla är en ljus version. Jag tror det finns antingen eller.Problemet är att människorna som ser allting ljust hela tiden ser det som sin mission att få människorna med det mörka synsättet att tänka annorlunda. Som med Yoga t.ex. Ljusa människor får generellt sett ut jättemycket av Yoga. För oss andra är det bara obegripligt, och vi tar hellre en öl. Eller 10. Men dom ljusa människorna kan inte nog propagera för hur vi borde prova detta, hur bra man mår osv.Folk säger jämnt till mig att jag borde tänka positivare. Men jag ÄR ju inte sån. Jag är mörk av naturen. Medans ljusa människor får sin passion från kärlek, från blommor och lyckliga händelser, så får jag min passion från hat, orättvisor, att se andras förhållanden krasa. Jag kan se ett rivningsbygge och tycka att det ser vackert ut, med all rost och all sprucken betong. Jag kan mer identifiera mig med att se folk bli dumpade, än när allt går vägen. Det värsta jag vet är kärlek. Kyssar. Skratt. Tuttar. Dans. Och ändå inte. Bara för att jag inte har det, så blir det fult på nåt sätt. Hatkärlek. Innerst inne vill jag ju inget hellre än att få kärlek.Men jag är inte sån. Jag är en mörk människa. Därför biter inte meditations-skivor på mig. Jag önskade dom gjorde det.Medicinerna har nu tagit slut. Har inte fått nya utskrivna sen i Januari. Och pga tjafset med läkarna, så har jag inte kunnat få träffa en läkare som kan skriva ut nya. Redan nu har omgivningen fått känna på effekterna av det. Har lyckats irritera vänner som varit mig trogna väldigt länge. Och alla andra också för den delen. Slår sönder saker här hemma. Fylls av total ångest så fort det blir tyst omkring mig. Får panik. Får impulser att gå ner till psykavdelningen som inte ville ta emot mig och göra en Mijailovic.Anmälde dom i förrgår. Även om patientnämnden var snälla, och lovade att utreda saken, så sa dom att i slutändan kan dom inte påverka, utan beslutet måste komma från dom själva. Dom har ingen beslutanderätt alls. Så allting ligger på avdelningens goda vilja. Och då alltså inte alls. Vet inte hur länge jag klarar av att må så här. Utan nån medicin. Känner mig stressad. Som om jag behöver min fix. Händerna darrar då och då av all ångest. Tankarna skenar iväg in i mörkret. Och vardagens alla göromål blir enorma. Bara att skriva denna lilla dagbok tog 3 timmar. Att boka tvättid har jag försökt göra i snart 2 veckor och ändå inte lyckats.Ska nog iväg till jobbet nu.