Don't get mad - Get even!
Mitt förtroende för psykvården är som ni redan vet sedan länge utplånat. Nu är nästa svenska instans på G att gå samma öde till mötes; Polisväsendet.
Redan innan var jag besviken på nissarna, som missade Hannes Westbergs reclaim-skalle med en hel meter, och därmed såg till att spolingen fick fortsätta andas. Och i förra veckan försvann förtoendet helt. Skulle anmäla fittan från sajten som skickat hotbrev till min hyresvärd i mitt namn, och gjort så att jag numera prenumererar på över 40 olika nyhetsbrev, däribland gayporn, teenbabes, fiskekort och kvinna.nu.
Efter 1 timmes väntetid slussades jag in i ett rum till en skrivbordsnisse, som verkade ha förirrat sig dit från nån dokusåpa-audition, eller i bästa fall nån skönhetstävling för män. Han gav ett ganska slemmigt och fåfängt första intryck. Förklarade i snabba drag varför jag var där.
”Jaha....” sa han.
Ungefär som ”Ser det ut som jag bryr mig?”
*tystnad*
”Och vad ska vi kalla att detta för brott tycker du?”
”Eh.... jag vet inte. Det är du som är polis” sa jag.
”Vad sägs om olaga hot?”
Han fnissar. ”Nej... haha. Detta är inget hot.”
*tystnad*
”Ja du... jag vet inte” sa han och lade av ett asgarv till.
”Du, grabben.... vet du. Jag tycker du ska åka hem och glömma detta.”
”Jaha, men jag vill iallafall göra en anmälan åtminstone!”
”Ingen ide om du frågar mig. Ok, såhär är det. Du har RÄTT att göra en anmälan. Men det kommer bara bli massa onödigt arbete för oss. Vi kommer inte ens hinna kolla på ditt ärende. Det är lågprioritering. Och även om vi skulle hinna kolla på det så kan vi inte... vänta lite....”
... Han lyfter upp telefonen och ringer en kollega.
”Tjena! Torsten här från 1a våningen! Du, jag har en kille här som råkat ut för att nån på internet skickat brev i hans namn, och lite annat. Vad kallas det? Ok! Tack!”.
”Dataintrång hette det visst! Alltid lär man säg nåt nytt!” sa han och garvade.
”Ja du Wiggum, först listade du ut hur man doppar en munk i kaffet på optimalast sätt, och nu detta. Vilken flodvåg av kunskaper för din hjärna” tänker jag.
”Jo, som jag sa, även om vi tar oss tid att kika på det, så krävs det förmodligen en husrannsakan för att kunna spåra IP-nummer. Och sådana är svåra att få igenom. Så ditt ärende tar med största säkerhet slut där...”
Jag propsade ett tag till på att få göra en anmälan, men han ville inte låta mig göra det.Så jag fick vända på klacken och åka hem igen.Fighten är inte över dock. Jag fick ju av polisen själv veta att man kan göra nästan vadsomhelst över internet, eftersom det ändå inte prioriteras. Så om inte samhället vill låta mig få min hämnd den lagliga vägen, så hoppar jag in på brottets bana temporärt. Eller brott och brott- Dom lär ju inte ens veta vad dom ska kalla det. Och jag kommer göra nåt mycket värre än att skicka hotbrev i nån annans namn.
Don’t get mad - get even
Redan innan var jag besviken på nissarna, som missade Hannes Westbergs reclaim-skalle med en hel meter, och därmed såg till att spolingen fick fortsätta andas. Och i förra veckan försvann förtoendet helt. Skulle anmäla fittan från sajten som skickat hotbrev till min hyresvärd i mitt namn, och gjort så att jag numera prenumererar på över 40 olika nyhetsbrev, däribland gayporn, teenbabes, fiskekort och kvinna.nu.
Efter 1 timmes väntetid slussades jag in i ett rum till en skrivbordsnisse, som verkade ha förirrat sig dit från nån dokusåpa-audition, eller i bästa fall nån skönhetstävling för män. Han gav ett ganska slemmigt och fåfängt första intryck. Förklarade i snabba drag varför jag var där.
”Jaha....” sa han.
Ungefär som ”Ser det ut som jag bryr mig?”
*tystnad*
”Och vad ska vi kalla att detta för brott tycker du?”
”Eh.... jag vet inte. Det är du som är polis” sa jag.
”Vad sägs om olaga hot?”
Han fnissar. ”Nej... haha. Detta är inget hot.”
*tystnad*
”Ja du... jag vet inte” sa han och lade av ett asgarv till.
”Du, grabben.... vet du. Jag tycker du ska åka hem och glömma detta.”
”Jaha, men jag vill iallafall göra en anmälan åtminstone!”
”Ingen ide om du frågar mig. Ok, såhär är det. Du har RÄTT att göra en anmälan. Men det kommer bara bli massa onödigt arbete för oss. Vi kommer inte ens hinna kolla på ditt ärende. Det är lågprioritering. Och även om vi skulle hinna kolla på det så kan vi inte... vänta lite....”
... Han lyfter upp telefonen och ringer en kollega.
”Tjena! Torsten här från 1a våningen! Du, jag har en kille här som råkat ut för att nån på internet skickat brev i hans namn, och lite annat. Vad kallas det? Ok! Tack!”.
”Dataintrång hette det visst! Alltid lär man säg nåt nytt!” sa han och garvade.
”Ja du Wiggum, först listade du ut hur man doppar en munk i kaffet på optimalast sätt, och nu detta. Vilken flodvåg av kunskaper för din hjärna” tänker jag.
”Jo, som jag sa, även om vi tar oss tid att kika på det, så krävs det förmodligen en husrannsakan för att kunna spåra IP-nummer. Och sådana är svåra att få igenom. Så ditt ärende tar med största säkerhet slut där...”
Jag propsade ett tag till på att få göra en anmälan, men han ville inte låta mig göra det.Så jag fick vända på klacken och åka hem igen.Fighten är inte över dock. Jag fick ju av polisen själv veta att man kan göra nästan vadsomhelst över internet, eftersom det ändå inte prioriteras. Så om inte samhället vill låta mig få min hämnd den lagliga vägen, så hoppar jag in på brottets bana temporärt. Eller brott och brott- Dom lär ju inte ens veta vad dom ska kalla det. Och jag kommer göra nåt mycket värre än att skicka hotbrev i nån annans namn.
Don’t get mad - get even
posted by Lita at 2:55 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home