Om en pojke

Skrattade idag. Det var längesen. Fyra gånger dessutom. Visst finns alltid det vanliga fnisset som jag lägger av i tid och otid. Men asgarvet är desto sällsyntare. Jag har ett ganska speciellt skratt. Det är som en slags skadeglad variant av moahahahaaa. Fast mer sadistiskare. Och med ett eget unikt sound. Svårt att återge, men det är klart värt att vänta på. Faktum är att om jag lägger av skrattet, så garvar omgivningen också, bara av att höra det.

Orsaken var en helt otroligt bra film. Om En Pojke. Jag är inget fan av varken Hugh Grant, Nick Hornby eller brittisk film i allmänhet. Så förväntningarna var inte höga på denna rullen. Men inser efter 20 minuter att den är tamigfan genial. Helt igenom.

Sedan fastnade skrattet i halsen. Rullen återspeglade stora delar av mitt liv på pricken. Den galna självmordbenägna vänsterfuckade revolutionist-morsan (Toni Collette) som var mer intresserad av att lipa, må dåligt och tvinga på sin son endimensionella värderingar. Cyniska skämtande ensamvargen med dålig självkänsla (Hugh Grant), som skapar sin egen värld av prylar, i bristen på vänner. Sonen (Nicholas Hoult), som var outsider i plugget och spenderade år efter år med att trösta sin egotrippade mamma. Ungen som det handlade om hette t.o.m. Marcus. Doesn’t get any better than this.

Men nevertheless, se den direkt om du inte gjort det.

Förutom McMiggy så finns det inget bättre sätt att slösa bort tid på. Tro mig.