Fanmail

Skolavslutning, och återigen fylls vårat land med studenter, vars klädsmak är lika prediktabel i år som alltid. Klu Klux Klan har väl ett friare tygtema än studentpacket. Och avslutningsrutinen är lika written in stone som klädvalet. Upp på ett lastbilsflak fullt med kvistar och bös. Kanske en och annan heliumballong om man vill vara ritkigt crazy. Sedan köra runt stan ett par varv, till ljudet av idel tutande. Fan, dom har ju nyss gått ur plugget. Borde väl kunna ha lite mer fantasi än så. Smeta in sina nakna kroppar i blåbärsmuffins, hjula fram på drottninggatan samtidigt som dom sjunger Rock Me Amadeus i kanon.

DÅ hade jag kunnat tänka mig att se på asen frivilligt. Nu blir det mest påtvingat, där jag sitter lutandes mot en skitig BMW-ruta och ser den ena vitmössan efter den andra studsandes förbi med en utköpt öl i handen. Undrar hur många som kommer ha självbevaraelsedriften kvar inatt när alkoholen fått tala.

Jag tog aldrig studenten. Hell, jag gick inte ens ur högstadiet.Efter anstalten gick jag på IV-programmet, men det var inget riktigt gymnasium. Således ingen riktig student heller. Inga kläder, inga plakat. Inte ens föräldrar. Morsan satt väl stenad på tabletter i Falkenberg. Farsan jobbade. Närmsta päronet var 11 mil därifrån. Slängde i mig smörgåstårtan som skolan uppmustat. Proppade ryggsäcken full med dasspapper som jag snott från muggen (jävligt bra sätt att spara pengar på när man går på soc) och lunkade hem. Hade inga problem med att glömma dom 3 bortkastade åren av alla skenheliga lärare och dumma lektioner.

Låtsas att föräldrarna med plakat utanför BMWn letar efter sina barn, efter ett gisslandrama i en skola som sprängts. Eller att dom protesterar mot sina barns existens. Vadsomhelst utom den äckligt förutsigbara idylliska studenten.

***

Fick ett fanmail idag på lunar. Finns inget som är så underbart. Kärlek åt er!

Jönköping

En dimmig flackande bild av taket till tunneln som förbinder perrong 1 med bussterminalen. Taket var vitmålad cement. Tror jag. Stilnocten gjorde det svårt att urskilja och fokusera. Icke desto mindre är detta mitt sista minne av tunneln som gett mig fett med minnen dom senaste 3 åren; Alla iskalla vintermorgnar man tillbringat på trappan och skållat sin tunga på choklad från pressbyrån i väntan på bussen. Alla sprinterlopp till avgående tåg, och alla Ica-kassar man kånkat sönder händerna med då man tvingades mardrömspendla med 3 byten mellan Sollentuna och Väsby.

Jag kommer egentligen inte sakna nåt av dom minnena. Vet inte ens varför dom fick så mycket utrymme i denna dagbok. Antar att jag är bitter för att hela min trygghet i Stockholm på bara några veckor bytts ut till motsatsen, och vårdar alla minnen från Stockholm ömt. Bra som dåliga. Detta har hänt:

1. Har lagt av med piller helt, om man bortser från den occasionella (vet ej om det ordet fanns, men nu gör det det...) Stilnocten, vilket jag bara tar för att jag har dom kvar plus att jag fan är värd en hallis eller två. Annars är 2-3 års medicinberoende nu lika passe som den skållande pressbyråchokladen. Har redan börjat känna av det genom att jag får fler panikattacker än vanligt. Dubbelt så mycket mer ångest än vanligt.

2. Bytt jobb. Pga att en del dagboksläsare den senaste tiden utnyttjat min dagbok för att använda den mot mig, så vågar jag ej skriva mer om detta i den öppna. Allting som rör mitt jobb kommer bara kunna läsas i den dolda. Jag har inga spärrar eller hämningar när det gäller mig själv i dagboken, men när andra i min närhet riskerar att bli offer för att några internetgalningar stör sig på MIG, så drar jag gränsen. Fråga inte vad jag jobbar med, du kommer ändå aldrig att få ett svar. Mer om jobbets plågor kommer i nästa (dolda) dagbok.

3. En helvetisk flytt står på schemat om 2 dagar. Redan innan har det varit sjukt mycket planering, mycket som gått snett på alla sätt. Är redan innan den ens börjat ett fullfjädrat nervvrak.

***

Jönköping är en mycket kallare stad än Stockholm. Redan innan jag ens flyttat till Stockholm 2002, så hade jag tills dess hakat på länsrasismen och vanföreställningarna som övriga landet hade om huvudstaden. Stockholmare var dryga, dumma, självupptagna och levde i sin egen värld. Detta får man lära sig sedan barnsben. Och man går på det. Kaaanske är 08:orna som den spänniga killen i Norrlands Guld-reklamen. Som bäst.

Men upptäckte ju snart att så inte är fallet. Faktum är att det inte finns något trevligare och artigare folk i Sverige än just stockholmare. Stan är full av kärlek och avspändhet. Ingen tror att dom är mer än nån annan. Det finns en ständig gladhet i länet.

Där har Jönköping mycket att lära. Har bara varit där i två veckor men vill redan inte veta av staden eller dess befolkning mer. Ta bara Hell Hotell (se tidigare dagbok). När jag i måndags gick in i receptionen blängde tjejen surt på mig. Tjejen som sa att jag kunde ha kvar mina saker på rummet över helgen, trots att det skulle bo folk där. Jag var väldigt noga med att inte låta sur på henne alls, eller som jag skvallrade, men jag var ju tvungen att förklara inför hennes kollegor som jobbade den dagen varför jag inte packat. Och ville själv ha en förklaring på vad alla mina saker gjorde ihoprafsade i en stor hög. Minnet av min tandborste liggandes på min fotfil kan jag fortfarande klara mig utan. Så även OM jag uppträtt surt, vilket jag inte hade, så hade det varit förståeligt.

Men nu blänger hon som sagt bara. Från att ha kunnat småprata om kvällarna och varit glad och avspänd, till att ta långa omvägar så fort jag visade mig. När jag sa hej då till dom andra så vände hon ryggen till och gick därifrån. Och jag som tyckte synd om henne när en dryg snobb skällde ut henne på min första dag. Då stod hon bara och tog emot skit. Kanske man en gång för alla borde lära sig att köra med folk. Det verkar ju vara ända sättet att få respekt.

Nåja. Inte enda kanske. Pengar funkar också. Var på IKEA nästa dag för att bestämma mig för en soffa. Jag har tillbringat dag efter dag på deras soffavdelning, men ändå inte hittat nån som passade. Var till slut inne på att ta en vit rätt cool tygsoffa. bara för att ha nån. Frågade en ”Lisa” om hjälp, och hon bad mig vänta... jag väntade... sedan gick hon förbi mig 10 minuter senare, och utbrast ”Ja just det ja!” när hon såg mig... smooth. Frågade några dumma frågor om tyg och saldo. Hon verkade måttligt intresserad. Jag sa tack för hjälpen och funderade vidare. Insåg då att den enda soffan som jag vill ha var Vreta, tydligen deras Rolls Royce bland lädersoffor, och kostade därefter. Lisa gick förbi efter 20 minuter och frågade på slentrian om jag hittat nåt. ”Mm, jag tar en Vreta...” sa jag. Jävlar vad fart hon fick. Röstläget blev glatt och serviceminded. Jaja. Jag köper gärna respekten. Same shit.

Sedan ringde jag Jönköpings Trafikupplysning för att få restips. Killen jag pratade med hade direkt ”Jagtjänaruseltochbetermigdärefterochdessutomskaja gsnartsluta”. Fick mig att vilja be om ursäkt att jag ens fanns. När jag vänligt frågade om en sak han var otydlig över, så skrek han ”MEN HÖRDE DU INTE VAD JAG SA?!”.

Taxikillen Mohammed jag ringde till sa han skulle komma om en kvart. efter 20 minuter ringer han och säger att han inte kan komma alls. Han har även ”ringt runt” till alla andra taxikonkurrenter, men ingen kunde komma innan klockan 14:00. Så då skulle jag missa tåget hem till Stockholm trots att jag var ute nästan 2 timmar innan. Rindge själv upp en annan firma, och dom kunde ha en bil på plats inom 15 minuter. Märkligt.

Fattar inte hur jag lyckas dra till mig alla freaks. Blir så jävla trött på bonnläpparna och hela siesta-mentaliteten. Hela staden känns som en flunkande hemkunskapsredovisning i åttan. Nä, Jönköping är nog en stad där man får köra sitt eget race som person och konsument. Eller iallafall gå in i butiker och serviceställen med inställningen att inte få bra bemötande, på sin höjd sin produkt.

Handlederna skakar. Ny panikångestattack på G. Skriver mer om jobbet i min dolda dagbok imorgon.

Ryggmärgsbiff på Hell Hotell

Strosade in i rum 188 på Jönköpings Hotell igår. Mitt hem sedan en dryg vecka tillbaka, och skall så förbli fram tills onsdag veckan efter. Således var det inrett med mina privata prylar högt och lågt; en hög med smutstvätt på golvet. En halväten Daim på bordet. Hygienartiklar belamrade varenda klinker i badrummet. Och så mediciner, brev, avtal, CD-freestyle, laddare, avslagen Loka Smultron/Citron och en pocketbok på allsköns ställen. Igår när dörren smälldes igen så såg jag att nåt inte stämde. Ty alla mina privata prylar låg nedtryckta i min väska, som ställts på hallgolvet. Och dom som inte fått plats där hade lagts i plastpåsar, som sedan staplats uppe på väskan. Smutstvätt blandat med rena kläder. Tandborsten låg pressad mot fotfilen. Daimbitar hade runnit ut över CD-freestylen för 2500 kr.

Dom hade inte städat rummet en enda dag sen jag flyttade in. Undrar om detta var deras sätt att kompensera för det. Gick upp och frågade, varför mitt rum var besudlat, då jag kvällen innan frågat tjejen i receptionen om jag kan ha KVAR mina saker trots att jag reser bort över helgen. ”Inga problem!” sa hon glatt. ”Inga problem” som i ”Vi går igenom alla dina saker och lägger dom i en stor böghög” tydligen. Hade planerat en dusch innan hemresan inför helgen. Receptionenstjejen (ej samma som den som lovat att jag kunde få ha kvar sakerna) frågade mig med rådjursögon om jag kunde hoppa över duschen, eftersom mitt rum tydligen skulle disponeras omgående till några andra. Hon nickade mot deras personaldusch, och frågade om jag kunde tänka mig att gå dit. Seriöst.

Sedan var det där med maten. Hotell Hell har en resturang. Med en meny. Men man kan inte beställa. Jag missar frukosten varje morgon pga den tidiga arbetstimmen. Middagen på jobbet består oftast i nåt tinat helfabrikat. Så när jag kommer ”hem”, så vill jag gärna bli mätt och belåten. Jag insåg snabbt att jag kunde vara nöjd om jag fick mat alls. Första kvällen verkade tjejen i baren förvånad när jag bad om mat. ”Jaa, vi har ju ingen meny så direkt...”. Pekade på griffeltavlan bakom henne och gav henne en frågade blick. Fick inget vettigt svar. Men jag kan nog gissa att detta hotell främst är vana vid att servera stora grupper på dagen, och inte är förberedda på att fixa käk åt enstaka på kvällen. Hon gick in till kocken och frågade vad han hade. Ryggmärgsbiff. Det var allt. Nåja. Jag tog en sån.

Kvällen efter gick jag dit igen och undrade vad det fanns för mat. Ny tjej för dagen. Men även hon såg ut som om jag bett om en avsugning och en trisslott istället för frågan vad det fanns för nåt att käka. ”Ryggmärgsbiff!” sa hon med ett leende. ”Käkade det igår också, men ok...” muttrade jag. ”Om du vill så kan jag be kocken lägga undan nåt annat till dig imorgon som han kan värma”. Jag nappade direkt. Skulle få ångest om jag käkade den där biffen TRE kvällar i rad. Kväll 3 hoppade jag upp på barstolen och sa till tjejen för kvällen att kocken skulle ha lagt undan nåt till rum 188. Hon såg förvånat på mig, gick in till kocken, och kom ut med en skamsen blick. Missförstånd. Och ryggmärgsbiff igen.

Igår sa jag vänligt men bestämt att jag inte pallar mer ryggmärgsbiffar. Tjejen gick in och frågade kocken om det fanns nåt annat. Hörde hur han blev enormt tjurig. Dom tunna svängdörrarna lämnade inte mycket åt fantasin. Tjejen kom ut blossande röd, och bad direkt om ursäkt för hans sätt. Och fiskspett blev det. Slemmigt, inte mättande, inte direkt gott. Men det var inte ryggmärgsbiff iallafall.

Undrar vad nästa vecka på Hell Hotell bjuder på. Förutom menyn, så kan tydligen vadsomhelst hända.

Fel jävla månad att lägga av med piller

Kanske beror det på att inget solljus kan nå mig under hela dagen.

Kanske har det att göra med att den mörka platsen på 50 X 50 meter omgärdas av skyhöga galler.

Kanske spelar det in att ljudet på den mörka fängslande platsen enbart består av en radiokanal som tyckts viga sin existens åt att spela Robyns 47:e försök till musik, i form av låten Be Mine, (som förövrigt inte ens var bra första gången).

Kanske är det för att jag i denna lagerlokal gått mil efter mil på bara några dagar, och detta lett till att mina fötter är helt söndergångna.

Kanske är det för att insidan av mina lår är helt uppskrapade efter att ha gnuggats mot varandra, och svider vid minsta beröring.

Kanske är det för att mitt enda sällskap på hotellet som jag måste tillbringa ytterligare en vecka på, är en 14” brusig TV av märket Salora, vars bildrör buktar ut mer än bäckenet på en hög-gravid sjöka.

Kanske hänger det på att jag ligger ute med snart 4000 kr som jag ännu inte vet om jag blir ersatt för av mitt jobb.

Men det tror jag inte. Orsaken till att jag HATAR mitt nya jobb är okänd. För jag gör verkligen det. Hatar. Det var inte så det skulle bli. Efter över 4 år inom samma företag, och snart 3 år inom samma avdelning, en avdelning som jag skapat singlefuckinghandedly och kämpat för sedan dag 1, så skulle flytten till Jönköping bli körsbäret på glassen. My finest hour. Min baby skulle sjösättas. Jag fick inget extra för det, precis som jag inte fått nån gång under alla dessa år. Inte så noga. Jag ville bara vara med. Fortsätta sköta om avdelningen.

Jag flyttade ner med 2 veckors varsel. Fixade lägenhet helt själv. Samtidigt som jag bollade med 2 jobb, arrangemang kring flytten, och relationer. Och inte minst det faktum att jag samtidigt helt lagt av med allt vad piller och mediciner heter.

Med facit i hand kan man väl lugnt påstå att det var fel jävla månad för att säga upp bekantskapen med Det Vita Gänget.

Min baby, som jag naivt nog bara trodde skulle byta plats och ort, visade sig bli offer för byråkrati, egoism och ren och skär dumhet. Mitt arbete under alla dessa år betydde nada. Nu skulle en ny sektor inom företaget ta över. Well. TVÅ sektorer till och med. En i Norge, och en där jag nu jobbar. Och ingen av dom bryr sig egentligen om hur det fungerar i praktiken. Den norska sektorn skiter totalt i allt. Personen på den svenska sektorn är mer intresserad av att skaffa sig ett karriärsnamn på bekostnad av min baby. En fjäder i hatten. Kan väl köpa att jag inte har äganderätten till den, har ju bara skött om den åt företaget. Men efter allt blod all svett och alla tårar (bokstavligt talat) så gör det mig bitter att se den missbrukas för att nån annan ska ta åt sig äran.

Så sent som igår sa personen att ”vi kör igång den 6 juni!”.

”Det är nationaldagen... vi har stängt då...” muttrade jag.

”Aj då...”.

Det var ungefär så genomtänkt det var från hans sida. Det var så långt engagemanget sträckte sig; ordna ett datum. Som inte ens var RÄTT datum. Och jag är nu så trött att jag inte ens orkar bråka mer. Har påpekat alla brister som dom skapat inför sjösättningen den 7 juni (jo, jag styrde givetvis om datumet ganska snart) om och om igen. Ingen lyssnar. Dom vill inte höra på.

Är beroende av mail i mitt jobb. Tog förgivet att detta skulle vara samma, trots att jag bytte plats.

”Nä... vi kan inte ordna det...” lät det när jag frågade när jag skulle få det.

Jag kan lukta en lögn på 1000 meter. Så jag frågade igen efter en dag. Då hade killen hunnit tänka ut ett svar.

”Motivera varför du behöver mail!”

”Eh... jag skickar kanske 20 mail per dag. Godkänner räkningar via mail. Kontakt med vårat kundcenter. Kunder som vill avboka sin order måste kunna få ha chans att göra det.”

”Nej. Kommer inte finnas möjlighet till det längre.” sa han kort. Och det kändes som han kom på detta i just denna stunden. Vadsomhelst, bara jag inte får mail typ.

”Dessutom behöver ingen annan av dom 100 anställda mail... varför ska du då ha det?”.

Frågan bevisar att han inte har en aning om vad det handlar om alls. Det är som natt och dag på det jobbet jag gör och har gjort, och 100 st truckchaufförer som lastar på lastbilar dagarna i ända.

Men han har redan bestämt sig. Jag lyckas med nöd och näppe förhandla till mig en telefon. Fortsatte att fråga honom om lite grundläggande saker som vi behöver innan vi kör igång. Han tittade bara på mig och tycktes tänka ”whatever”...

Det är 1000 fler saker än bara dessa. Allting indikerar på att han inte bryr sig alls. Han vill bara framstå som självsäker, och gör det genom att låta säker när han levererar sina dumma beslut. Beslut som kommer bli ganska dyra för företaget i slutändan. Men som ingen lär fatta varför. Utom jag.

Har ingen lust alls att gå dit mer. Men om jag gör ett dåligt jobb, vilket jag är sugen på, så är det jag som får skit. Gör jag ett bra jobb, så är det han som får cred. Hopplöst.

Detta är samma företag vars sällskap jag älskat nästan varje dag i över 4 år, på mer än 10 olika orter. Jobbet som höll mig vid liv under alla dessa år, särskilt 2004, har nu blivit min fiende. Den har svikit mig. Förut under mina mörkaste perioder så fick jag stänga av hela mitt liv. Jobbet var det enda jag ville och kunde fokusera på. Jag flydde in i jobbet. I över 4 år. Nu måste jag fly från jobbet. Isolera mig från den helvetshåla jag hamnat i. Vill bara vakna upp, och vara tillbaka på mitt gamla jobb, med dom gamla arbetskamraterna, den gamla rutinen, borta från karriärskåta miffon och Kumla-betonade miljöer. Känner jag såhär efter några månader så måste jag allvarligt överväga att gå till en konkurrent och söka jobb. No more.