Veckans reflektioner

Köpte Se7en på DVD, såg på den idag. Insåg att det är den filmen som undermedvetet inspirerat min berättarstil i dagboken; Samma cynism och lågmälda samhällsiaktagelser, ständigt antydandes att något är fel. Särskilt scenen när Morgon Freeman (den kanske bästa skådisen någonsin) läser högt ur seriemördarens dagbok. Jag vågar faktiskt påstå att om det inte vore för den scenen, så hade kanske inte min dagbok sett ut som den gjort. Kunde lika gärna varit Instinct som skrivit John Doe’s dagbok och John Doe som skrivit Instincts. Måste gjort intryck på mig när jag såg den på bio som 16-åring. Bara några repliker, och ändå lever dom kvar och har spawnat 400 cyniska dagböcker... mindblowing. En av dom bästa filmerna någonsin, om du nu mot förmodan missat den.

***

Snattaren på jobbet häromdagen (se föregående dagbok) är in deep shit. Polisen kom och hämtade kassen, och ska ta fingeravtryck på den. Eftersom den var så preppad, och så många personer inblandade, så ligger han förmodligen löst till. Känns så jävla SKÖNT att kunna sätta dit kräket. Jag älskar.

***

Ida stormade in på jobbet igår och frågade vart våra tävlingsbidrag var. Alla undrade stilla vilka tävlingsbidrag. Visade sig att dom haft en Star Wars-tävling i en veckas tid. Hon hade bett en annan kollega vidarebefordra informationen. Denna snubben råkade vara fanatisk Star Wars-fan, och hade inga ambitioner på att säga till fler att det var en tävling. På så sätt skulle ju hans bidrag vara det enda. Jag totade ihop mitt bidrag på några minuter, och vann en biljett till premiären nu på torsdag. May divorce be with you eller vad fan det heter...

***

McMiggy är sötast! *kravmärkt puss*

Björnligan på nya äventyr

En kvart kvar på arbetsdagen. Ögonen är dåsiga, skallen går på tomgång, och mina steg är ojämna. Fyra timmars sömn inatt innan klockan ringde. Var fast besluten om att ta mig hem, käka lite egengjord mat, och lägga mig snuskigt tidigt, för att sova i 12-14 timmar.

En kille jag aldrig träffat satte P för detta.

Hör hur en kollega från kassan skriker ”SNATTARE! STOPPA HONOM!!!”. En kille börjar råspringa. Två *******-tjejer flinar åt killen i kassan och går även dom ut.Kassapersonalen har fått lära sig att skrika så fort dom ser nån snattare passera. Alla runtomkring reagerar. T.o.m. lilla söndermedicinerade jag. Hann precis se ett gult streck med en blå papperskasse springa ut genom entren och vika av åt vänster till ljudet av utlösta larm. Jag sprang åt andra hållet, hoppade över några TFT-skärmar på golvet, och sprang ut genom lagerdörren på baksidan.

Ser killen på håll, och han saktar ner. Trodde väl att han skakat av sig personalen. Alla utom en. Han försvinner bakom några träd, jag småspringer efter. Har inga förhoppningar om att hinna upp honom med min kondis. Kanske bara få en mental bild av honom, och se vart han går. Thats it.Är vid en byggarbetsplats, då jag plötsligt ser att killen vänt håll. Han går nu rakt mot mig, med händerna i fickorna. Jag vet vad han gör. Han har inte kassen längre. Han har slängt den. Kanske hämtar den senare, kanske skiter i den i och med att kuppen gick åt helvete. Tekniskt sett är han nu oskyldig; han har inget stöldgods på sig. Han kan stämma mitt företag för förtal om jag ens antyder att han snott nåt, och skulle jag ta in honom så är det frihetsberövande.
Så sjukt är systemet idag.

Killen är runt 20 år. Rakad, smal, lång, ser aggressiv ut. Ställer mig i hans väg och frågar rakt ut vad fan han sysslar med. Både jag och han vet ju svaret. Han säger inget. Går sakta förbi mig. Hör hur byggjobbarna ryter ”Hörrö, vad fan gjorde du med grävskopan?!?!” och börjar gå mot oss. ”Han är en snattare! Ring polisen!” skriker jag till dom på håll. Killen ökar nu stegen, jag tar tag i hans arm. ”Kom med här för fan!” säger jag. Helt spontant. För jag har inga visioner om att få med han tillbaka till mitt jobb. Det är nästan 100 meter, vilket inte låter så långt, men att ensam föra en agressiv snattare den sträckan är lika döfött som en glassbutik på nordpolen. Han sliter sig loss ganska lätt och vänder sig mot mig. ”VAD FAN GÖR DU? SLÄPP MIG FÖR FAN!” säger han. Sedan vänder han sig om och sticker som ett skott på nytt. ”Spring då din jävla nolla!” skriker jag efter honom . Han hör det. Hade förmodligen gått tillbaks och nitat mig under andra omständigheter, men smart nog prioriterade han flykten. Går bort till grävskopan och plockar upp hans kasse. I ligger ett inslaget paket med BR-papper. Jag ser lite förvånat på det, för det tillhör inte oss. Men likväl tjöt larmet när han var inne. Och likväl sprang han. Så jag kan ju inte varit helt fel ute.

Tar ändå med mig kassen tillbaka. Ger den flämtande till killen i kassan. Han hittar en lucka på den, och ser att den inuti är beklädd med lager och lager av folie och staniolpapper. Där ligger även våra TV-spel för över 3000 kr. Killen har verkligen lagt ner energi. Gått till BR, rivit av en bit papper, tagit hem det, gjort ett paket med en lönndörr, klätt skiten i folie på insidan, och i BR-pappret på utsidan. Han hade t.o.m. satt dit en jävla rosett på skiten. Man måste ge honom credit. Och så säger dom att ungarna inte lär sig nåt i skolan nuförtiden...

Vi såg på övervakningsbandet sen. Dom två *******-tjejerna (vill inte skriva vilken nationalitet dom hade, för är dom inte svenskar, så är man ju rasist) som hade flinat åt kassakillen var med på det. Tillsammans hade dom burit in kassen, och ställt den vid spelavdelningen. Killen kom in senare, och uppehöll våran expedit med dumma frågor, medans damerna fyllde paketet med spel. Sen hade killen fått ansvara för att ta ut den ur butiken. Rena amatörerna. Förutom att folien var satt för tätt för att ha nån effekt, så hade bara EN person misstänkts om killen själv burit in kassen, istället för TRE. Dessutom, om han bara hade fortsatt åt riktning ifrån mig, istället för att gå emot mig, så hade han kommit undan med spelen. Jag hade knappast haft ork att följa honom nån längre sträcka.Vid ringde såklart polisen med en gång, och några vakter kom ned. Vi hade mycket roligt åt den bögiga paketinslagningen, som offret lagt ned stor möda på. Polisen är dock inte för snabb med dessa ärenden. Snatterier prioriteras knappt alls, iallafall inte om vi inte har snattaren ifråga. Jag fick vackert vänta 1 timme, 2 timmar, 3 timmar, och se min planerade mat och sömn gå åt helvete även denna dagen. Frågade vakterna om polisen var här snart. Dom bara garvade. Lät mig förstå att det inte var troligt. Jag gav upp och åkte hem.Det är verkligen jättefint av våran regering att skära ned på poliserna. Tänk vad pengar vi sparar! Ta bort lite sjuksköterskor och brandmän också, så jävlar har vi det här landet på fötter in no time!

Oskulden borta

Hade en riktigt dålig måndag igår.

Det var synd, för helgen var sjukt angenäm. Flög till Skåne på lördagen. Först var tanken med besöket att träffa en väninna och gå på Sci-Fi-mässan. Har ju gett mig fan på att få min Lord of The Rings-DVD signerad av varenda kotte i produktionen, och fick ”Gimlis” namnteckning samma eftermiddag. 2 down.

Passade i samma veva på att träffa en annan flicka, som jag känt i lite mer än en månad. Vi var väl lite mer än vänner redan på nätet, men varken jag eller hon ville hoppas eller gå händelserna i förväg. Jag själv hade blivit för bränd tidigare för det. Eller så har man haft så höga förväntningar på mötet att man tagit död på det innan.

Freeade mitt mind så gott jag kunde på tåget mellan Malmö och Ystad. Det funkade.

När jag klivit av såg jag en kort tjej i mörkrött hår axellångt hår, vackra återhållsamma ögon och ett svagt Cameron Diaz-leende.

I samma minut vi kramades, så visste jag att allt kändes rätt för mig. Några timmar senare var hon min. Och jag hennes. Kände hur en stor bit av min ångest dog i samma stund. Tror jag med ångesten förlorade min förmåga att kunna skriva. Men det offrar jag gärna. Kändes som att sväva. Som att bli kvitt en boja. Förhållande-oskulden borta. Jag har sparat mig sålänge. För den rätta. Och det var så värt det. Tycker så otroligt jävla mycket om henne.

Helgen avslutades med att chefen ringde mig på hemfärden.”Dom kickar igång nya projektet i Jönköping om 2 veckor. Gör dig redo att flytta!”

”Projektet” har varit på G länge. Men ju längre tiden gått, desto mer har jag börjat tvivla på om jag verkligen vill. Har inte fått vara så delaktig som jag trodde jag skulle bli. Och dessutom var det tänkt att börja först i augusti. Fine. Jag kan flytta med 2 veckors varsel. Har lämnat platser bakom mig förut på kortare tid. Börjar bli rätt bra på det.

Men då är det en förutsättning att man har nånstans att flytta TILL. Jobbet som ville ha dit mig hade inte ansträngt sig särskilt att hitta en lägenhet åt mig, ett krav som jag tidigt ställde, men ärendet bollandes runt mellan massa personer, och hamnade i ingenmansland till slut. Så nu kom dom på 2 veckor innan kickoffen att nåt fattades; mig. Och att mig skulle ha nånstans att fucking bo. Så hastigt och olustigt fick det bli en 1:a i Husqvarna, en timmes pendling enkel väg, dyrare hyra än jag har nu, och mindre yta. Dessutom möblerad, så man kan ju fråga som om det ens var i första hand.

Har offrat mycket för mitt jobb genom åren. Men här drar jag gränsen. Ge upp ett surt förvärvat förstahandskontrakt i Stockholm, för detta? Samma dag som jag blir gayporr-stjärna då.

Hade ändå ställt in mig mentalt på att flytta och överge min tjänst här. Så det var ett dilemma. Spela iskallt och bo där man vill, eller hora och leva råttan. Jag höll min mark. Sa att det inte funkade, att dom får fixa nåt billigare, med bättre läge. Min chef tyckte jag var orimlig. Samma person som nyss bett mig flytta med 2 veckors varsel och i ett halvårs tid sagt att jag ”inte behöver oroa mig för det här med lägenhet” tyckte JAG var orimlig. Han blev stött. Märkte hur jag sjönk i hans ögon. Alltid ställt upp. Kompromissat. Men för första gången börjat ställa ett krav. Vek mig inte en tum. Dom hade själva fixat soppan. Han anklagade mig, sa att jag hela tiden vetat om att det skulle bli med 2 veckors varsel. fastän både jag och han vet att det är skitsnack. Lade på luren, och satt i en timme och ritade en cirkel på ett block, som åt sig igenom papper efter papper. Såg i ögonvrån hur en arbetskompis öppnade dörren och stängde den igen när han såg mig sitta där. Apatisk. Rödsprängda ögon. Chefen ringde sen, och sa att dom börjat leta lägenheter med mina krav. Är skit samma nu. Tappat lusten helt ändå. Känns döfött att offra nåt för nån som dom.

Bakslaget kom ändå ganska bra, skulle samma eftermiddag till en sprillans ny psyk-farbror, och behövde min berövade ångest, för att få nya knaspiller och rehab (otroligt vad en anmälan till patientnämnden kan åstadkomma). Skulle vart nobben direkt om jag kom dit och var kär och glad. Så mycket kan jag om dom.

Killen var väl inte den värsta jag sett. Men jag tappade respekten när han frågade vilken medicin jag ville ha. Jag sa att det var ganska olämpligt att jag som patient skulle välja. Jag visste ju nada om dom. Kunde i princip ta nån som lät kul på namnet. Som fucking Pippi Långstrump i godisaffären.”Du vet, det är ju egentligen ingen skillnad på medicinerna... dom har ju samma effekt allihopa.” sa han. Sa ändå att det kändes dumt. Om jag hade kommit in med ett avskjutet ben så hade nog inte läkarfan frågat hur jag tyckte vi skulle fixa skiten.

”Du är väl läkaren av oss...eller?” sa jag med dryg röst, och fick efter lite bitchighet utskrivet ett nytt piller.

Dagen avrundade med att min mor ringde. Började efter artighetsfraserna fråga om jag litade på henne. Hon var fortfarande bekymrad över vårat bråk sen flytten. Hade skuldkänslor. Hon ville väl bli kvitt dom... men boy om hon ringde till helt fel ställe. Jag försökte förlåta henne i 9 år efter hennes självmordsförsök. Inte för själva försöket. Det var den bästa dagen i mitt liv. För alla år innan. Och jag hade nästan lyckats. 9 år av frånvaro från henne. 9 år av förträngande. 9 år av bearbetning. Så nära. Och så kommer hon och pajar det i slutspurten.

Jag sa ”Nej, jag litar inte på dig. Inte efter vad du gjorde sist. Har du tur kanske det tar 10 år till. Om du har tur. Förmodligen kommer jag aldrig kunna förlåta dig” sa jag iskallt och likgiltigt.

”Men jag är ju din mamma!!!” skrek hon i panik. Jag hörde henne bryta ihop. Hörde henne svälja. Hörde henne snyfta. Hörde hennes tystnad.

”Spelar ingen roll. Jag kan inte förlåta dig för att du eller jag säger det... det måste komma från hjärtat. Och just nu kan jag inte det. Jag är hemskt ledsen. Men jag kan inte” fortsatte jag.

”Så du säger upp kontakten med mig?” grät hon.

”Nej. Inget så dramatiskt. Jag klarar bara inte av att vara med dig, lika lite som du klarar av att vara med mig. Vi är inte bra för varann. Om det efter 10 års frånvaro bara krävs 2 dagar för att göra dig och mig till totala vrak, så var det inte menat att vara”.

Jag var ändå ganska snäll. Hon kan aldrig förstå ens en bråkdel av mitt förakt.

Jag dödade hennes enda son igår.

Lunarstorm

Kan inte sova. Har legat i sängen sen klockan 22:00. Nu är hon 3:40. Om 2 timmar ska jag upp. Två timmars sömn är ett jävla skämt i sig. Dessutom fick jag nyss (pga tanken av hur jävla trött jag kommer vara senare idag) en ångestattack. Handlederna började rycka. Och inte kan jag ta sömntabletterna nu, då jag skulle vara helt stenad på jobbet.

Ingen ide att ens försöka sova nu med dessa förutsättningarna. In med lite torsk i ugnen, på med ZTV, vara uppe tills det är dags att pallra sig iväg. Be en bön att man orkar med förmiddagen på jobbet åtminstone, innan man kan ta sig hem och bryta ihop på nytt.

ZTV visar klockslaget till ära obscena hip hip-videos. Fan vad man känner sig gammal helt plötsligt när man sitter och stör sig på dom. Kan nästan höra mig yttra orden ”dagens ungdom”... huga. Inzoomade kvinnliga bakdelar, vars fett dallrar i slowmotion när 50 Cent daskar till dom. Och i andra versen ryker BHn. Därefter blir det girl on girl action lagom till sticket. Eller girls on girls action rättare sagt, då hela videon är en ormgrop. Ja jävlar. Vilken dynga. Musikvideo? Mer som porrfilm.

Nakenhet i all ära. Är inte svårövertalad om det vankas sånt i vanliga fall, men för fan, hela skiten känns så billig. Så patetisk. Han försöker vara manlig, men framstår bara som en tönt. Pimpformuläret 1A. Var lite originell. Gissningsvis hånglar brudarna upp varandra för att han inte är intressant. Fixa en skön låt till eländet åtminstone. Men jag har väl för höga krav.

Börjar förövrigt tro att det är nåt seriöst fel på mig. Har på väldigt kort tid stött på lite för många sexuellt frustrerade myndigheter för att det INTE ska kunna vara mig det är fel på. Först var det psykvården, vars inkompetens endast kunde överträffas i Wierd Al Yankovic-låtar som Like A Surgeon och He Got The Wrong Foot Amputated. Sedan var det konstapel Wiggum på Sollentuna Polisen. I förra veckan var det Lunar själva som stod för utspelet.

Har gjort flera anmälningar det senaste året på en diskusboss som förtalar mig och sprider lögner, och dessutom utan orsak blockerat mig från ’hennes’ diskus pga ett privat krig mot mig. Aldrig fått nåt svar på nån av dom, så jag antar att Lunarcrew bara kastat anmälan i papperskorgen var gång. Även denna gången uteblev svaret, men jag ville ändå ha ett av dom nu. Så jag ringde helt sonika upp dom. Frågade med diplomatisk stämma vad som hände med min anmälan, om en utredning kunde väntas. Kvinnan lät märkbart irriterad, måndag som det var och allt.

”Har du inget ärendenummer??”

”Nej, eftersom ni aldrig mailat tillbaka så har jag inget sådant...”

Hon pustade och suckade, och tyckte underförstått att jag var jättejobbig. Men det var ju deras eget fel att dom inte mailat ärendenummer, så hon kunde inte säga nåt. Jag sa vad som hänt igen, och kvinnans namn. Efter en sökning på hennes namn brast hon förvånansvärt spontant ut: ”Oj... det var som attan.... hon har fått över 30 anmälningar...!”.

Jahapp. Kanske man borde se som en varningsklocka då och ta min söta anmälan på allvar. Frågade artigt vad som skulle hända nu.

”Ja...vi får väl helt enkelt stänga av er båda 2...!”

”Eh. Va? Ska JAG bli avstängd när det är JAG som trakasseras?”

Här snappar det för henne, och hon skriker:”Ja! Vi har ju faktiskt över 1000 diskusar! Tror du verkligen vi har tid och ork att kolla upp varje enskilt ärende??! Va?”

Nu tror jag ju knappast att det är verbala krig i hunddressyr och The Hives-diskusarna. Och frågan är varför Lunarstorm betalar ut lön till donnan. Jag skulle väl tro att det ÄR just för att hon ska utreda anmälningar, inte blockera båda parter för att det inte passar in i hennes måndagsschema. Inte fan lär dom betala henne för hennes personlighet iallafall.

Isåfall har dom blivit grundlurade.

Dagis

Fick just ett otrevligt och kryptiskt mess av en vän.

Fattade nada.Sedan fick jag ett mail där en annan vän konstaterade att jag tagit bort henne från att kunna läsa mina dolda dagböcker.

Nej! Jag har inte tagit bort någon alls. Det är Lunar som buggar. S(k)iten är lika pålitlig som en politiker som går på provision, detta borde alla fattat vid det här laget. Deras Commodore 64a får väl jobba så den beiga dekorfärgen spricker.

Om jag av nån anledning skulle vara sur på nån av er, så låter jag er veta det på ett moget sätt, genom att blockera dig, och skicka kroppsdelar till din brevlåda. INTE genom att ta bort dagboken.

Skriv inga fler sura inlägg please! Jag behöver dom inte just nu!

Don't get mad - Get even!

Mitt förtroende för psykvården är som ni redan vet sedan länge utplånat. Nu är nästa svenska instans på G att gå samma öde till mötes; Polisväsendet.

Redan innan var jag besviken på nissarna, som missade Hannes Westbergs reclaim-skalle med en hel meter, och därmed såg till att spolingen fick fortsätta andas. Och i förra veckan försvann förtoendet helt. Skulle anmäla fittan från sajten som skickat hotbrev till min hyresvärd i mitt namn, och gjort så att jag numera prenumererar på över 40 olika nyhetsbrev, däribland gayporn, teenbabes, fiskekort och kvinna.nu.

Efter 1 timmes väntetid slussades jag in i ett rum till en skrivbordsnisse, som verkade ha förirrat sig dit från nån dokusåpa-audition, eller i bästa fall nån skönhetstävling för män. Han gav ett ganska slemmigt och fåfängt första intryck. Förklarade i snabba drag varför jag var där.

”Jaha....” sa han.

Ungefär som ”Ser det ut som jag bryr mig?”

*tystnad*

”Och vad ska vi kalla att detta för brott tycker du?”

”Eh.... jag vet inte. Det är du som är polis” sa jag.

”Vad sägs om olaga hot?”

Han fnissar. ”Nej... haha. Detta är inget hot.”

*tystnad*

”Ja du... jag vet inte” sa han och lade av ett asgarv till.

”Du, grabben.... vet du. Jag tycker du ska åka hem och glömma detta.”

”Jaha, men jag vill iallafall göra en anmälan åtminstone!”

”Ingen ide om du frågar mig. Ok, såhär är det. Du har RÄTT att göra en anmälan. Men det kommer bara bli massa onödigt arbete för oss. Vi kommer inte ens hinna kolla på ditt ärende. Det är lågprioritering. Och även om vi skulle hinna kolla på det så kan vi inte... vänta lite....”

... Han lyfter upp telefonen och ringer en kollega.

”Tjena! Torsten här från 1a våningen! Du, jag har en kille här som råkat ut för att nån på internet skickat brev i hans namn, och lite annat. Vad kallas det? Ok! Tack!”.

”Dataintrång hette det visst! Alltid lär man säg nåt nytt!” sa han och garvade.

”Ja du Wiggum, först listade du ut hur man doppar en munk i kaffet på optimalast sätt, och nu detta. Vilken flodvåg av kunskaper för din hjärna” tänker jag.

”Jo, som jag sa, även om vi tar oss tid att kika på det, så krävs det förmodligen en husrannsakan för att kunna spåra IP-nummer. Och sådana är svåra att få igenom. Så ditt ärende tar med största säkerhet slut där...”

Jag propsade ett tag till på att få göra en anmälan, men han ville inte låta mig göra det.Så jag fick vända på klacken och åka hem igen.Fighten är inte över dock. Jag fick ju av polisen själv veta att man kan göra nästan vadsomhelst över internet, eftersom det ändå inte prioriteras. Så om inte samhället vill låta mig få min hämnd den lagliga vägen, så hoppar jag in på brottets bana temporärt. Eller brott och brott- Dom lär ju inte ens veta vad dom ska kalla det. Och jag kommer göra nåt mycket värre än att skicka hotbrev i nån annans namn.

Don’t get mad - get even

I plead insanity

Natten var fascinerande. Fick mina sedvanliga panikattacker. Jag bad en vän dra åt helvete. En vän som egentligen inte gjort annat än varit snäll mot mig. Jag vet inte varför, men plötsligt fick jag ett slags begär av att vara elak. Jag började hata helt okontrollerat. Sprang ut och tog mina sprillans nya mediciner när jag upptäckte det. Satt sen och stirrade i bordet i en kvart för att invänta deras effekt. Dom hjälpte inte. Kunde lika ätit en risifrutti. Så jag började bete mig som ett svin. Var ett svin ända tills hon fick nog och drog. Det kändes skönt. Inte att hon drog. Men att vara elak. Jag ville såra. Ville få en reaktion. Allting annat blev suddigt. Det enda jag ville var att få nån att må dåligt. Blev helt uppfylld på tanken att vara ond. Detta är väl det jag kommit till efter alla år av ensamhet, hat och ångest. Tänker inte längre på konsekvenserna. Allting annat var oviktigt. Allt pga min egoism, för att lindra min egen ångest. Och jag vet att jag kommer göra det igen ganska snart. Mot nån ny som står mig nära. Kanske blir det du?

Veckans reflektioner

Sitter och tvingar i mig en proteindryck av märket naturdiet. Den färdigblandade är väl rätt ok. Men detta är en snikvariant, där man mot reducerat pris får blanda själv. Same shit, tänkte jag naivt. Efter 30 minuters visp, så är där ändå stora klumpar pulver i. Och den smakar typ trolldeg, inte socker som den färdiga. Snålheten bedrar visheten I guess.

***

Beställde min nya TV idag. 42PF9956 minsann. En 42” plasma med alla finesser och funktioner. Pixelplus, progressive scan och hela kitet. Det ska enligt ryktet vara så bra bild attt det känns som om du är MED i porrfilmen. Ja jävlar. Och tack vare fetingrabatten samt ersättning för trasig fd TV betalar jag knappt nånting. Life has its moments.

***

Blev stoppad av 2 söta småtjejer på runt 13 puckar häromdagen.

”Ursäkta... vet du när tåget går...”

”Ingen aning” sa jag och fortsatte gå.”Ok...”sedan sprang dom upp mig igen.

”Ursäkta... vart har du köpt dina solglasögon?”

”Öh.... vet inte. Var nog för full då.”

”Dom var iallafall JÄTTESNYGGA!!”

Wow. Blev så glad. Det var det finaste nån sagt till mig. Folket på jobbet tyckte jag var patetisk när jag sa det sistnämnda. I guess. Patetisk men med snygga brillor.

***

Såg ett avsnitt av Simpsons igår, och upptäckte till min förtjusning att mitt jobb nämndes i den svenska översättningen. Homer sa nåt i stil med att ”We need to spread out and search all places who might hold a homocidal lunatic freak”, varpå Lisa svarade ”I’ll look at *jobbets namn*”. Om dom bara visste hur jävla rätt dom hade.

Kemp 44

”Idag har jag och min Thomas varit ihop i 2 år” stod det på lajv.

So?

Ska jag göra vågen? Eller säga grattis med versaler och 3 utropstecken, som dom andra gjorde i hennes gästbok. Vad exakt är det att säga grattis till? Konstant knulla, krama och dela utgifter i 2 år. Presenter, snälla ord, hålla handen. Är det en prestation av nåt slag? Är det JOBBIGT att vara ihop med nån man älskar?

Flickan var 20 bast. Allting är så naivt. Folk dumpar varandra till höger och vänster. Folk är otrogna, folk skaffar oönskade barn, folk skiljer sig, folk sviker, folk satsar inte. Chansen att hon och hennes Thomas ska uthärda 2 år till är minimal. Förhållanden håller aldrig idag. Så är det. Lust att be henne lajva om Thomas efter 30 år. DÅ kan jag säga grattis. Om jag ens själv är i livet för att se dyngan då.

Anmälde VBY Öppenpsyk för ett tag sen. Som tur är har jag fått en riktigt snäll kontakt på patientnämnden, som är en slags advokat för mig. Tyvärr har väl VBY inte fattat allvaret riktigt, utan försöker bara skydda sin egen rumpa. Minns att jag i ren desperation över mig själv verkligen bad i luren om att dom skulle ta emot mig. ”läkarbrist..” sa dom kort. Thats all.Men när patientnämnden ringde dom, så sa dom ”Jaa, men vi tänkte bara på Marcus, att det var bäst för honom att komma till sitt gamla sjukhus...!”. Så lät det inte när jag pratade med dom. Nu har min kontakt äntligen lyckats tjata till mig en tid. Trots att det nyss ”helt enkelt inte finns några läkare förrän till hösten och detta måste du förstå...”. Märkligt.

Men tid och tid förresten. Jag fick en läkare som jag försökte komma i kontakt med. Går inte. Har lämnat meddelande, både på telefonsvararen och till receptionisten. Dessutom lovade hon att själv kontakta honom och höra av sig till mig. Det var en vecka sen. En evighet när man har panikångest. Och inga tecken på att han överhuvudtaget kommer höra av sig. Och gör han det så är väl min nya tid om en månad.Medicinen var även den på upphällning tack vare att ärendet dragit ut på tiden. Kontakten hade lyckats få dom att ringa mig för att fixa ett E-recept. Dom ringer till min mobil, och eftersom jag har händerna fulla ber jag en polare svara. En finsk sjuksköterska pratskriker ut sitt ärende.”HEJ JAG JOBBAR PÅ VBY ÖPPENSPYKIATRISKA VUXENAVDELNING JAG HAR FÖRSTÅTT ATT DU BEHÖVER MEDICIN!!!!!”Polaren grimaserar lite åt hennes ljudnivå och klumpighet och räcker mig luren.Diskret liksom. Hon kan FRÅGA om det är Marcus hon pratar med. Sedan kan man FRÅGA om den personen kan prata. Det kunde jag inte. Men hon frågade som sagt aldrig.”Ja, det är Marcus?””HEJ JAG JOBBAR PÅ VBY ÖPPENSPYKIATRISKA VUXENAVDELNING JAG HAR FÖRSTÅTT ATT DU BEHÖVER MEDICIN!!!!! VILKA MEDICINER BEHÖVER DU?????”Polaren står fortfarande 2 meter ifrån mig. Jag försöker komma på vilka mediciner man kan nämna som han inte hört talas om. Jag behöver ju Stesolid, Stilnoct och Remeron. Remeron är väl det som är säkrast.”Remeron...” säger jag hatiskt.

Underbart. På så kort tid har VBY ställt till så mycket. Hade dom varit bagare hade dom väl lagt makrill på hallongrottorna.

Morsan ringde idag. Har undvikit henne i snart en månad. Och givetvis får jag genast bittert ångra att jag svarade.”Vad har du varit?? Vad händer, hur mååår du?” säger hon våpigt. Tror at hon kan mäjka upp alla åren genom att plötsligt börja bry sig. Men jag vet hur hennes bry ser ut. Det är lika tunt som brinnande silke.”Mår dåligt, bla bla får ingen hjälp bla bla patientnämnden bla bla medicinerna slut bla bla panikattacker 2-3 gånger om dagen...” säger jag hastigt och låter besvärad, vilket jag ju är.Genast blir hon hispig och ska försöka hjälpa igen. 10 år försent bitch. Hon är så trögfattad. Får förklara samma sak om och om igen. När jag säger för tredje gången att jag inte får nån hjälp, DÅ kopplar hon. När jag säger för trejde gången att medicinerna är slut, DÅ kopplar hon. Och då ska hon minsann ringa dom, och jag måste ju ha min medicin osv osv.

Men jag vill inte köpa min medicin. Den funkar inte som den ska. Jag får feta aggressionsutbrott, och mår ändå ganska piss, trots att den ska förebygga sånt. Plus att jag får massa biverkningar som hetsätande. Jag vill diskutera en ny medicin så fort jag får träffa en goddamn läkare. Men det känns mer och mer som en dröm för varje vecka som går utan att dom hör av sig.Jag tänker INTE gå och hämta ut det dyra remeronet när jag ändå kanske ska sluta använda det snart.Morsan blir alltmer hispigare, och jag väser åt henne att hon bara gör saken värre. Mår bara sämre när hon ringer. Jag kan må ganska bra, men så fort hon börjar hispa sig, så får jag ångest. Förklarar även att det är första dagen på min semester på 2 år, och hon har just börjat förstöra den. Säger åt henne att inte ringa nån läkare, att inte bry sig, och inte ringa mig sålänge hon ska hetsa upp sig. Lägger på luren i örat på henne och tar en dusch.

”Förr i tiden gifte man sig först när man lärt känna varandra. Idag skiljer man sig när man lärt känna varandra”

...

Fick iallafall sova ut någorlunda inatt. La mig jättetidigt. Sov som en stock. Men det känns motigt att behöva leva nu. Ser inget ljus alls. Ser bara mörker. Vart jag än vänder nyllet så börjar jag gråta, falla ihop, få hatkänslor, blir aggressiv eller panikslagen.Hyrde en DVD-skiva med meditation, för att se om man kunde lära sig slappna av. En strand uppenbarade sig, där vågor slog upp. Palmer dignade över sanden, och djurläten och vågskvalp kunde anas i bakgrunden. En porrig mansröst gav sig till känna, och började prata om andningen. Man skulle visualiera andningen, vara ett med andningen, skingra tankarna. Det där med tankarna gick inte. Jag kunde bara tänka på annat. Och då enbart mörka tankar. Slutade med att jag efter 10 minuter kastade hörlurarna i väggen.Gissar att dom flesta inte hade gjort så. Dom flesta hade tagit till sig det han sa, och kanske blivit en bättre människa på kuppen. Många har lätt för att se det positiva i saker. Jag har det inte. Tvärtom, jag ser bara det negativa. Faktum är att jag vill gå steget längre, och säga att jag är en slags mörk version på en människa. Medans dom snälla är en ljus version. Jag tror det finns antingen eller.Problemet är att människorna som ser allting ljust hela tiden ser det som sin mission att få människorna med det mörka synsättet att tänka annorlunda. Som med Yoga t.ex. Ljusa människor får generellt sett ut jättemycket av Yoga. För oss andra är det bara obegripligt, och vi tar hellre en öl. Eller 10. Men dom ljusa människorna kan inte nog propagera för hur vi borde prova detta, hur bra man mår osv.Folk säger jämnt till mig att jag borde tänka positivare. Men jag ÄR ju inte sån. Jag är mörk av naturen. Medans ljusa människor får sin passion från kärlek, från blommor och lyckliga händelser, så får jag min passion från hat, orättvisor, att se andras förhållanden krasa. Jag kan se ett rivningsbygge och tycka att det ser vackert ut, med all rost och all sprucken betong. Jag kan mer identifiera mig med att se folk bli dumpade, än när allt går vägen. Det värsta jag vet är kärlek. Kyssar. Skratt. Tuttar. Dans. Och ändå inte. Bara för att jag inte har det, så blir det fult på nåt sätt. Hatkärlek. Innerst inne vill jag ju inget hellre än att få kärlek.Men jag är inte sån. Jag är en mörk människa. Därför biter inte meditations-skivor på mig. Jag önskade dom gjorde det.Medicinerna har nu tagit slut. Har inte fått nya utskrivna sen i Januari. Och pga tjafset med läkarna, så har jag inte kunnat få träffa en läkare som kan skriva ut nya. Redan nu har omgivningen fått känna på effekterna av det. Har lyckats irritera vänner som varit mig trogna väldigt länge. Och alla andra också för den delen. Slår sönder saker här hemma. Fylls av total ångest så fort det blir tyst omkring mig. Får panik. Får impulser att gå ner till psykavdelningen som inte ville ta emot mig och göra en Mijailovic.Anmälde dom i förrgår. Även om patientnämnden var snälla, och lovade att utreda saken, så sa dom att i slutändan kan dom inte påverka, utan beslutet måste komma från dom själva. Dom har ingen beslutanderätt alls. Så allting ligger på avdelningens goda vilja. Och då alltså inte alls. Vet inte hur länge jag klarar av att må så här. Utan nån medicin. Känner mig stressad. Som om jag behöver min fix. Händerna darrar då och då av all ångest. Tankarna skenar iväg in i mörkret. Och vardagens alla göromål blir enorma. Bara att skriva denna lilla dagbok tog 3 timmar. Att boka tvättid har jag försökt göra i snart 2 veckor och ändå inte lyckats.Ska nog iväg till jobbet nu.