Att misshandla eller misshandlas

Vill misshandla nån, eller misshandlas av någon. Beröva nån på lycka, lyckan som jag aldrig fick. Eller få känna smärta, känna slagen på mig, slå mig tillbaks till medvetande. Dina ord kan inte skada mig, dina slag kan inte skada mig. Bara hjälpa till att döva smärtan, smärtan som det innebär att vara jag.

Skada nån?

Ångest. Får lust att skada nån. Gå ut på stan och hamna i bråk. Misshandla nån, eller misshandlas. Jag skiter i vilket. Hugga nån. Köpa en pistol, och skjuta nån. Vad som helst. Vem som helst. Bara jag slipper må så här.

Vem bryr sig? Egentligen? Ingen bryr sig. Förrän jag går ut på stan och hugger nån i ansiktet med en gaffel. Vem bryr sig hur fint jag skriver, hur jag mår, vad jag gör, vem jag knullar eller inte knullar. Ingen. Ingen. Jävla fittor. Känslan av att inte vara någon. Att inte ha någon. Jag ser bara våld. Jag känner bara våld. Vill in och skära mig igen. Vill ut på stan och hamna i bråk. Skjuta nån. Vemsomhelst. Alla. Vill inte leva. Vill inte att ni ska leva. Jag vill bara dö. Och ta nån med mig.

”Har stadigt sällskap” och andra klyschor

Har ett förslag till LunarCrew; Om nån väljer ”har stadigt sällskap” på sina balla fakta-inställningar så borde man automatiskt loggas ut, krypinet raderas och personen bannlyses från lunar i ett år. På så sätt slipper man ju alla lyckliga jävlar som envisas med att frottera sig med oss manodepressiva, ensamma, utstötta och oälskade själar.
Eller er som är manodepressiva, ensamma, utstötta och oälskade själar, men inte vill erkänna det. ”Nej, jag raggar inte på nätet”, ”Jag är på lunar FÖR ATT DET ÄR KUL” eller min favvo ”Åh vad härligt det är att vara singel”...bah! snart spyr ni väl upp klyschor som ”Gud vad han har mognat som människa”, ”Han kommer inte bedra mig igen” och ”Ett förhållande bygger på att man ger och tar”. För dom riktigta kärlex-onanisterna som envisas med att länka sin pojkvän borde nåt hemskt virus laddas ner. You like?

Oskuldsfullhet i busskuren

Sitter och väntar på bussen. Har min vana trogen just missat den med 2 minuter, och eftersom det är lördag får jag vackert vänta i 28 minuter på nästa. 2 stycken 12-åriga tjejer kommer skuttandes och dimper ner bredvid mig. Den ena har en tandställning stor som en republik, och runda jättelika örhängen i silverimitation. Den andra har kamouflagekeps, med matchande kamouflagebyxor och plastörhängen där det står ”sexy”. Märker på deras snack att dom ännu inte hunnit till det obligatoriska fjortisstadiet som tjejer förr eller senare hamnar i. Dom är fortfarande mer eller mindre oförstörda. Jag ler lite åt deras samtal, som handlar om livets mindre detaljer.

”Och du ska föreställa sexig?! Det står ju t.o.m. sexig i dina örhängen!!”

”Men vadååå? Bara för att det STÅR det behöver det inte betyda att man ÄR det. Jag sa till min pappa igår att jag blivit hip-hopare. Då sa han att han tyckte jag skulle vara en fin flicka istället. Han fattar ju ingenting”

”Jaja, när skulle du åka till Thailand då?

”ITALIEN!!”

”Jaja, sak samma. Kan inte jag få följa med?

”Nä, går inte, jag måste ju åka med Micke och Sabina och deras bråkiga jävla ungar. Förresten, kan jag få käka hos dig idag?

”A visst”


…Och så fortsätter det. Tills den ena börjar snacka med mig.

”Ursäkta…hallå?...tycker du vi är irriterande?”

”Men Madde, faan vad pinsam du ääär”

”Men tycker du det?”

”Nejdå. Ingen fara. Jag är van vid sexiga tjejer” säger jag och syftar på deras första konversation. Jag skakar på huvudet av förakt åt mig själv för denna cheesiga kommentar. Det lät bättre i mitt huvud. Men tydligen fattade tjejerna vad jag menade, och den ena brister ut i ett leende, och gör t.o.m en liten dans av glädje. Därefter fortsätter hon med frågorna.

”Hur länge har du suttit här?”

”För länge. Hatar att vänta.”

”aa, jag med. Snusar du??!

*garv* ”Nä. Ser jag ut som en snusare.”

”Nää, verkligen inte. Tycker du vi har fina örhängen?”

”Ja. Dom matchar din tandställning”

(fattar inte skämtet) ”Tack!!!!”

”Fan Madde, jag är törstig. Jag dööör”

Både 2 stirrar på en öppnad colaburk som nån övergivit på bussbänken. Den ena skakar på den. Tom.

”Ja, för annars hade man ju kunnat dricka ur den. Fräscht lixom, öppnad colaburk på en busshållplats.” säger jag.

Båda skrattar. Några minuters tystnad.

”Har du fru och barn”

”Nej, Jag sysslar inte med sånt. Har bara en katt”

”Åhh jag älskar katter. Vad heter han?”

”Ludde”

”Luddar han mycket?”

”Ja, kolla på mina byxor” säger jag och visar mina nedhårade svarta par.

”Visste du att min syster är punkare. Hon är inte klok. Hon går omkring i bara svarta kläder”

”Som jag då” säger jag och nickar ned mot min enbart svarta mundering.

”ahh, fast hon sminkar sig i vitt och svart också”

”Ok, men då är hon nog svartrockare”

”Ahh, så kanske det heter”

”Åhh, Madde du är så tröööög”

”Hihi, inte lika trög som dig som brukar trampa i hundbajs. Visste du att hon ALLTID trampar i hundbajs när hon går i skogen?” *fnitter*

”Madde sluta, alla kollar på oss!!!”

”Får jag fråga dig en fråga. Vem av oss är coolast tycker du?”

”Vet inte. Ni är nog lika coola båda två. Som B1 och B2. Fast med tandställning och kepa”

*fnitter*

Sen kommer bussen, och jag dunkar ner mig i det obligatoriska baksätet, kollar ut på sommaren. Ler åt tanken på småtjejerna. Önskar innerligt jag kunde vara lika oförstörda som dom. Men jag kommer aldrig kunna le åt småsaker igen. Kommer aldrig kunna hitta mitt gamla jag. Jag vet det jag vet, och har sett det jag sett. My time is up.

Kostsamma sockerkickar

Står i kassakön i blodsugarbutiken Vivo. 5 minuter innan stängning. Insett att jag kommer behöva sockerkickar inatt, och fixar jag inget godis innan 8-slaget så får jag hålla till godo med livets sötma, hence ingenting alls. Bara 1 pers före mig i kön. En alkis med läderjacka och grått skägg. Kassörskan är precis fyllda 20. Inget direkt ras, men knappast nåt showpiece heller. Hon tuggummituggande blondnedslag sitter vid utgången och väntar på att hon ska gå av sitt skift, så dom kan påbörja helgens jakt på stock. ”Vill du sen en söt grej?” väser alkisen, drar ner dragkedjan och ut kommer en liten tass fram. Jag sneglar på tassen, sen på tjejen, som frammanar ett leende som tyx säga ”bara 5 minuter till av den här skiten sen får jag festa”. Min tur. Till min förvåning säger hon inte hej, något som övriga sveriges kassatjejer får lära sig på första lektionen, på första dagen innan ciggpausen. Skiter i det förtillfället. Har mina cocospuffar. Kortet funkar inte, pga deras kortläsare är kaiko. Ger henne mitt kort och säger bestämt ”slå in den manuellt istället” och ger henne mitt leg samtidigt. Bättre att förekomma än att förekommas. Tänker i min dumhet när hon står där att fan vilken bra kund jag är, vet rutinerna, leg utan att hon behöver fråga och inga hundvalpar under jackan. Nu ska jag bara önska henne trevlig helg också. Jag går bort för att stoppa på godiset. ”Du måste skriva på här också!” säger hon smått panikartat. Jag ger frammanar ett leende som säger ”Jag vet. Jag skulle bara lasta på. Jag kommer till det gumman”, men i och med att jag redan börjat gå mot henne innan hon ens påbörjade meningen, samt det faktum att hon inte verkar vara den som kan tolka leenden, annat när en kille just sprutat ner henne en fredagsnatt, så droppar jag eventuella orala svar och tankar kring ämnet ganska snabbt. ”Trevlig helg” säger jag, och detta är första gången jag säger det utan att få höra det tillbaka. INser när jag är på väg ut att hon just sett ner på mig. Försöker snabbt analysera varför, men kommer inte fram till något. ”Jävla hora” viskar jag för mig själv när jag går ut ur butiken, och kan ana hennes väninnas blick. Är inte så mycket irriterad över henne, mer för att jag för några sekunder sänkte mig till hennes nivå, och blev underskattad. Det finns inget förargligare att sänka sig till en lägre nivå, och omedvetet ge folk chans att trampa på en. Men som ordspråket säger, mister du en kassatjej står dig 1000 åter. Nästa gång hon står där ska hon få helvetet på ett silverfat. Instinct is back.

Catfights

Lyckades knulla ångesten tillfälligt idag och ta mig ner till affären för att handla föda. Ren hunger som tvingade ut mig egentligen, så jag borde väl inte ta nån cred för bravaden. Löpsedlarna för dagen handlar om en 17-årig flicka som cuttat sin mor till döds. Med egna erfarenheten av den svenska psykvården i minnet blir jag inte förvånad över rubriken. Är t.o.m. för uppgiven över vad som händer i mitt eget liv just nu för att kunna känna empati. Packar ner mina onyttigheter i kassen och går därifrån. På hemvägen ser jag en mor, som väntar tålmodigt några meter före sin dotter. Flickan är 2-3 år, och har fullt sjå med att hålla koll på benen, då hon uppenbarligen precis lärt sig att gå. Och likt den genomsnittlige dokusåpa deltagaren idag består hennes ordförråd mest av korta små stön. Hon har just fått sett på en myra, och försöker hitta bokstäverna för att konstatera detta för sin mor. ”Ja, en myra är det!” säger modern pedagogiskt. Flickan står några sekunder och kollar på den...

*STAMP*

*STAMPSTAMPSTAMP*

”Stampade du på myran?” Sa modern glatt. ”Tjena falköga” tänkte jag. Sen går tankarna till vad det egentligen gör att barn inte kan låta småkryp vara ifred, utan alltid måste döda dom. Vari ligger fascinationen över att ta död på ett liv? Flickan hade förmodligen inte ens lärt sig gå på pottan. Ändå var en av hennes första instinkter att döda. Föds vi människor onda? Ligger det i vår natur?

Hur kan man älska när man hatar sig själv?

So it begins. Efter 12 timmars inre strid för att hålla ångesten under kontroll, så kan jag inte stå emot längre. Medicinskåpet nästa. Sömntabletter. En feg utväg. Ångesten vann. Igen. Ångest 2584 - Marcus 3. Men vem räknar? Minsta sak kan trigga det; Ett ord. En bild. En tanke. Vadsomhelst. Och ingenting.
Jag framstår säkert som patetisk. Om inte annat för att jag jämnt ska skylta med det i mina dagböcker. Men jag vill bara dela det med nån. Jag MÅSTE det. Det blir övermäktigt annars. Jag lever med den dagligen. Den är med mig överallt, som en outröttlig plågoande, ständigt pushandes mig längre och längre fram mot vansinnets kant. Som om den testar mig. Försöker hela tiden lista ut mina nya smärtgränser, efter att dom andra är spräckta och passerade. Jag försöker finta bort den. Idag cyklade jag 1 mil, skrev en dikt och försökte under timmar att chatta bort den. Det går inte. Man kan inte bli kvitt sin skugga, eller hur? Ibland vill jag bara sluta springa. Bara falla ner på knä, och dö. Varje dag med paranoian och ångesten får mig att hata mig själv ännu mer. Det är som en ond cirkel. Sömntabletten har börjat kicka in så smått. Jag ska försöka sova. Jag vet inte hur länge jag finns kvar. Hur länge jag klarar. Jag tror inte jag kommer leva till 26. Jag hoppas inte det. Förlåt mig.

Det är svårt att somna när man är för trött
Det är svårt att vakna när allt man är är dött
Det är svårt att skratta när ingen vän är kvar
Det är svårt att gråta när man inga tårar har
Det är svårt att hålla huvudet högt efter varje törn
Det är svårt att vara kall när man ser eld i varje hörn
Det är svårt att älska när man hatar sig själv
Hur kan man älska när man hatar sig själv?

Somewhere I don’t belong

Så var man då tillbaka på Lunarstorm igen. Sajten som för ca 1 år sen inte ansåg mig passa in i deras lala-land, och därför förvisade mig genom omedelbar radering. 200 dagboksinlägg försvann på en minut. Så mycket skönhet spolades bort, bara för en sjuk Demolition Man-uppfattning om vad som är rätt och fel. Vad som bör existera och inte. Numera är sekten ännu mer waco-betonad, då man måste uppge personnummer om man vill vara med. Kan vi inte alla få ett eget lunarnummer, som Richard & Co kan tatuera in i nacken på oss, för att ha bättre koll? Eller varför inte nån form av wedlock, explosiva halsband, som går av om man går till en annan sajt, eller skriver nåt som….jag vet inte…KNULLA?

Så varför jar jag då bemödat mig med att lägga upp en regga en ny identitet, en ny pres, och så vidare, när jag innerst inne hatar detta blå-oranga koncentrationsläger?

Det kallas ångest. Kristallklar, isande, kroppskakande, traumatiserande, suicidal ångest, direkt från källan i bergslagen.

Den person som en gång fanns inom mig har nästan helt bränts ut. Efter alla 24 läkare, 8 olika sorters piller, 2 ambulansutryckningar och dagliga panikattacker och DBT, så är det antingen dö eller bedöva ångesten som gäller. Jag vet inte än om jag vill leva kalrt detta livet, Men tills den dagen kommer då jag ska lämna in vill jag göra det bästa av det... så... vill du bli min vän?