Omvänd rasism

Jag förundras ständigt över den enorma mängd röv dagens journalister måste slickat
för att komma dit dom är. Lade man ut alla rumpor på en rad så skulle dom säkert räcka hela vägen ner till min OK-mack och tillbaka. Orsaken till konstaterandet ovan är en rubrik i Metro; ”Dart satt den Oscar” lyder den. På bilden ser jag en smällfet, leende unge med en dartpil i handen. Han är tydligen bra på dart. Och med detta som bas, så kom journalisten på den ack så klämkäcka rubriken ”Dart satt den...”. Och nån betalar aset för detta?! ”Dart Vader” hade f*n varit en bättre rubrik. Och t.o.m. DEN suger. Hur har tankegångarna gått här? ”Nu har jag det.... jag tar bort ”Där” och sätter dit ”Dart”... dom börjar ju båda på D båda 2... Pulitizerpriset here i come”. Kan inte nån be dessa människor att sluta försöka vara roliga. Illa nog att dom vrider och vinklar på precis alla nyheter. Skona oss åtminstone från ”humorn”.

Men alternativet till Metro på min 1 timmes väg till jobbet är om möjligt ännu värre.
Stockholm City tar jag inte ens i med tång. Bokstavligt talat. Nekades jobb där för några månader sen, och lovade mig samma dag att aldrig mer vidröra den. Jag har faktiskt hållt det löftet, trots många långtråkiga timmar på pendeln. Jag skulle bara bli förbannad om jag läste skräpet. På den tiden jag faktiskt läste den, så varvades utbudet med vänsterpropaganda, feminism och politiskt korrekthet. Med andra ord den sämsta bakteriekultur som frodas i dagens journalistik. På varje uppslag var där moraliska pekpinnar. Ständigt offerförklarandes kvinnor och invandrare. Jag horade, och skrev en ansökan dit då dom sökte krönikör. Mest för att det var enda tidningen som sökte. Trots texten ”Du ska bo i förorten”så valde Idioten inom mig att ignorera den. ”Vadå bo i förorten? vad spelar det för roll vart man bor?” tänkte jag. Givetvis ville dom att man skulle vara invandrare. Lustigt att dom inte kunde skriva det rakt ut. Sparat mig tid, ilska och hopp. Nästa vecka fanns där en tvättäkta invandrare på jobbet som jag rätteligen skulle ha, stoltserandes med en dum och ful krönika om Passion Of The Christ. Oj, bra ämne! Vad kommer nästa vecka? Recension på Titanic? Jag hade gärna accepterat att inte få jobbet. Och gärna till en invandrare, om han nu var bättre än mig. Men att utesluta folk pga ett ursprung är bara idiotiskt. Jag ogillar rasism oavsett i vilken form den kommer. Att köra omvänd rasism som många tidningar gör idag är inget alternativ. Dagens City ligger på det smutsiga tåg-golvet och blänger på mig. Rubriken för dagen lyder ”nekad jobb pga sin hudfärg” och är tydligen den senaste i raden i en artikelserie om personer som inte får jobb pga sitt etniska ursprung.

Känner igen det där... hm, vänta nu...

Väsbyhem

”Sommaren är slut” tänker jag cyniskt då jag får se min surt förvärvda pommes frites blåsa ner på den blöta asfalten på Sollentunas pendeltågsperrong. Min fina värdemeny från McDonalds är därmed förstörd. Jag sätter mitt hopp och hunger till den slabbiga McFeasten, och den översockrade colan. Som den goda medborgare jag är böjer jag mig ned för att plocka upp pommesen, bara för att höra ljudet av cola splashas mot marken bakom mig. Ofuckingtroligt. En jävla mugg på 0,5 liter vätska pallar inte lite vind. 0,5 liter! Inte ens tanken i en Harley rymmer så mycket! Kvar finns nu bara en majonäsbetonad hamburgare med grådaskig sallad. Bara hamburgare. Stor mening. Som att se en porrfilm med enbart sig själv. Jag slänger skiten. Och inser att jag också slänger bort den enda positiva i mitt liv. Hade jag inte knarkat bort så många hjärnceller hade jag kunnat ställa mig och storböla åt det tragiska faktum att min glädje bestod i lite snabbmat.

Nu är det givetvis mer än så bakom det. Dagen visar sig vara en riktig pissfittdag. En förklädd jävla måndag, som borde strykits från almanackan in the first place. Jag vaknade gråtandes. Det var en upplevelse. Oftast brukar jag somna gråtandes, men nu har man även lagt till att vakna gråtandes till sin meritlista. Vet inte ens varför jag lipade, men jag borde nog tagit det som ett tecken på att stanna inne. Som grädde på pommes fritesen inser jag på bussen att jag glömt Starsky & Hutch (skitfilm, se inte) på sofflocket, vilket innebär en extra timme på pendeln om jag inte vill pröjsa straffavgift. Nästa pissmoment för dagen är Väsbyhem. Upplands Väsbys enda och allsmäktiga bostadsbolag. För er som inte är bekant med Stockholms bostadssituation kan den sammanfattas med ett ord. Lång. Upplands Väsby är ett brottshärjat område en bra bit utanför Stockholm. Ändå är kön här på ca 5 år. För varje ort du kommer närmare city, så ökar bostadskön med 2 år. Inte för inte som vi i Stockholm kan stoltsera med 5000 bostadlösa.

Har mången gång varit nära att bli nr 5001, men duckat kulan hela tiden. Hyrde i 2:a hand när jag flyttade hit. Blev vräkt av Väsbyhem, då jag hyrde i 2:a hand i över 1 år. Får bara hyra i 1 år enligt lag. Hamnade i Sollentuna, återigen i 2:a hand. Nästan direkt efter flytten, så erbjöd sig en snäll läkare att ge mig förtur i bostadskön, pga hela Instinct-biten. Äntligen skulle 25 år av psykvård, 8 år av skattebetalning och diverse suicidala beteenden ge utdelning. Icke sa nicke. Ringde upp Väsbyhem för några veckor sedan, och frågade hur jag skulle bära mig åt när jag sökte, eftersom jag beviljats förtur.

”Vi skickar ut erbjudande till dig via post” säger en kärring som av rösten att döma inte fått kuk sedan dackefejden.

”Jaha, men jag har inte fått något” säger jag med övedrivet positiv stämma”

”Jo, det har du. Vi har enligt vårat system skickat ut *börjar rabbla massa datum* ”

”Ja, det låter ju jättefint men jag har fortfarande inte fått något. Kan du skicka dom aktuella erbju....”

”Nej, det går inte. Du har fått * börjar rabbla datum igen*”

”Ja, men alltså, jag har verkligen inte FÅTT nå....”

”Jo, enligt vårat system så ska...,”

Skriker inombords. Helt i händerna på nån jävla retoriskt invalid robot. Får man se en V8 om man drar ner trosorna på åbäket månne? Säger hon ”I’ll be back” med tysk brytning om man trycker på en knapp i ryggen? Jävla miffo. Jag gör ett nytt försök, med ännu mer piggare och sympatiskare stämma, intalandes ”Luuugn och fin.... bara du får en lägenhet så slipper du slynan sen”.

”Kan jag få det via e-mail, eftersom nåt verkar gå fel?” försöker jag.

”Nä. det går inte. Vi jobbar inte så här”

”Och vad ska jag göra då tycker du? Godta att era brev inte kommer fram och bygga bo under en bananlåda i vinter?”

Hon garvar lite hånfullt, innan hon säger:

”Nej, det får du ta med ditt postkontor. Inte vårat fel om inte posten kommer fram”.

Underbart. Jag kan inte få nog av företag utan konkurrens. Systembolaget, kommun, alla dessa institutioner borde drivas i vinstintresse eller läggas ner. Väsbyhem, och alla andra bostadsbolag i Stockholm har RÅD att vara svin. Om slynan bara hade lust, så kunde hon bete sig så mot 1000 kunder på raken. Vilket hon förmodligen redan gör. Det kommer alltid att finnas bostadssökande för flera år framåt. Jag ringer Posten, mest för att kunna säga till slynan att jag gjort det. Givetvis är det döfött. Posten kan inte spåra ett brev som skickades igår ens, än mindre ett för sex månader sen. Jag ringer direkt tillbaka till slynan och säger det Posten sagt till mig.

”Vad gör jag nu?” säger jag med diplomatin ersatt av irritation.

”Du kan ju alltid ringa hit och se om vi fått in några nya lägenheter” säger hon till slut.

”När då?” frågar jag direkt.

”Vi får in nya varje fredag”

”Tack” säger jag kort och lägger på luren.

Fredag. Jag ringer Väsbyhem så fort deras växel öppnar, och ber att få prata med slynan. Hon låter till min glädje genast plågad när hon hör att det är jag. Trodde hon att jag skulle nöja mig med bananlådan? Även ett psycho har faktiskt lite krav.

”Vi har skickat till dig!!” säger hon paniskt. Underförstått ”Ring inte för faan!!”. Gott så. Jag vaktar brevlådan som en hök i flera dagar, och får till min förvåning till slut ett brev från dom. Där är det till min besvikelse bara ett erbudande på en tokdyr tvåa. Jag är inställd på en etta. Ringer upp Väsbyhem, och nu svarar en ny nazist.

”Ja, hej, jag fick ett erbjudande om en lägenhet i min brevlåda, grejen är att jag bara är intresserade av ettor. Kan du kolla om ni har nåt sånt erbjudande?”

Kvinnan låter ommöjligt ännu mer dryg än den första donnan.

”Ok, så du vill allstå INTE ha denna?” *övertydlig suck* ”ja, då skickar vi inte ut nåt mer till dig. Du har ju inte svarat på dom senaste fem vi skickat så...”

Hon snackar ungefär som hon sa till sin son att han inte får efterrätt för att han inte ätit sin middag.

”Ja, men nu är det så att jag inte FÅTT några brev från er på nio månader”

”Jo, enligt vårat system har du fått det”

*Tar ett djupt andetag*

”Ja, det står säkert så i erat system, men jag har inte fått något brev alls.”

”Jo, du har fått fem stycken...”

Jag skojar inte när jag säger att Bitchzilla upprepar detta 4 (!!) gånger till. Det är som att hon hakat upp sig. Efter 6:e ”Joo, du har visst fått” så utbrister jag ”Men hur vet DU det?!! Är erat system i min brevlåda? Hör du inte vad jag säger? *bokstaverar* j-a-g h-a-r i-n-t-e f-å-t-t n-å-t.”

Hon säger med ett hånfullt skratt:

”Haha, ja-a du.... Det där är nåt du får ta med kommunen. Vi skickar inga mer brev till dig”. Hon ger mig inga namn, ingen avdelning, ingenting. Seriöst.

Gah!

Lägger på luren och genomgår en smärre kris inombords. Dom leker med min situation. Vad f*n har jag gjort dom? Förtjänar fan inte detta. Lägger mig raklång i sängen och piskar mig själv psykiskt till att inte ge upp. Jag är så nära bädda ner mig för resten av livet. Ringer på vinst och förlust upp Väsbyhem en gång till. En annan kvinna svarar.

”Jaha, du vill stå som sökande på ettor istället? Inga problem, det löser jag direkt i min dator. Så, det var det fixat. Ha det så bra” säger en trevlig röst. Egentligen borde jag skrika åt dom första personernas inkompetens, oemptati och direkta maktmissbruk. Men jag är bara så lättad över att nån äntligen inte bara lyssnar, utan även hjälper mig.

Dansar med rävar

Sitter på bussen hem och stirrar trött ut på dom påstigande passagerarna genom den skitiga rutan. Ett bekant ansikte uppenbarar sig, i form av en flicka. Känner direkt igen henne. Tror jag iallafall. Jag tror att det är en tjej jag chattat med på msn och helgon under några månader. Hon går förbi. Hm. Visst fan var det hon. Eller? Ska jag snacka med henne? Och vad fan ska man säga då? Tänk om det inte är hon ens? ”Ursäkta är du Silverfox? Nähä inte det, ursäkta mig medans jag går och suger min egen kuk ett tag”. Äsch. Det är inte hon ändå. Och även om det varit hon så hade du inte haft nåt vettigt att säga ändå, så drop it Marcus. Bussen stannar, silverräven hoppar av, och jag efter. Stirrar på henne så till den milda grad att min blick nog började skava på henne. Är det hon? Hon är isåfall precis så vacker och sofistikerad som jag trodde. Rör sig som om hon svävade fram, skarpa ansiktsdrag med det kaffesvarta håret rinnandes ut över hennes smala skuldror. Är det hon eller inte?!

Bäst att kolla min status utifall om att. Det är ju inte hon ändå. Det vet jag ju. Men bättre att förekomma än att förekommas. Breathcheck. Nyss tuggat stimirol. Flax. Inga dillbitar mellan tänderna. Lite orakad. Dammit. Ditt lata as.Av alla dagar. Kläderna. Flanellskjorta... Ah! Men herregud. Fastnat i 1987? Och så klagar du på att du är singel. No shit Sherlock. Jackan får dölja skjortan. Frillan är iallafall att dö för. Ser ut som jag klivit direkt ur en mangafilm. Hm. Blicken. Fort! Se ut som du just dödat nån. Jag drar på mig en blick som ser ut som om jag haft en aubergine i röven. Tåget dundrar in och jag tar sista vagnen i besiktning. Tillsammans med 100 andra pers. Inklusive Silverfox. Hon tittar fortfarande inte på mig. Hon knuffas runt i folkmassan, och letar efter ett ledigt säte. Alla säten är dock upptagna utom just den framför mig. Då ser jag att det ÄR hon. No doubt.

Hon sätter sig ned framför mig och ler. Nickar. Ler tillbaka. ”Tänkte väl att det var du på bussen” säger hon, fortfarande med samma behagliga leende. Vad som följer efter det är ett oerhört krystat samtal, komplett med pinsamma tystnader och dumma frågor. Mest jag som får pladdra. Tänkte varje gång jag öppnade käften att ”vad fan var det där...? Vad ska du diskutera härnäst som kan vara mer orelevant än det du just sa, med henne? Ekonomin i Bulgarien?”. Mina 3 hållplatser som brukar ta 5 minuter blir till 50 minuter. Blir väldigt uppenbart att msn är betydligt mer av en välsignelse än irl. Borta är den kaxiga Instinct med svar på allt. Det visar sig att hon ska av på min hållplats också. Vi går en bit på vägen tillsammans, innan jag får springa till min buss. Vi säger hej, byter artiga fraser om hur trevligt det var, och vinkar. Bussen drar iväg och lämnar henne kvar på hållplatsen, dock inte innan den gör den obligatoriska u-svängen och passerar hållplatsen en gång till. Silverfox tittar i marken... Får mig att tänka på en scen ur ”I skottlinjen” med Clint Eastwood. När Rene Russo lämnar honom efter deras första möte, så sitter han kvar på trappan och säger till sig själv ”om hon vänder sig om så är hon intresserad...”... Rene Russo vänder sig efter en lång stund om en sista gång och tittar på Clintan.

”titta upp! Titta upp!” kommer jag på mig själv med att diskret säga från bussen. ”kom igen, bara en gång. titta upp.”. Precis när bussen nästan kört förbi så tittar hon upp från boken och ler återigen sitt fina leende. Ha! Hon vill ha mig. Jag susar iväg med den ack så genomskinliga lögnen om att så är fallet. Jag mår bättre av att tro det. Skitsamma om det är sant eller inte. Ignorance is bliss...

My preciousss

Fest igår. Full som en alika blev jag. 20 dyngraka pers i en liten etta. Ångesten var lika oundviklig som vintern. Ändå hjälpte all alkohol till att mildra den. Men nånstans i mitten av festen fick jag panik. Insåg att alla pratade med nån utom jag. Fick en känsla i bröstet som när man hoppar från en hög höjd. Lät dock inga av mina demoner sprida sig till ansiktet. Jag satt med ett självsäkert leende och slurkade öl. Inte så att jag var ensam hela kvällen. Det fanns alltid något eller nåt att prata med. Grejen var att allting blev så ytligt. Det handlar ofta om att marknadsföra sig själv kom jag på. Precis som i övriga livet. ”Se på mig, jag är full”, ”Se på mig, jag har druckit 18 öl och har ändå kontroll”, 2Se på mig jag har inte druckit nånting”, ”Se på mig jag är roligast”, ”Se på mig, jag har en flickvän som kan suga en golfboll genom en trädgårdsslang”. Många av folken jag pratade med föraktade mig. Jag såg det i deras ögon, i deras sätt att prata. Jag önskade att jag inte brydde mig. Att det rann av mig som vatten på ett negerhuvud. Jag kunde inte vinna. Ville inte ens vara med. Så jag smet min vana trogen ut innan klockan klämtat 1. Med samma balans och seriösa intryck som en enbent gås intog jag Rotebros mörka tysta gator och drog mig hemmåt. I hjärnan är jag nån helt annanstans. Jag är på mitt eget ställe. Jag är i en röd stuga, belägen vid en sjö, mitt i den svenska vildmarken. Jag sitter på trappan och skissar på ritningar av mitt nya växthus, med min fru lutandes mot min axel, och ser mina döttrar leka på gräset framför. Jag har placerat drömmen så långt in i hjärnbalken att Ingen kommer åt mig där. Ingen ångest i världen når dit. Det är min mur. Min verklighetsflykt. Mitt sätt att hantera demonerna. My preciousss.

Att slicka eller inte slicka

Har lunchrast tillsammans med två kollegor, Marjam och Jonas, och försöker tvinga i mig något som ska föreställa Pasta Fungi. Marjam är en varmblodig iranska som passionerat pratar om helgens fest, där hon på äkta iranskt maner, om man får tro henne själv, konsumerat sniglar. En delikatess där tydligen. Jag och Jonas säger i kör att sniglar är disgusting.

”Äh! Så kan ni inte säga grabbar! Det är ju som att säga att fitta är äckligt att slicka, bara för att den inte ser ut som en juvel direkt”

”Jag slickat inte fitta heller”... hoppar det ur mig. Jonas slutar tugga, och Marjam spärrar upp ögonen och lutar huvudet bakåt.

”Slickar du inte...fitta?” säger Marjam chockartat.

”Nope”

”Slickar du inte fitta??!!” säger hon igen, smått hysteriskt denna gången.

”Nej sa jag. Det är äckligt. Vet du vad ni gör med den? Ni pissar med den. Glöm att jag slickar där.”

”Eh, OCH? Är det ditt argument”

”Argument för vad? Jag slickar inte fitta, big deal. Och om du ursäktar, jag försöker få ned sörjan som dom av nån anledning valt att kalla Pasta, ditt snack om sniglar och fittor gör det knappast lättare. Drop it”

”Inte konstigt att du är toksingel. Nu faller bitarna på plats. Hur är din raggningsfras? ’Hej jag heter Marcus och jag slickar inte fitta’...?”

”Men lägg ner. Ge mig en fitta och nåt år till i celibat så ska jag gladeligen överväga saken. Jag har inte gjort det bara. Är det sån stor grej?”

”Alla killar gillar ju att slicka fitta” ... säger Marjam hälften till bestört, till häften sprickfärdig av skratt... ”Varför gör inte våran lilla Marcus det?”...

”Tillgång och efterfrågan” säger jag med ett flin.

Tystnad i några minuter.

”Erkänn... du tänker fortfarande på det” säger jag till Marjam, och bryer därmed tystnaden.

”JA! Vad tror du? Herregud, människa. Slickar inte fitta? Detta måste du ta itu med. Gå till nån psykolog eller nåt. Överkom din rädsla. Fan, jag ska t.o.m. hjälpa dig”.

Marjam tar upp sin mobbe, och slår ett nummer...:

”Heeej! Jo bra. Vet du. Jag har kille här som inte slickar fitta... JAG VEEET! Vill du hjälpa honom att komma över det...?...Kanske om ni... du vet...a...a...ok. skitschyst. Hej.” *klick*

”Nä, hon hade nyss skaffat pojkvän, men hon bad dig ringa henne när hon blivit singel” ... jaha? Ungefär som att jag frågat henne.

En annan kille kommer in i matsalen.

”Marcus slickar inte fitta!” utbrister Marjam.

”Va, gör du inte?!” säger killen.

”Nä, han har inte ens provat”

”VA?!!!... haha, varför har du inte provat? Det måste du ju göra”

”Hurså.... bjuder du eller?” säger jag och blinkar till honom

Det går ett ”ooooh” genom matsalen...

Två killar till kommer in.

”Marcus slickar inte fitta!”

”Men nog nu. Herregud, får du fittprovision eller?!” säger jag, och låtsas bli provocerad. Jag tycker ärligt talat diskussionen var ganska underhållande.

”Ska du ta reda på om halva bygget äter fitta eller inte, så gör det med lite finess. Du kan inte börja med att påstå att jag inte slickar fitta. Då lär ingen hålla med mig. Klart att dom inte vill framstå som freaks. Fråga dom istället... Kolla där är Björn... fråga honom... men påstå inte...fråga...ok?”

Marjam nickar busigt... Björn kommer in...

”Marcus slickar inte fitta!”

*suck* Jag låter min panna falla i bordet.

”Varför inte?! Det är ju underbart?” säger han med ett leende på läpparna..

”Ok, ring Merjou. Är det nån som inte slickar fitta på den här arbetsplatsen så är det han. Men kom ihåg. Påstå inte nu. FRÅGA.”
Marjam ringer upp Merjou. Merjou är något av ett enigma på bygget. Ingen vet så mycket om honom. Men han är något av ett wildcard, som kan framställa mig i någorlunda mer normala dager. Merjou svarar.

”Heeej Merjou. Det är Marjam. Slickar du fitta?”

Merjous ”ja” hörs över hela fikarummet. Karlen blir inte ens chockad över frågan. Han svarar lika snabbt och självklart som om nån frågat honom om han tycker om mammas kanelbullar.

”Bara att inse Marcus... det är nåt fel på dig! Och förresten, om du inte slickar fitta, så kan du inte kräva att brudarna ska suga din kuk...” säger hon kaxigt när hon avslutat samtalet.

”Kvittar. Det är inte ens särskilt skönt med avsugningar...” säger jag.

”GILLAR DU INTE AVSUGNINGAR?!?!??!?”

Licens att gnälla

Inget kan förstöra ens dag som en räkning. INte min iallafall. Jag vet inget mer irriterande, än att betala räkningar. Att göra rätt för sig är klart överskattat. Jag har mycket att gnälla över. Mycket värre saker än en räkning på 300 spänn.

Jag kunde gnällt över att jag ska till tandläkaren imorgon.
Jag kunde gnällt över Gudruns mansskattförslag.
Jag kunde gnällt över att The Cult (se tidigare dagboksinlägg med samma namn, anm.) skickar ut en osjälvständig fjortis i veckan, för att göra livet surt för mig. Mizoe var det denna gången, som magsurt konstaterade att ”du kan ju lära dig att dela in din dagbok i stycken”.. ungefär som jag skrev för en dumbrud jag aldrig träffat, som har så lite att göra att hon kan springa sektledarens Satchels ärenden.

Jag kunde gnällt över att mamman vi anställde mer är intresserade av att fila naglarna än att jobba. Jobbar 5 gånger saktare än mig. Tar ledigt hälften av hennes tider vi gett henne. Och samtidigt deklarerar hon att ”hoppas ni ger mig mer tider, för jag tänker inte gå deltid hur länge som helst”... bah. Vad sägs om att börja med att jobba dom tider du fått biatch? Ska ni nån gång anställa nån, skit i att vara politiskt korrekta.

Men när jag kommer hem efter en fittig dag, en fittig helg, och en fittig vecka, och ser räkningen från landstinget på 300 kr för uteblivet psykologbesök på hallgolvet, så pallar jag inte mer. Det är den ökända droppen som fick bägarhelvetet att rinna över. Letar i plånkan. Nog fan hade jag väl ingen tid. Dom måste ju supit ihop det. Jag VET att jag avbokade den. Hittar lappen till Alica Shwts-nånting... Och visst avbokade jag den. Iallafall tiden för två veckor. Denna missade jag. Vill skylla på nåt. Doktorhelvetet som bokade in tiden. Alla mediciner hon skrivit ut, som fick mig att glömma den. Men jag vet att jag bara kan skylla på mig själv. Sätter mig på hallgolvet med handflatorna i pannan. Dumma jävel. Din hjärna är totalt sönderknullad psykiskt, du har inget liv, inga irlvänner, ingen flickvän. Och du bryter ihop för en räkning. Jävla tönt. Jävla snåla tönt t.o.m. Du har inte ens vett på att uppskatta katten som stryker sig mot dina fötter. Du svarar inte i telefonen som ringer. Bryt ihop för att du inte har nån istället.

Loggar in på internet. Hade för bara 1 timme sen konstaterat att jag inte behöver nån. ”Det är SKÖNT att vara ensam” hade jag t.o.m. sagt til lmig själv. Jag har ju McDonalds. Inget säger ”jag älskar dig” som en plusmeny. Det är lustigt hur mätthet kan döva kärlek. Åtminstone i några timmar. Sedan blir det som en baksmälla. Desperat letar man bland lowlifen på nätet. Nån som kan förstå. Nån som kan lyssna. Men det finns ingen. Dom flesta är bara mer intresserade av att berätta om sig själva. Om sin helg, om sina knull, om sina drinkar, om sina kompisar, om sina problem. Fuck it. Jag orkar inte!! Jag orkar inte höra ett till problem. Jaa, du knullade fel kille. Du lipade säkert dig igenom hela samlaget. Lyxproblem. Snart är det väl synd om Porah för att hennes plånbok är för liten för alla hennes pengar. Jag då? Låt mig knulla fel tjej. Jag vill också berätta om mina problem. Inte bara få följdfrågan ”och hur mår du då?” efter man frågat nån hur läget är, som en slags artig respons för att dom inte ska verka helt oengagerade. Kan inte nån fråga MIG först för en gång skull. Kan inte nån bry sig om MIG? Och även när dom frågar, så svarar jag. Ibland ljuger jag, lika genomskinligt som en blöt T-shirt, och säger ”allt är ok”. Eller så säger jag som det är. Men dom flesta orkar ändå inte lyssna. Får väl pröjsa nån hora eller nåt. Som dom känsliga killarna på film gör. Al Pacino, och skåiden i Young Guns som ingen kommer ihåg. Pröjsa en hora och prata ut. Ligga skeden kanske. Bättre än 300 spänn till fucking landstinget för luft iallafall.

Är fömodligen just nu nog världens osexigaste kille. Ja, so what. Jag är desperat. Jag är needy. Jag är ego. Jag är ledsen. Jag är patetisk. Jag har fucking rätt att vara det. Vill du inte höra på det så skit i att läsa dagbokshelvetet då. Finns säkert jättemånga andra fina lilla huset på prärien-dagböcker, med ett par som köpt en hundvalp tillsammans eller nåt. Det perfelta receptet på en tonfisksallad, eller nån prentiös dikt om nån lycklig kärlek nånstans. Säkert styckeindelade också. Pfft.

Yxa, hockeymask och blåbärssoppa

Hittade igår Evil Dead-boxen i min brevlåda. Kärlek på 4 DVD-discar. Minns när jag såg Evil Dead 2 hos en kompis för första gången, och vi bara garvade och garvade. Stackars Bruce Campbells hand fick eget liv i filmen, pekade finger åt honom, försökte strypa honom och slog tallrikar i hans huvud. Som grädde på moset tog handen tag i hans hår, och gjorde ett nacksving på honom. Det hela slutade med att Bruce fick ta en motorsåg, såga av sin besatta hand, trä på motorsågen på stumpen, och spenderade resten av filmen med att dekapitera zombies till höger och vänster.

Det var snart 15 år sen. Filmen hjälpte till att skapa min filmpassion, som varade under hela min tonårstid. Jag kunde allt om film. Mer än nån annan på den tiden vågar jag påstå. Och hade jag haft lite mer go inom mig så kanske jag hade gjort film idag. Men eftersom jag är en no good uppskjutare och drömmare, så sket det sig. Jag vill dock minnas att jag och min kompis Tommy gjorde ett tappert försök till att göra en film.

Det var en sensommarkväll, och vi hade förberett en slags spawning av Fredagen Den 13:e. Vi hade hockeymasken, vi hade en riktig yxa, vi hade en dunk med blåbärssoppa och viktigast av allt: Vi hade hyrt en kamera av den lokala TV-handlaren för X antal veckopengar. Vi packade våra ryggsäckar, cyklade ut till en gammal öde villa i skogen, och började skjuta fanskapet. Vi improviserade allt eftersom. Vi kämpade mot både en annalkande solnedgång, och ett kamerabatteri som hade en livslängd som en fruktfluga med cancer och lungsot. Handling och sånt krafs var inte att tala om. Vi slängde snabbt ihop att Tommy fick vara hjälten. Jag fick vara Jasonkopian i blåställ, mask och yxan. Faktum är att jag spelade ett av offren också.

Vi började med en scen där jag strosar omkring i huset. Atmosfären där var tokperfekt, med krossade rutor, upprivna golv, omkull välta möbler, skogen i bakgrunden och ett helt tyst ljudfält. Jason dök tidigt upp och skar halsen av mig. Det var Tommy höll kameran med ena handen samtidigt som han höll en kniv i andra. Han skar mig faktiskt över halsen med en riktig kockkniv, men använde den trubbiga sidan, som vi dragit i blåbärssoppa. Fick ett prydligt fejkärr över halsen, och lade av ett gurglande läte, samtidigt som jag tog upp min hand, också den kupad och fylld med blåbärssoppa, och höll mig för halsen. Splash! Det gick så fort att våran effekt uppnåddes. Det såg faktiskt ut som jag försökte hålla inne mitt blod men att det obönhörligt läckte ut. Bryt. Klipp till där blåbärssoppa sprutar upp på väggen likt en geiser. Bryt. Klipp till där jag ligger och sprattlar på golvet. Bryt. Eftersom vi inte hade tillgång till klippbord, så fick vi skjuta allt i kronologisk ordning.

Sedan var det dags för hjälten Tommy att göra entre. Även här fick vi använda våran list, då vi skulle se hjälten gå in huset, varpå Jason skulle smyga efter honom. Nån av oss var ju tvungen att starta och stänga av kameran, så vi kunde inte båda vara i bild samtidigt. Jag startade kamera och filmade Tommy när han gick in. Sedan gick jag in i bild och smög efter honom in i huset. Tommy å sin sida hoppade ut genom ett fönster, sprang runt huset fort som fan och stängde av kameran. Batterilampan lös frenetiskt vid det här laget. Vi fick hoppa över en rad bra (?) scener, och gå direkt till slutfighten med Jason. det blev en spektakulär fight, där jag vill minnas att jag gjorde ett rätt lyckat fallstunt. Inte illa med tanke på att det var spikar och vassa saker i både väggar och golv över hela bygget. Sedan slog jag ut Tommy ur bild, så han kunde kila och stänga av kameran. Nu var det dags för den slutgiltiga showdownen. Vi hade köpt en löshand från Buttericks, och fyllt en 0,5 L colaflaska med blåbärssoppa. Den fällde vi in i min rockärm, och jag höll tummen för öppningen. Vi satte dit handen, och lade min arm och löshanden på marken. Tommy hoppade ut, och gjorde ett välriktat hugg med yxan. Jag släppte tummen och lät ”blodet” fontänaktigt spruta ur min stump till arm.

Sedan dog batteriet. Vi torkade av oss det värsta av blåbärssoppan, som vid det laget letat sig in så långt som under våra T-shirtar. Vi packade väskorna och cyklade hem innan mörkret hann falla. Väl hemma såg vi på vårt mästerverk på en kornig 20” TV. Om och om igen. Glada som barn på julafton. Vi var trötta men stolta. Men i våran iver att hinna hem hade vi glömt både yxan och hockeymasken i huset. Nästa dag åkte vi dit ut igen för att hämta dom. Vi behövde ju trots allt dom till uppföljaren. Döm om våran förvåning när vi från kullen såg ett helt mansskap riva bygget med släggor och bulldozers. Undrar just vad dom måste tänkt. Där fanns en kladdig yxa, en kaddig hockeymask, och i princip varenda vägg var täckt med vad som föreföll vara blod. Vi vände på klacken innan dom hann se oss, och garvade hela vägen hem. Det var den filmkarriären.

Flickor på loftet

Klockan är 04:09. Har varit vaken i snart 3 timmar. Ska jobba om 2. Kan inte somna om. Försöker ändå. Sätter på lite lugna ballad-MP3 på datorn, drar på mig dubbla täcken, lägger mig i fosterställning. One missippi...two mississippi.. Nope. Funkar inte. Inte ens dom EU-godkända fåren vill låta sig räknas. Går upp och surfar. Köper Evil Dead-boxen och 3 böcker om Sagan Om Ringen-filmerna. 1000 kr bränt i ett nafs. Släpper in katten. Lägger mig i sängen igen, rond 2. Vaken vs sömnen. Har det senaste året sovit i en dubbelsäng. Mer eller mindre för första gången i mitt liv, eftersom jag varit singel i hela mitt liv. Tjejen jag hyr av är inte singel, och har nog adlrig varit det heller, därav dubbelsängen. Vissa folk kan inte förbli singlar hur hårt dom än försöker. Dom slår bortgifta arabprinsar med hästlängder då det gäller förhållande. Tar det mot förmodan slut, så går det en vecka av pizza, böla ut hos väninnan, deppa lite symbolisk, sedan dyker en ny slemmig sak upp vid namn Björn eller Mats, komplett med senaste höstkollektionen och en vaniljssmakande kuk. Voila så är hon upptagen igen. För mig är det tvärtom. Ensamheten har skavt på mig sålänge att jag vant mig vid den. Har aldrig haft nån som älskat mig. Inte nån som brytt sig om mig. Inte nån som väntat på mig när jag kommer hem från jobbet. Ingen som frågar hur min dag har varit. Hell, jag är Mauro Scoccos ”sången till dom ensamma” personifierad när jag tänker på det. Den andra sänghalvan vet det. Den retar mig. ”Ja du Marcus, där ligger du. Ensam. Denna natten också. Du tycker inte att det fattas nåt? En frasig blondin i vit spets sött nanades på sina handflator efter ett pass älskog kanske? Bögjävel!”. Förhållanden är min last. Önskar jag inte brydde mig. Eller iallafall att folk kunde förstå. Är inte desperat dammit! Du hade fan också varit psycho utan nån vid din sida så länge. I övrigt har jag nog ett ganska bra liv trots allt. Tak över huvudet. Stadig inkomst. Det är bara Hon som fattas. Hon som ska ligga där. Som från sängen ska le, och tycka min häck ser gullig ut i månskenet. Som tycker jag är charmig som beställer kalkonfilmer mitt i natten. Som ska säga att jag är snäll som sätter på ballad-MP3. Som ska oroa sig för att jag inte får nån sömn för att orka med min 12-timmars arbetsdag. Som ska lägga sin hand om min nacke när jag lägger mig i sängen igen. Hon. Bara hon. Sen är allting bra.