Daniel vann!

”Daniel vann!!! Jippi!!”

Lajvludren vräker på det stora artilleriet minsann. Tydligen är denna Daniel nån från programmet Idol. Lajvet formligen bombarderas av vuxna människor som tycker det är värt 5 kr att deklarera att Daniel vunnit. Jag tappade räkningen vid 23 st mess. Daniel. Aldrig hört talas om karlen.

Pop quiz:

Hur många som vunnit i Fame Factory, Idol eller Popstars genom tiderna minns vi? Jag kan tanka ner Super Natural eller sjunga nån Excellence-dänga i duschen en regnig torsdag, men där slutar deras berömmelse. Sätt in dom 5 kronorna smset kostade till fucking 555-Sudan istället. Hell, jag kan ge Daniel-ludren 5 spänn vardera för att sluta förstöra min livskvalitet. Unge med flugor i munnen Vs överbeskyddande kräksajt med illa valda färger? Svår nöt. Dom får nog använda båda hjärncellerna. Och den ena är upptagen med ”Daniel”, den andra med ”vann!”. Gör du matten.

***

Anmälde en snubbe idag. Det var kul. Han hade drogpropaganda på sin sida. Inte för att jag brydde mig så mkt om hans budskap. Jag ville helt enkelt bara jäklas med nån. Det kändes skönt. Imorgon tar jag nog en rasist. Hoppas Luderstorm sätter upp feminism bland sina 7 dödssynder snart...

***

Mer bussfilosofi. Varför väljer vi alltid sätena som är längst bort ifrån närmsta person? Vi tar alltid sätet längst in. Aldrig i gången. Vi sätter oss aldrig direkt bakom personen. Inte ens på samma sida. Och när vi väl planterat oss, så stirrar vi bara ut. Som om vi är rädda för mänsklig kontakt. En främling! Akta dig! Han kanske börjar prata med dig!

Jag gör inte sånt längre. Tar kontakt med folk. Jag gjorde det ett tag, innan jag insåg att jag var i fel land för sånt. Folk blev rädda. Med förskrämda röster svarade dom mig kort, och tittade sen bort igen. Som om jag skulle våldta dom eller nåt. Jag läste dom som öppna pocketböcker. Borde gett dom vatten på kvarnen. Slickat dom i nacken kanske. Då jävlar hade dom haft ett skäl för att trycka upp sig mot rutan som dom gör nu. Men no more.

Istället leker jag åldringsleken. Jag föreställer mig söta tjejer som kliver på om 60 år. Hur dom ser ut. En efter en, så åldras deras små dockansikten. Utan att dom ens vet om det. Det blonda håret blir grått och stripigt. Ögonen blir trötta och blodspränga. Huden blek och ådrig. Inom några sekunder har du ett ganska exakt specimen av personen som gammal. Om dom såg mina syner, så hade dom kastat sig framför bussen istället för att kliva på den. Moahaha.

HRV200 på villovägar

Telefonen ringer på jobbet.

”Marcus?”

”Hej Marcus, det är Marcus på KC här!”

”Hej Marcus!”

”Har en kund på tråden som har returnerat en video till dig. Han säger att han kan se att vi kvitterat ut den, och undrar vart hans pengar är. Kan jag koppla över honom?”

”Du ger mig ingen jävla pundare nu igen va?”

”Nää. Jag lovar” säger Marcus och låter direkt lättad.

*kopplar*

”********, det är Marcus?”

Hör en röst i andra ändan som tillhör en man runt 60. Antingen har han svetsat på en hövding, eller så sitter han på dass. Eller så gör han båda 2. Varje mening stönas fram, från en redan hes stämma. Dessutom låter han väldigt arrogant och otrevlig.

”Jaaaaa...!”

”Ja?”

”Jaaaa...heeeej... vart har jag kommit?!”

”*********** i Upplands Väsby”

”Jaaa...aaa... vart är mina pengar??!”

”Ja, jag hörde att du returnerat en video. Vi har inte mottagit någon sådan här”

Därefter bombarderas jag med en rad konstiga frågor. Min chef som står bredvid kollar på mig lite frågande, för han hör mina svar, och tycks tänka ”om DET är svaren, vad fan är då frågorna?!”. Jag trycker ihop tumspetsen med pekfingerspetsen och sätter dom i mungipan och drar med putande läppar ett djupt andetag medans ögonen rullar runt. Chefen fnissar. Det står ganska snart klart att nissen i andra ändan :

a) skickat sin trasiga video fel
b) inte har nån koll på vart eller när han har skickat den
c) förväntar sig att jag har den, och att få pengarna tillbaka, trots att den är köpt i maj

”aaaaa...Sitter du i Göteborgggg?!”

”Nej, jag sitter i Upplands Väsby”

”Ja, för jag har skickat den till Göteborgggg. Bromma Offline. Och ni har hämtat ut den, så vart är mina pengar?”

”Bromma ligger i Stockholm. Har du köpt den på internet, så skulle den skickats till Upplands Väsby, inte Barkarby. Att du sen skickat den till Göteborg gör inte saken lättare”

”Jag skickade den ju till Bromma Offline i Göteborg!!”

”Vi har inget som heter Bromma Offline. Vårat huvudkontor ligger i Bromma. Men även om du skickat den dit så är det fel, och det blir svårt att hitta den. Vem har du pratat med hos oss tidigare?”

”Det vet jag inte...”

*tystnad*

”Ok... när skickade du den....”

”Ja...”

”Ja?”

”Ja den är skickaaaaad...”

”Ja, när?”

*tystnad*

”Kommer du inte ihåg när du skickat den?”

”Joo, det gör jag...”

”Ja, när? Var det denna veckan? Denna månaden?”

”................................... dennaaaa ........ månadeeeen...............”

Han låter enormt tveksam. Sedan blir han fientlig igen.

”Driver du med mig pojk? Vem har sålt den till mig?!”

”Ursäkta?”

”Vem har sålt videon till mig?”

”Du har köpt den över internet...?”

”Ja... och vem har sålt den till mig?!”

”Ingen! Du har själv gjort köper när du skriver in din adress och visakortsnummer!”

”Va?!?!? Vafalls?! Nu lägger du av!! Menar du att INGEN sålt den till mig?!? Vad är det jag hör?! Jag ska anmäla er! Jag vill ha mina pengar!!!”

”Nej, INGEN har sålt den till dig, du har själv gjort köpet!!! Vad är oklart?!”

Har lust att fråga han om han bjuder på whatever det är han röker. Mer tripp för pengarna än både Always och Ving.

”Har du nåt kolliid så kan jag spåra den åt dig, för i nuläget verkar du ha skickat den till Bromma, du säger att den är utkvitterad i Göteborg, men den skulle till Upplands Väsby. Inte ett enda rätt. Dessutom ser jag i datorn att den är köpt i maj. Vi har bara öppet köp i 30 dagar. Vem har godkänt denna returen?

”Kolli-id 117...bla bla bla. Vadå ’godkänt’?”

”Detta kolli-id stämmer inte överens med våra. Våra börjar på 0037.
Vi skickar alltid själva ut en returlapp om varor ska returneras, på så sätt slipper kunden betala,och vi har full kontroll på den. Väldigt konstigt att du skickat den på eget bevåg. Och ännu konstigare att du skickat den till Göteborg...”

”Jag behöver väl inget godkännande för att skicka tillbaka saker. Nu vill jag ha mina pengar! Jag vet att ni har min video. Jag har själv hört med Posten, dom säger att ni kvitterat ut den. Det låter som ni försöker mörklägga detta. Döljer ni nåt?! Det var det jävligaste. Fegisar. Jag ska aldrig handla av er igen, hör du det? Du har min video men vill ha den för dig själv!”

Ja, jävlar, tänker jag, och himlar med ögonen. En stenad otrevlig och paranoid 40-talist kommer inte handla här igen. Vilken förlust! Gud hava nåd! Och vad fan ska jag med en ollad video till?

När jag efter väldigt mycket ”om” och ännu mera ”men” lagt på för att börja traca krakens video, så går min nya chef fram, han har hört samtalet på håll.

”Är det en HRV200?”

”Ja?”

”Haha. Den kom ju till avdelningen i Barkarby. Ingen avsändare, ingen lapp eller nånting. Jag gav den till Jimmy! Vi hade ett jävla företag med att spåra den, helt utan framgång.”

Vi skakar på huvudet och garvar i några minuter. Här har vi nästan 50 varuhus över hela Sverige. Min chef, som nyss slutat i Barkarby dit han skickat videon, hade turen att dels vara där samma dag som den kom, dels vara hos mig i Upplands Väsby några veckor senare när kunden ringer. Hasse lär inte inse vilken röta han haft.

Jag ringer på nytt upp han, med nybaxat tålamod och inställsam attityd.

”Hanssssss?”

”Ja hej, Marcus från ********. Vi har hittat din video nu, den låg tydligen i Barkarby så där hade du tur.”

”Va bra. Då ger du mig mina pengar!”

”Tyvärr har vi bara öppet köp i 30 dagar...men jag k...”

”Men det är fel på den!! Jag vill ha mina pengar!! Detta ska inte kosta mig nånting!”

”Nej, vi kan skicka den på service, är det ett garantifel så kostar det ingenting. Sedan kan vi skicka den direkt hem till dig.”

”Kommer inte på fråga. Vi gör såhär: Skicka tillbaks videon till mig, så ska jag se till att snacka skit om eran firma för alla jag känner.”

Ja du min skatt, vårt rykte bland Värnamos A-lagare är i fara...

”Ok.... du vill alltså ha tillbaka din video..oreparerad...?”

”Japp!”

”Ja... inga problem...”

”Nä just det! Va...?”

”Ja, är det det du vill så visst...”

Låter lite paff över att han inte fick nån reaktion.

”Ja,,,just det...och...och sen kommer jag att snacka skit om er.”

”Ja, jag hörde dig första gången. Du är välkommen att göra det, det är ett fritt land”

Snubben låter nästan förkrossad. Inte ens en reaktion fick stackarn. Bara en trasig HRV200.

Är för luttrad för att unna honom det. Jag har sett allt. Föräldrar som tvingar sina barn att snatta, så att om dom åker fast, så kan varken dom eller barnet hamna i fängelse. Jag har sett fruar slå sina män öppet över att en telefon inte hade täckning för några timmar, jag har sett män skrika ”håll käften kärring” åt sina fruar. Jag har sett små ungar välta högtalare för 30000 kr i golvet. Har sett zigenarfamiljer gå ut med datorer under kjolarna. Folk har spelat in mina kollegor på band. Skickat räkningar till oss på telefonsamtal dom varit tvugna att ringa, och räkning på rakhyvlar dom förbrukat då deras rakapparat gått sönder för att dom tappat den. Kunder har kallat mig både det ena och det andra. I genomsnitt har vi en galenpanna i veckan.

Ändå skulle jag aldrig vilja byta jobb. Inte för alla ollade HRV200 i världen.

Den man ligger med får bädda

Tog ett break från frysboxen Sverige, och förärade plusgradiga IKEA med ett besök idag. Min flytt stundar, och även om jag inte har några pengar att köpa möbler för, bil för att frakta hem dom, eller ens ett plejs att ställa dom i än, så tillät jag mig själv att få lite ståkuk på alla läckra prylar.

En sak jag var extra fascinerad av var sängavdelningen. Har redan bestämt mig att inte knussla på gåsdunen. Känns ibland som jag inte hinner med annat än att få mina 8 timmars sömn, innan det är dags för att jobba igen. Inget mer kompromissande med sömnkvaliteten. Tragiskt nog spenderar du 1/3 av livet i bingen, så might as well göra det bästa av saken.

Frågan är bara om man ska köpa en dubbelsäng eller enkelsäng. Plågsamt singel som man är, så borde ju det logiska vara att köpa en enkelsäng. Inse se öde. Helt i symbios med allt annat man köper som singel.

6-pack ägg istället för 18-pack.
1 påse micropopcorn istället för trio-lådan.
Lock med öl istället för 6-packen. *host*.

Men dammit. Jag KAN ju träffa nån. Miracles do happen! Vilken dag som helst kan det ju dimpa ner en brutta i knät när jag sitter och surfar. Tänk om jag då tjackat en enkelsäng. Vilken tabbe! Dessutom ser det mycket fräschare ut med dubbelsäng. Även om min nuvarande till 50 % outnyttjade säng är ett slags hån mot vad den kunde vara...

Läser glupskt i deras broschyr helt tillägnad fenomenet sängar. En rad får igång tankarna ännu mer. ”Om du och din partner vill ha olika mjukhet på madrasserna, så går det att köpa...”. Kanske inget direkt ögonbrynslyftande för den stora massa. Faktum är att nog ingen annan är jag kan förstå det erotiska med den meningen. Om ens det.

IKEA målar här upp en situation som är lika självklart som ärtsoppa är på torsdagar. Man, kvinna, säng. För mig är det dock inget lättvindligt. Det är ett nästan heligt koncept i mina öron. Garanterat för att jag aldrig haft det. Hela tanken med att en kvinna avgudar dig så mycket, att hon kan klä av sig naken inför dig, och frivilligt ligga i samma säng med dig, natt efter natt, är svindlande.

Visst har jag legat i samma säng med nakna tjejer innan. Men det har aldrig varit nån kärlek. Inga känslor. Inte ofta. Inget långvarigt. Och väldigt trista personer i allmänhet. En spegel hade varit bättre sällskap. I princip har det varit ett nödvändigt ont medans kropparna töms på alkoholångor. Jag tror det bara är jag, som finner tanken på en man och en kvinna, kära i varann, i samma säng, som det kanske vackraste, underbaraste som finns. Det finns inget mer underskattat. Och för mig, inget jag hellre hade gjort.

Men statistiskt sett är du ju omöjligt om det INTE finns en vacker smart tjej för mig däreute, som skulle göra allt för mig, och jag allt för henne. Jag vet att det är ett longshot, men bara det faktum att det finns EN brud som skulle dö för mig är svindlande. Vansinnigt, men svindlande.

Och det är den tanken som gör att jag får sova ensam i dubbelsängen.

Rädda oss från lajvhororna

Har åkt in och ut så ofta på diverse psykakuter genom åren, att jag i somras bestämde mig för att det fick räcka. Begrepp som ”svängdörr”, ”klippkort” och ”stammis” blev oroväckande aktuella. Då nådde (?) min depression sin kulmen och jag hamnade efter en rad bravader på Danderyds slutna psykakut.

Bestämde mig inte för att det fick räcka pga att jag på nåt sätt fått för mig att få ordning på mitt liv. Jag vet bättre. Det skulle krävas 11 skattefria miljoner, 28 tillgivna hårdsubbor med kraftigt nedsatta omdömen och 1 sommarstuga i härjedalen innan jag ens skulle komma i närheten av att få nån sorts inre frid. Jag har mer eller mindre mäjkat peace med mig själv att jag är bortom all hjälp. Har inga illusioner på att hitta den rätta, inga drömmar om miljoner, har inte ens några planer på att knulla igen.

All tid, energi och pengar går åt till att hålla allas vår favorit-fruktkaka Marcus i schack och vid liv, i den gladiatorarena som kallas livet. Så när jag vacklade ut från avdelning 37... eller 137... (Var fortfarande lika stenad som ett påse grus, skitsamma) från Danderyds slutna, så gjorde jag submedvetet upp en plan att inte försätta mig i samma situation igen; i klorna på sjukvården. Snubben vars underliv åker in under revbenen under en operation varpå han kolar i en scen ur Blackhawk Down hade bättre läkare än vad jag haft. Om jag var i USA hade jag kunnat stämma skiten ur dom. Hade jag varit i Irak hade jag kunnat sätta deras huvuden på pålar och använt dom som makabra trädgårdstomtar. Men nu är jag bara i sketna Svedala, och kvacksalvarna är fridlysta enligt lag. Kan på sin höjd mörda en minister för att få fram min poäng.

Vilket för mig till vad jag sa tidigare; Jag tänker inte hamna i vårdens händer igen. Så när ångesten sätter in, och alla små söta vita piller slutat verka, så måste jag ha en plan B. Något som räddar mig från mig själv. Det enda jag hade då var jobbet. Tro mig när jag säger att jag inte har många fördelar. Men en av dom har tagit mig dit jag är idag. Nämligen att vad jag än får serverad för uppgift, så gör jag det bättre än någon annan. Jag är maniskt pedant, jag slutför alltid jobbet på bästa möjliga sätt, på kortast möjliga tid och med bästa möjliga resultat. Jag vet inte varför. Jag bara gör det. Kanske för att man inte bör lämna något åt slumpen. Att alltid vara allt som man kan vara. Eller kanske för att någon för en gångs skull uppskattar det man gör. Om du inte gjort ditt bästa, så kommer du kanske alltid att undra om du missade ett bra tillfälle, oavsett om det är kärlek, befordran, pengar eller annat.

Jag har låtit min perfektion inom arbete gå till rent absurda proportioner. Och när lägenhetsdörren slår igen bakom mig efter varje dag, så intalar jag mig själv att jag gjorde dåligt ifrån mig. Att jag måste prestera bättre nästa dag. Oavsett hur bra jag än jobbat. Intalar mig själv att jag är misslyckad som är ensam, och inte förtjänar att kännamig tillfreds med min jobbinsats. På så sätt triggar jag mig själv att prestera ännu bättre dagen efter. Ingen har så höga krav på mig som jag själv.

Så i somras när jag klämde mig fast vid stupet med lillfingret, så blev jobbet räddningen. Från att ha varit sjukskriven av och till under ett års tid, till att vara på jobbet varje dag, och ännu mer. Jag spenderade så stor del av dagen, och så många dar av veckan på jobbet, att det till slut inte fanns något kvar att göra. Så då tog jag på mig ännu mer jobb. Våran butiks spelavdelning hade sedan januari saknat en ansvarig. Eftersom jag bl.a. var ansvarig för att kunder som handlade på vår hemsida fick sina saker, så blev jag tröttare och tröttare över att på daglig basis behöva ringa upp dom och säga att spelet dom nyss köpt inte fanns. Så jag gick in till chefen, sa att jag ville bli spelansvarig. Tror t.o.m. jag sa, dum som jag var, ”jag vet att du inte kan ge mig högre lön, så jag gör det gratis ... till en början”.

Chefen blev förvånad. Men glad. Här hade han en som erbjöd sig att jobba gratis. Han blev lite stum, men fann sig ganska snabbt och tackade givetvis ja. 5 minuter senare var jag ute på golvet. Nu hade jag nåt. Ett projekt. En baby. Det tog 2 dagar att märka om alla priser och kasta alla spel i 4 stora realådor. Jag flyttade om hela sektioner i butiken, larmade vartenda spel, inventerade, beställde hem drivor med nya spel, gick på priskontroller hos konkurrenterna, jagade snattare, höll avdelningen lika kliniskt ren som en räka rensar molusker från en korall och vakade över den likt en örnhona vakar över sina ägg.

1 månad senare var allt tiptop. Vi hade gått från den sämst säljande butiken på software, till den fräschaste och kanske en av dom bästsäljande i hela Stockholms län. Under hela denna tiden måste chefen trott att det var han som gjorde den bra dealen av oss. På ett sätt var det väl det. Men jag gjorde allting med ett leende. För arbetet jag gjorde var bara för mitt eget välbefinnandes skull. Gratis terapi.

Igår hade vi den bästa försäljningsdagen sedan jag började på avdelningen. Chefen kom in till mitt kontor. Bjöd mig på en sprillans ny mobiltelefon för allt mitt slit. Vilket kändes kul. Inte lika mycket för mobilen, som för uppskattningen. Första gången på alla dessa månader som folk börjat ta min idiotiska kärlek till spelhyllorna på allvar. Innan hade dom bara sett mig flänga och skälla som en dåre. Nu såg dom siffrorna, och med dom följde respekten. Nu är den enda som inte har respekt för mig jag själv.

***

Rädda mig från lajvhororna!

*Nån mer än jag som är kär? tihi*
*Nån mer än jag som gillar bakifrån? tihi*
*Puss till Andreas Gunnarsson, chanserna att du läser detta är minimala och därmed har jag gett lunarstorm 5 kr i onödan, men min sönderblonderade hjärna lär inte fatta det ändå, för jag är ju på lajv och därför finns jag ju*
*Puss till Jenny Kristiansson, du läser inte heller detta, och kommer dessutom dumpa mig om 2 månader, men vem tänker så långt fram?*
*Kommentera kollage...rösta guru...ge mig pro...se mig... notera mig...bekräfta min existens... se att jag har ett liv...*
*Snyft! Ingen som vill prata*

No shit Sherlock. Jävla osjälvständiga husvagnsmaterial. Skottpengar.

***

Lunarstorms framsida... artikelserie om Lunarcrew. Som om det skulle behövas. ”Först ut är Andreas som ser till att våra servrar mår bra”. Bra jobbat Andreas! Verkligen rätt man på rätt plats. Kalasbra jobbat. Särskilt iden med den där skylten som säger att det är stressigt kl 06:00 på morgonen med 745 pers inloggade, och som hänvisar till lite skrytiga siffror om hur populär Luderstorm är, istället för att faktiskt fixa så att man kan logga in på aset. Vem kommer i nästa artikel? Killen som kom på att allt på Luderstorm ska kosta? Genierna avlöser varandra.

Dom odödliga från 1920

Diskuterade med en tjej på lunar om förhållanden. Hon frågade om jag hade ett förhållande. Har fått frågan bokstavligt talat 1000 gånger tidigare på nätet. När man säger ”nä” så får man alltid följdfrågan ”varför inte?”. Så även denna gång. Ungefär som att det bara var att gå ut på stan och klubba ner nån brud och dra med henne hem till grottan, och så var det bra med det. Människans parningslekar 2004 är mer sofistkerade än så. För det är inget annat än en billig parningslek, livet. Vi tror vi är mer än djuren, men det är vi inte.

Först kopplar man upp sig, spenderar 1-6 månader med att skriva om sin musiksmak, ge komplimanger, lyssna, berätta om sig själv, klämma in lite smileys, för att sedan träffas (Förutsatt att du överhuvudtaget vågar erkänna för dig själv och andra att du faktiskt letar efter nån. Många misslyckas redan här. ”Nä, jag är bara här för att det är kul”...”Nä, jag tycker det är skönt att vara singel” osv).

Därefter är det vinna eller försvinna. Antingen blir det nåt, eller inte. Blir det nåt, så tar det enligt statistiken slut inom 2,4 år. Blir det inget, så är det tillbaks till datorn, leta upp ett nytt objekt och börja fyra av charmiga oneliners och intressanta anekdoter om sig själv. Alternativet är krogen, som är det mer accepterade sättet att träffas. Drick så mycket du kan, spy upp dina känslor (som du är för feg för att dela i nyktert tillstånd) på nån som inte vill höra dom, dansa fult (i tron om att det är sexigt), ge ytliga komplimanger (som alla utom du hör hur smöriga dom låter), gå hem och knulla som en halt gasell (under falska förhoppningar om att det betydde nåt för någon av er), skaffa barn, skilj er, upprepa processen igen. Inom några sekler har ditt knullande bidragit till att jorden överbefolkats, och därmed tar människan kål på sig själv. Grattis,

Ett hopplöst företag, likt hamstern i hjulet. Innan vi vet ordet av så har vi diabetes, bältros och lungsot, och måste ha hjälp med att byta blöja. Och då frågar vi oss vad vi gjort med våra liv.

Jag såg en man på bussen häromdagen. Karlen var väl 90 i runda slängor. Rosslade och skakade. Såg knappt ut att överleva till nästa hållplats. Får en vision av honom när han var liten. 1920-talet kanske. Förmodligen fanns inte denna ålderdomens dag i hans sinne då. Solen sken, fåglarna kvittrade och han var mätt och belåten.

Även om vi alla vet att vi kommer bli gamla och dö, så reflekterar vi inte över det. Vi får lära oss det när vi är små att vi ska dö, sedan dyker grubblerierna inte upp förräns räkenskapens dag är här. DÅ börjar vi tänka. DÅ börjar vi önska att vi hade mer tid. Alla saker vi skulle hunnit med. Alla platser vi skulle sett, alla folk vi skulle knullat, alla rätter vi skulle ätit, alla band vi skulle rockat till, alla jobb vi skulle haft, alla droger vi skulle testat, alla råd vi borde tagit. Säkert var det likadant för denna herre 1920. Ung, framtiden för sig. Förmodligen trodde man att samhället var så hightech som det kunde bli. Modet var så trendigt som det kunde bli. Han själv ansåg sig säkert så vis som han kunde bli. Men gå till dig själv. Hur stor skillnad är det på hur smart du är idag, och för 2 år sen? Förmodligen ganska stor. Vi märker inet av våran egen kunskap förrän vi jämför med en tidpunkt längre bak i våra liv.

Hans syn på sig själv och sin värld var förmodligen att han och den var odödlig. Inte för att han såg sig som odödlig, men i och med att tankarna om döden var så långt borta, så existerade inte döden för honom. 2004? Det var ju ljusår frammåt.

Och här sitter han nu. En skugga av sitt forna stolta jag. För oss andra är han bara en gammal gubbe. Man ser ju ingen skillnad på dom. Samma hårfärg, samma kläder, och ansiktena är alla lika fulla i rynkor. Liksom han inte tänkte på döden 1920, så tänker inte vi på vilket liv som döljer sig bakom hans ögon. Vad han sett, vad han gjort och vad han skapat.

Själv är jag 25. Döden är varje dag i mitt sinne. Inte så mycket för själva dödsögonblicket, utan för att jag ska sitta på lunarstorm och hoppas att nån ska gilla mig när jag är 90 bast också. Om jag ens lever så länge.

Jag VILL ha ett förhållande. Jag VILL ha det där ytliga, meningslösa. Det där som precis alla andra har. Nån att komma hem till. Nån som länkar till mig från sitt krypin och stoltserar med att hon faktiskt är ihop med MIG. Bilder på prylar där vi ser allmänt kära ut. Jag vill ha hela svenssonpaketet. Men ensamhet är allt jag kan. Jag känner mig konstig när jag är med andra. Har så höga krav på mig och min omgivning att jag inte går att vara med. Även om nån mot förmodan skulle kunna bryta igenom mitt skal, så skulle jag förmodligen dissa henne.

Vilket är en annan aspekt som bör tilläggas. Jag är inte desperat i den bemärkelsen. Desperat för mig är nån som tar vem som helst. Jag ser sånt varje dag. Folk på stan som valt hopplösa partners. Det praktiskt taget skriker om dom att dom inte passar ihop. Förmodligen har dom tagit nån för att dom inte kan få nåt bättre. Och valt att hellre ha någon, än ingen alls. Hellre äta gröt tillsammans än oxfile ensam som klåparen Moodyson skrev. Jag vägrar vara med nån för sakens skull. Faktum är att jag har en del nobbar på mitt samvete. Kanske kunde jag haft nån i min soffa just nu. Men jag vill inte ha nån bara för sakens skull. Det måste kännas äkta. Jag måste vara kär.

Även om jag är stolt på ett sjukt sätt, att ha en förhållandebakgrund som är som en vit målarduk, så är det samtidigt en av mina många förbannelser. Det är den största lyxen, att ha nån man älskar, och som älskar en tillbaka. Kanske går det inte tillfullo att uppskatta detta förrän man varit riktigt ensam.

Blood in blood out

Många som besöker mitt krypin får intrycket av att jag är en elak person. Att jag skulle vara alltifrån rasist, till homofob och kvinnohatare. Jag är ingetdera. Faktum är att jag nog är en ganska snäll person i verkligheten. Så snäll, att du garanterat skulle avfärdat mig på krogen, vänt ryggen åt mig i busskuren eller t.o.m. ignorerat mig om jag bet dig i rumpan. Om jag nu skulle gjort det. Men det gör jag inte. För jag är snäll. Och snälla killar kommer som bekant obönhörligt sist. Men jag är andra saker också. Spruträdd bl.a.

Klockan är tidig. Svensson har inte ens hunnit få i sig sitt frukostkaffe då jag sömndrucket står och väntar utanför den låsta porten till mitt jobb. ”Ge blod - ge liv!” står det på en rosa affisch uppsatt på tegelväggen. Blodgivarbussen ska tydligen göra ett stopp 10 meter från mitt skrivbord. Har alltid velat ge blod, men pga sprutfobin, eller ännu hellre pga bristen på bedövning, så har jag vägrat år efter år. ”Kan dom inte fixa mig bedövning så behåller jag blodet för mig själv” tänker jag tjurigt. Dock hinner jag stirra på affischen så länge att jag faktiskt bestämmer mig för att gå dit. Inte för att vara hygglig och ge blod, eller för att få en trisslott utan vinst. Mer för att det skrämmer mig. För länge har jag tagit den lätta stigen, nu ska jag fan göra nåt obehagligt. Kanske t.o.m. kan känna mig levande av den annalkande sprutan, om än bara för en sekund. Eller iallafall få en trisslott.... utan vinst.

Senare på dagen visar det sig att flera andra ur personalstyrkan också ska dit. Hela 3 stycken till. Dom hakar på mig, och jag tänker ’fine’... På väg dit inser jag plötsligt att min vänstra överarm är fylld med ärr, från den tiden då jag dansade med djävulen långt inpå nätterna. Nu ska sprutan visserligen tas i armväcket, men om dom ska kavla upp ärmen på fel arm, så är det kört. Men nu står redan våran hurtiga blodgivarpakt utanför bussaset, så ingen återvändo nu. Bussen påminner mer om en gigantisk korvmojje. När vi stiger på sitter en luttrad gubbe bakom en disk, och ber 2 av mina kollegor att visa leg. Eftersom jag och en till lämnar blod för första gången, så måste vi fylla i ett formulär. Och jävlar i min själ vad frågor.

”Röker eller snusar du?”

”Har du druckit alkohol den senaste veckan?”

”Har du någongång tagit droger eller andra olagliga preparat?”

”Har du piercing på kroppen?”

”Har du tatueringar på kroppen?”

”Har du varit utomlands dom senaste 6 månaderna?”

”Har du haft sex dom senaste 6 månaderna?”

”Nej, nej, nej, nej, nej, nej” blir svaren. Vad fan är jag, en jävla mormon?! Detta är inte hälsofrågor inför en bloddonation. Det är ett test för att se om man fortfarande lever överhuvudjävlataget. Blir förbannad på mig själv där jag sitter längst bak i bussen. Vad fan har jag gjort med mitt liv? Kokat potatis, handlat ekologiska örngott och förhandsbokat Björn Afzelius DVD... Jävlar vilken rebell. Vilket drag. Var nästan sugen på att be om en kopia på formuläret, bara för att ha en checklista på vad man ska hinna med innan man är 30. Borde fan rätteligen ha både lungsot, malaria och syfilis vid det här laget, som frågorna 12,13 och 14 undrar. Innan jag steg på bussen var jag lite glad över att kanske äntligen få veta min blodgrupp. Nu var jag nära på att be sjuksköterskan kolla om jag hade nån kuk alls.

Dom andra frågorna lättade dock upp mitt humör lite.

Fråga 23: ”Har du bott i england någongång under perioden 1980 - 1996”.
Fråga 26: ”Har du någongång haft sex mot betalning?”
Fråga 31: ”Om du är man (Ja, det var ju just den stora frågan, Instincts anm.), har du någongång haft sex med killar?”

Ok, vad fan har hänt i snälla England av alla länder? Ruttet te eller?

Sex mot betalning? Hell, jag knullar inte alls, skulle jag dessutom få betalt för att knulla hade nån lika gärna kunnat ge mig ett dass av guld och ett röststyrt kylskåp med kalkonklubbor i.

Och även om sista frågan om sex med killar inte var så värst fnissbetonad för en luttrad ironiker som mig själv, så log jag åt tanken på den politiskt okorrekta sötman som tydligen nu endast kan återfinnas i blodgivarstenciler.

”Tar du några mediciner?” lyder en fråga. Ja du Sixten, det hade varit lättare att skriva medicinerna jag INTE tar. Kollegan sitter dock brevid, och jag är inte sugen på att skriva ”Stesolid” så att han ser. Har fullt upp med tankar på piercingar, min kuks eventuella existens, den söta lilla blondyn i sjuksköterske-outfit i andra ändan av bussen och sist men inte minst mitt ärr-prydda dilemma. Vill inte visa upp mitt medicinskåp heller. Kör en kompromiss. Skriver bara ”Stilnoct” och ”Remeron-S”. Även om han trots min kassa handstil ser vad jag skrivit, så lär han inte veta vad det är. Det kan ju vara penicillin for all he knows.

Vi lämnar efter en del grabbiga skämt om bögsex till slut in våra papper, och får en snoffsig kylskåpsmagnet i form av en bloddroppe. Sedan bär det av till dräneringen. Inser att jag måste få sängen till vänster i bussen. På så sätt tar dom min högra, ärrfria arm. Sedan behöver jag bara oroa mig för själva sticket. Kollegan tar som tur var den högra sängen, men precis när jag ska lägga mig i min slaf, så stoppas jag av en sjuksyster. Tyvärr inte blondy, men likväl en trevlig donna. Hon ber mig följa med till bussens front. Hon stänger dörren bakom oss, och jag kan nästan känna jobbarkompisarnas undrande blickar mot den.

Vi slår oss ned vid ett bord, och hon går igenom mina mormonsvar en efter en. Tills vi kommer till medicinerna. Inser då att min vita lögn i form av vilka mediciner jag tar kanske kan leda till att dom tar blod av mig som är dåligt, och ger det till nån stackare. Erkänner för henne att jag även tar både det ena och det andra i pillerväg. Som tur är så är hon riktigt cool, och är bara snäll. Hon tar fram en tjock bok, och slår i tur och ordning upp pillrena. Redan vid den andra medicinen är det kört. Tydligen får man inte ta tyngre mediciner och lämna blod. Så hon säger med ett leende ”tyväääärr... men du är ung, och välkommen tillbaka om du slutar ta dom längre fram...” och hon ser uppriktigt ledsen ut över att jag inte får lämna. Nåja. Kan komma på roligare saker än att bli stucken. Och jag hade i och med påstigningen redan vunnit över min rädsla principiellt. ”Hm, hoppas det inte blir jobbigt för dig med tanke på att dina kompisar är därute” säger hon empatiskt och oroande... ”Äh, jag hittar på nåt” säger jag med ett leende. Knatar ut, och får direkt frågan av dom varför jag inte ska lämna blod...

”Man sätter på EN kille, och man får betala för det hela livet...” säger jag torrt. Räddad av ett bögskämt. Inget blod denna gången. Jag fick ju iallafall en kylskåpsmagnet. Och en knäckemacka.

Nörd för en dag

I lördags var jag nörd för en dag. Gick ner till Sollentunas årliga Sci-Fi mässa. Eller ”hur många oskulder kan vi få in på 1000 kvadratmeter?” som jag föredrar att kalla den. Hallen var fylld med spel, filmer, böcker, filmrekvisita, från fantasyfilmer till sciencefictionfilmer och inte minst då nördkillar som annars aldrig brukade se utsidan av sin mammas källare. Även en del kändisar var där, och jag fick mig t.o.m. en autograf från Sala Baker som spelade Sauron i Lord Of The Rings. Efter ett par timmar kom dock en panikattack, och jag fick knuffa mig ur massan och rusa hem innan Mordors portar öppnades. På söndagen eskalerade skiten. Låg i min säng i flera timmar efter jag vaknat. Skakade som en gammal kärrings tärningsfyllda hand vid ett spelbord i Vegas. Lyckades ta mig upp, men åt inget. Gick in i duschen och sprang in i duschkaklet med pannan före tills jag knockat bort det mesta av ångesten. Föll ner i hörnet och höll med handen för den ömma skallen medans det varma vattnet rann nedför min kropp. Bestämde mig för att ringa psyk nästa dag. Inte för att jag förväntar mig hjälp, hell, då hade den dykt upp för flera år sen.
Vet inte om det är svenska sjukhusen som inte har kapacitet att ta emot så många med depression, eller om jag haft otur. Eller otur... av alla läkare man träffat genom åren (har tappat räkningen när det passerade 30) så borde ju nån visat empati eller hjälpt mig en bit på vägen. Alla dessa förnedrande förhör dom utsatt mig för... bara för att få kastat i ansiktet att ”vi har kommit fram till att du är frisk”. Som om man tyckte det var så jävla roligt att frivilligt gå till sjukhuset. Än mindre träffa Mengeles barnbarn till läkare. Kanske ska bre på lite med att jag hör röster när jag ringer imorgon. Japp, så får det bli.

Är inte pigg på att hugga en utrikesminister bara för att få vård. Inte nån annan heller för den delen. Inte än.