Livet på brunnsbotten

Jag fick ett av mina många sammanbrott för några månader sedan. Det var i april, klockan var way past bedtime, och jag sprang runt som en nackad höna i lägenheten. Panikångest. Den natten också. Lite värre än vanligt dock, eftersom jag fick den geniala iden att börja sk*ra mig igen. Jag som varit ren i flera månader. Stapplade in i badrummet, ryckte ut den lilla lådan i badrumsgarderoben, krafsade desperat runt bland mediciner, nagelsaxar och krämer innan jag fick tag på rakhyvelns svar på Fiat; Bic. Satte den mot vänsterarmen. Tittade upp i det vita taket med mina rödsprängda ögon. Bet ihop tänderna, och drog. I början syns ingenting. Sen ser man små små röda bubblor titta fram ur, tills tyngdlagen tar ut sin rätt och skickar den svartröda droppen nedför armen. Jag sk*r igen. Och igen och igen och igen. Kors och tvärs. Tills min arm såg ut som en skridskobana från helvetet. Rakhyveln var full av skinnbitar. Jag föll ned till golvet av utmattning. Och hade jag haft ett uns IQ så hade jag legat där och bl*dit klart. Men nu är jag långt ifrån den skarpaste hackan i boden, och därför ringde jag lite senare på natten ett ”akutteam”. En väldigt nervös brud svarade. Märktes på henne att hon inte kunnat jobba där länge. Om ens en dag. Hon darrade på rösten, och kunde vara tyst i flera minuter. Frågorna hon ställde kom direkt från ”hur du svarar om en dåre ringer in”-formulär 1A...Och där satt jag, i andra ändan, helt psykadelisk. Jag körde över henne helt. Jag var totalt genomvittrad av ångest, galenskap, ilska och sorg. Och vräkte ut alla mina hämmade och förtryckta känslor. Till slut blev det tyst. En stabil mansröst dök raskt upp. ”Ja hallå? Hon fick ett annat samtal här och var tvungen att gå, men jag kan kanske hjälpa dig istället?”...

Yeah Right. Ett annat samtal my ass. Vilken dåre tar han mig för? Inte nån som kan passa in på 1A iallafall. Ö 376 kanske. Jag skonar honom från min sarkasm, och låter han tro att han styr showen lite. Han frågar om jag har planer på att ta l*vet av mig. ”Hela tiden, varje dag, varje timma” svarar jag. ”jaha. Hur har du tänkt dig göra det då?”. Va? Spola tillbaka. Vad fan är det för jävla fråga?! Varför vill han veta det? Så jag inte ska hamstra piller? Varför tror han jag har nåt intresse av att delge med honom hur jag behagar dö. I ren protest svarar jag ”Ja du, först ska jag ta min blänkande kockkn*v ur kn*vstället, sen ska jag åka upp till Karolinska och ************************************************** ***************** läkarna som sa att jag inte led av depression, och därefter sätta den mot mitt hjärta och springa in i en vägg”

*tystnad*

”jahaa. det var ju inte bra att du känner för att skada andra....”

EH! Wrong answer m*therf*cker. Jag har nyss sk*rit mig själv 17 gånger, och inte fått kn*lla på 1 år. Tror du i egenskap av läkare, att jag, i egenskap av legitimerad fullfjädrat psykfall bryr mig om andra i just denna tidpunkt, då jag uttryckligen sagt att jag skadat mig själv? Jag börjar runda av samtalet, då jag tidigt känner att det inte finns nån hjälp att få. Och mycket riktigt. Dom ”kan inget göra ikväll, men vi kans skicka ut ett akutteam till dig imorgon. Och blir det värre så är du välkommen att ringa 112”...

Lägger på luren i örat på karlen. Slår 112.

”112 vad är det som inträffat?”

”jag skulle behöva komma in till psykakuten, mår inte rikigt bra. Kan du skicka hit en ambulans?”

”Nej, det kan jag tyvärr inte, men det går väl bussar?”

”Jo, men jag bl*der en del, för jag har sk*rit mig själv 17 gånger”

Jag säger det lika lugnt som ”attans då vi fick visst regn idag”. Kan riktigt höra hur killen helt plötsligt inser allvaret i andra ändan.

”På så vis! Jag skickar ut en ambulans direkt!!”

20 minuter senare sitter jag fastspänd i baksätet på blingblingbussen och är på väg till St Görans psykakut, med en rödhårig brud brevid som frågar frågor. ”Vad är det som hänt?” Frågar hon bestämt och oempatiskt. ”dålig dag...” säger jag kort... Inget av svaren kan göra det bättre för någon av oss. Ytterligare 20 minuter senare stapplar jag in på St Görans, med en svidande kladdig arm under skjortan. Det är onsdag natt, och jag är helt ensam på avdelningen. Tomma, tysta, kalla, ekande korridorer i varje riktning. En sjukskötare placerar mig i ett kalt rum. ”Doktorn kommer strax, hon ska bara fika klart” säger han och går. Vänta nu. Fika klart? Tror jag hamnat fel, jag skulle till psykAKUTEN. Inte till psykdropin. Nåväl. Nu är jag här iallafall, och kanske kan jag äntligen få hjälp, bara sl*nan fått tryckt i sig sin muffins. Nu ska dom väl ändå fatta, när jag visar mina nya 17. Efter 20 minuter kommer det in en späd liten kvinna, som dock väger upp sin avsaknad av fett med desto mer attityd. ”Du kan sätta dig i stolen där” säger hon surt och pekar. Jag låg ner i sängen, och med tanke på att jag dansat med djävulen i 5-6 timmar, så ansåg jag mig ha rätt till att ligga ner. Frågar osäkert, med ett fånleende på läpparna

”ok...får jag inte ligga ner?”.

”Nej. Det skulle väl kännas väldigt konstigt, tycker du inte det?” Säger hon barskt.

Jag sätter mig upp vid bordet mitt emot henne, och drar mitt livshistoria. Igen. Som jag dragit för 23 andra innan henne. Hon är faktiskt min 23 läkare i ordningen. Det hade jag gott om tid att räkna ut medans hon fikade. Jag säger inte detta till henne, men nämner som hastigast, att ”jag har träffat en rad läkare innan som mer eller mindre varit idioter”. Detta sa jag inte för att få nån form av svar, tvärtom, detta var en parantes, och jag påbörjade genast vad jag egentligen skulle säga direkt efter, men hon avbryter mig:

”det där är DIN uppfattning”

”jaha. Vad menar du med det?” frågar jag

”Jag tror knappast att dom flesta läkare du träffat varit idioter, men det är en tolkning DU gjort, och den får stå för DIG”

”Hur fan vet du att dom INTE varit det då??! VA? Har DU träffat dom eller???!” säger jag upprört. och passar medans jag har hatet färskt att ifrågasätta hela hennes oempatiska ton hon haft sedan hon entrade rummet...:

”Vad fan är ditt problem??! Varför är du så nedlåtande? Har du haft en dålig dag eller?!!”

”JA, DET HAR JAG!!” utrbister hon...”har DU det eller??!”

”JA DET KAN DU GE DIG FAN PÅ ATT JAG HAR!!!!” skriker jag, drar upp armen och nickar mot ärren.

”TROR DU JAG SKULLE SUTTIT MED DIG HÄR MITT INATTEN OM JAG INTE HAFT DET??” fortsätter jag.

Efter det ställer jag henne mot väggen. Är trött på allt inlindande.

”Hur kan DU hjälpa MIG” frågar jag.

”Det kan jag inte” säger hon. ”jag kan bara remittera till dig din läkare som du redan träffar”.

Jag blir chockad, och samtidigt uppgiven, men tänker iallafall fixa en sjukskrivning av den fikande sl*nan innan det är över.

”det kan jag inte heller...” säger hon. Vilket jag vet är rent b*llshit.

”Jag föreslår att du åker hem och tar en sömntablett”...

Jag sitter helt apatisk, ny-buttf*ckad av svensk psykvård 2004. Sitter tyst i 30 sekunder av chock, innan hon trött säger:

”ska vi säga så....???”

Jag slussas därefter ut i kylan (i dubbel bemärkelse) och tar en taxi hem igen. Ännu en seger för svensk psykvård. Eller nåt.

Nästa dag dyker ”akutteamet” upp i form av två pers. En importerad ryska på 30+ med ett par brillor som upphäver tyngdlagen, och ett Fab 5-reject. Jag släpper in dom, och ser att jag glömt brödkniven på storarumsbordet. Jag bestämmer mig för att flytta den därifrån, eftersom det är i soffan vi skall sitta och prata. Ryskan som ser mig gå mot dom med en kn*v hoppar högt, ända tills jag i nästa nanosekund viker av mot köket och lägger den på diskbänken. Inombords ler jag lite. Vi sätter oss ner, och börjar prata. Jag drar återigen min livshistoria, komplett med mammas självmordsförsök, behandlingshemmet, DBTn, sociala fobin, ätstörningarna, aggressionsutbrotten och föraktet för alla som är glada. Berättar t.o.m. om Instinct. Att jag vet vad folk tänker bara genom läsa i deras ansikten. Dom ser tvivlande på mig, och jag tar som exempel att hon själv trodde att jag skulle knivhugga henne för 5 minuter sen (även om den var rätt enkel). Hon ler lite dumt, och säger inget mer om det, vilket bekräftar att jag hade rätt. Efter det kommer frågorna om jag hör röster, om jag tror jag har övermänskliag krafter osv osv...*suck* En liten del inom mig trodde att jag fortfarande skulle få hjälp av dom. Efter ett tag blir det ganska klart att det inte finns nån hjälp att få. Deras plan är enkel: Fortsätt knapra piller, och fortsätt träffa din läkare. Thats it. Det verkar på nåt sätt som dom vill jag ska göra vågen för detta revolutionära förslag. Jag gapar i några sekunder. Först inatt, och nu här. Det är inte roligt längre. Väntar bara på att en gubbe ska komma fram och säga ”you’re on candid camera”... Jag faller i trans. Av total depression där jag sitter i soffan. Har aldrig känt mig så låg, ensam och hjälplös som då. Så trött. Så ignorerad. Som om jag skriker från botten av en brunn, men ingen som vill fira ner ett rep för att hjälpa mig. Inser att jag kommer dö på botten av brunnen. Jag väcks snart ur transen, då gayen säger ”Ja du Marcus, jag ser tydligt på dig att du inte vill ha nån hjälp, så vi kanske ska gå...?”. Jag säger inget. Jag har slut på ord. Och dom går.

Nästa gång kommer jag inte ringa. Nästa gång tänker jag ligga kvar på badrumsgolvet och blöda färdigt. 6 kvm kakel är 10 gånger bättre än den svenska psykvården.

100 kr till Henrik

Strosar runt vid T-centralens utsida. Väntar på en herre jag aldrig sett förut, som jag bestämt träff med kl 14:00. Han svarade på min annons. Nej, jag har inte konverterat. Även om jag hela tiden trillar på så många dåliga dåliga äpplen inom det kvinnliga släktet, och ofta funderat på att bli marabouryttare i ren protest, så är jag nog så o-gay man kan bli. Nej, mannen jag väntar på ska köpa filmer av mig. Skräckfilmer närmare bestämt. 5 st kultrullar, till det facila priset av 200 kr. Under min tonårstid var det ett av mina intressen. Samlade filmer i nätt och jämnt 5 års tid. Lärde mig allt om alla filmer och filmskapare. Fick ihop 800 st. Men allt eftersom att depressionen förstärkts så har mitt intresse dött bort. Killen är bara en av otaliga jag träffat eller skickat filmer till dom senaste månaderna. Även om jag tjänat en del pengar på det, så är jag främst där för att slippa flytta med mig asen vid varje flytt. Men visst, pengarna känns inte helt fel heller. Just när jag står där och som bäst kåtar upp mig på avlägsna Joakim Von Anka-fantasier, komplett med poolen med mynt, så kommer det en fet chilenare och rotar i soptunnan framför mig. Uteliggare. Han ser karg och uppgiven ut. Jag fingrar efter plonkan, kollar om jag har några mynt, eller kanske t.o.m. en tjuga över. Det har jag inte. Stoppar raskt ner den igen och slår ifrån mig tanken på honom. Får ett sms från killen jag väntar på...: ”Sorry, missade tunnelbanan. Där om 15 minuter!!”. Medans jag står där och väntar kommer en annan uteliggare fram till mig. En svensk man i 45 års åldern. Han har ett infekterat ärr över högra ögonbrynet, men ser ändå pigg och glad ut. Han påbörjar genast ett väldigt ambitiöst säljartal. ”Hej, jag heter Henrik och är bostadslös. Jag har sysslat mycket med droger, men har levt ren i flera månader nu, och till skillnad från många av mina vänner så ber jag om pengar istället för att begå brott, och jag undrar om du kanske har några kronor att avvara?”.

”Nej, tyvärr, jag har inte en krona på mig...” säger jag lite tafatt.

”Okey. Sånt är livet” säger han med ett leende och vänder sig om och börjar gå.

”Nej, sånt är fan inte livet”, tänker jag och ropar efter honom:

”Men om du väntar i 15 minuter så kan du få 100 spänn...”

Jag himlar lite med ögonen åt mig själv innan han hinner vända sig om. Vad fan var det där för jävla ryck.

Han vänder sig om och ger mig en frågande blick.

”Ja alltså. Jag ska sälja lite filmer till en snubbe jag ska träffa här om 15 minuter... om du har tid att vänta så kan du få 100 kr.” säger jag och håller upp påsen med filmer.

Henrik ser mer än lovligt förvånad ut, men stannar givetvis kvar. Killen snackade nyss halsen av sig för några kronor. Nu skulle han få 100. Han börjar genast fråga ut mig. ”så du bara...ger mig 100 kr??!”

”Ja, jag får 200 kr så du kan få hälften. Jag behöver inte dom.” Vilket väl både var en lögn och en sanning. Nog behöver jag alltid 100 kr. Men inte mer än Henke.

Efter det börjar vi snacka om hans tillvaro. Jag frågar mest av oss, men får i gengäld långa ärliga svar av honom. Han har sovit i en uppgång inatt. Och han berättar om att han haft psykiska problem, och valde den lätta vägen med droger. Kan relatera till det. Hade jag själv haft tillgång till det så hade jag tagit dom direkt. Där läkarna misslyckats hade drogerna fått läka för stunden. Hade jag haft lite mer otur hade jag kunnat vara i Henriks skor nu. Jag ser honom inte som en främling; jag ser honom som en av många potentiella versioner av mig om 20 år. Även om jag inte kan se det nu, för alla demoner, så har jag på mitt sätt haft tur i jämförelse med honom. Känner med honom. Som fan. Önskar jag kunde ge honom mer än 100 kr. Önskar jag kunde ge honom mitt liv. Ge det till nån som skulle uppskatta det, istället för att önska att det tog slut. Vi småtjattrar lite till om väder och vind, och till slut dyker filmkillen upp. Vi presenterar oss snabbt, jag räcker över påsen med Toxic Avenger, Evil Dead, Deadly Spawn, The Burning och Bordello Of Blood, och tar emot 2 frasiga 100-lappar. Går direkt över till Henrik, som stått några meter bakom oss, och ger han den ena. Han tar den och tittar med stora ögon på mig. Ungefär som om han inte velat tro mig hittills, förrän han själv såg det. ”otroligt...” är allt han får fram. Jag ler mot honom. Ber honom ta hand om sig. Vi skakar hand, och jag går därifrån. 100 kr fattigare, men med en känsla i bröstet av att ha gjort någon glad. 100 kr var ett litet pris för att må bra med sig själv i några timmar.

Pojken i spegeln

Jag tror det var den fiktiva seriemördaren Garland Greene som i Con Air sa ”Han är så uppfylld av smärta att små stunder av lätthet faktiskt gör ont i honom”, syftandes på en förbrytare som mådde dåligt av saker som gör andra glada. Jag är ingen förbrytare. Än. Men jag är redan där han påstods vara. Solen ger mig ångest. Mat ger mig ångest. Att se kärlek i form av kyssar, kelande par, det ger mig ångest. Ändå finns det inget jag innerst inne hellre vill ha. Kärlek. Men det går inte. Hittar jag väl nån brud som är tillräckligt galen för att orka med mig, så vill inte jag ha henne oftast. Hela min existens kan ibland bli för tung för mig. Får känslor av att inte duga. Inte vara värd livet, eftersom jag ändå längtar tills det tar slut. Som krydda så har jag dödsångest på samma gång. Jag är både rädd för att dö, utan att ha levt mitt liv till fullo, och rädd för att fortsätta leva. Jag vill både dö och leva. Jag vill ha kärlek, samtidigt som jag flyr den. Känner att jag är på väg att snappa där jag sitter längt bak i bussen, svettandes som en gris, med småpilska par strategiskt placerade runt omkring mig. Som om Gud lekte en lek med mig. Som en sadistisk Truman Show. Jag korkar snabbt och fumligt upp min nyuthämtade burk Lergigan, trycker i mig 2 piller. Samlar saliv och kastar huvudet bakåt för att svälja. Lutar mig matt med pannan mot rutan, i väntan på att dom ska kicka in. Drar upp mina ärmar ovanför axlarna, och blottar för första gången mina ärr inför Svenssons. Smaka liksom. Kom igen. Säg nåt. Ge mig en anledning att sl* ner dig. Ingen säger nåt. Såklart. Kommer hem. Tar fram en kn*v. Ställer mig framför spegelväggen. Står där i 10 minuter. Sen gör jag det. Sk*r mig själv i ansiktet. Tvärs över. Det gör inte ont. Faktum är att det inte ens blir ett märke. Bara en vit rand som ebbat ut på några sekunder. Kanske lika bra. Jag släpper kn*ven till golvet. Kvällen och sömnen är bara timmar ifrån mig. Och jag kommer somna in. Ännu en dag som jag överlevt mig själv.

spegel spegel på väggen där
fan vad satans vacker du är
ge fan i alla andras blickar
även fast du vet att klockan tickar
ge dom aldrig samma chans
uppträd som om dom inte fanns
var mot dom som dom är mot dig
och be till gud att du hittar en tjej

Gubben i tunneln

Jag har en gubbe i tunneln under min lokala pendeltågsstation. Ett tag hälsade han mig god morgon, och räckte i samma andetag fram en färsk upplaga av City. För er som välsignats med ett boende utanför hufvudstaden, så är det en av 2 gratistidningar. Den andra är Metro, men City har gett sig fan på att få flest läsare, och det gör man bäst genom att anlita farbröder som hälsar en god morgon tror dom. Men jag ser igenom dom som en bit silke med flott på. Ställ en blondin med kraftigt nedsatt omdöme i tunneln istället, så ska jag gladeligen plocka blaskan. Alternativt skriv nåt vettigt i den. Men eftersom vi lever i politiskt korrekta Sverige, så lär jag varken få se en villig blondin på allmän plats, eller journalistik med kvalitet. City är röd som mens, både till utseende och politisk uppfattning. Den ena dumfeministiska artikeln uppe på den andra. Förutom den obligatoriska ”titta vad vi ökat i upplaga!” och en fet pil som pekar upptå, så att Svenne Banan verkligen ska få in budskapet. Ska mer än en pil och glad gubbe för att lura mig. Tror ändå han bara vill få ett omnämnade i tidningen, som månadens utdelare (jo, dom har sånt i form av små artiklar om utdelare som varit extra trevliga...). Han inser inte att han har fel nationalitet för att ens kvalificera sig dit. Han är svensk. Tidningen är röd. Gör matten. Men jag och gubben har en understanding. Dom första dagarna visste bara jag om den. Men efter att jag koncentrerat hela mitt vidriga morgonhumör (jag passerar ändå där kl 6 på morgonen, och inte förräns hon blivit efter 12 och Instinct fått sig lite mat börjar han påminna om en människa) till just dom 30 sekunderna då jag måste passera honom, så har jag lyckats med att slippa hans tomma ”god morgon”. Han ser direkt att det är ”jag” och sänker genast tidningen han var beredd på att dela ut. T.o.m backar han några steg när han ser mig nuförtiden. Och jag behöver inte ens säga ett ord. Jag bara utstrålar ondska och sexuell frustration. För det är vad Instincts gör bäst! Och jag ler på insidan. Missförstå mig inte. Jag är ingen saddo. Jag stör mig bara på falsk bry-sig-om-het (?). Särskilt i kombination med billig feminism.

Ta hand om er.

Over and out.

Antfarm of doom

Jag har en myrstack på min uteplats. Eller ja... stack och stack. Det är mer en sandfläck i A4-size. Har sett hur dom ända sedan våren kämpat tappert med sitt projekt, lyckligt ovetandes om att det är döfött. Jag låter dom hållas. Av empati. Även fast jag vet att den är dömd att förr eller senare försvinna. Tar inte jag bort den, så lär HSB göra det när grannarna upptäcker den. När jag städar på uteplatsen, så låter jag alltid pisavakvasten missa stacken. Ser rätt komiskt ut, en kliniskt ren uteplats, med en hög sand i mitten. Vilket är en bedrift då undertecknad är extremt pedantisk. Sätter mig på min nystädade uteplats, njuter av solen, dricker lite gott, och lägger t.o.m. en sockerbit till myrorna. Börjar fundera. Kanske är det JAG som borde oroa mig istället. Kanske är det jag som är dömd att försvinna. Depressionen äter på mig mer och mer för varje dag. Spillrorna av mitt förra liv är krossade och bortblåsta, och det ända som vittnar om att det är jag är min spegelbild. Om ens det. Myrorna gör något. Bygger något. Har följeslagare. Ett syfte. Vad har jag? Folköl, räkningar och ett gäng feminister som misstagit mig för antikrist. Slår vad om att det nånstans i sandhögen sitter en fet jävla drottning och jäser, och garvar åt mig samtidigt som hon får oral tillfredställelse på commando. Vem fan tror hon att hon är? Imorgon ryker stackfan. Mark my words!

Dead Man Walking

”Varför badar inte DU?!” säger en dyblöt leende kollega till mig. Hela jobbet är kvällen till ära ute på en badplats, och jag är den enda som inte hoppar i. Sitter på en klippa en bit bort och iakttar dom. Jag hör frågan, men har inte hunnit tänka ut ett bra svar än. Han frågar mig igen, i tron om att jag inte hörde... ”Va, varför badar inte du Mackan?”. ”Nån måste ju ta sitt ansvar och föreviga er” säger jag och håller upp min digitalkamera med ett corny flin. Han nöjer sig med ursäkten och går bort till dom andra och plumsar i igen. Sanningen är för delikat för att jag ens ska kunna med att säga den till nån. Och även om jag förmådde mig säga orden så hade ingen fattat. Under min T-shirt finns ärr efter ärr inristade på min kropp. Minnen från depressionen, som jag alltid kommer att bära. Även om depressionen mot allt rimlighet skulle överge mig, så kommer ändå ärren finnas kvar, efter alla år av förtvivlan, då jag sk*rit mig med r*kbl*d för att lindra ångesten, för att sedan falla ihop på badrumsgolvet i mitt eget bl*d av matthet. Jag förstår det inte än idag varför jag gjorde så. Och jag skulle gärna haft det ogjort, precis som i princip allting som ångesten fört med sig. Nu äter jag medicin mot det. Den fungerar precis så bra att jag hindras från att skada mig själv. Men inte mer. Läkarna har sedan länge slutat att bry sig. Och jag med. Jag är bara ett skal som hålls vid liv för att upprätthålla en politiskt korrekt ide om att det är fult att ta sj*lvmord. Det var längesen jag fick slut på skäl att leva. Som vanligt är det inte killen på bilden som skrivit dagboken.


[Alla * i denna dagbok är till för att Lunarstorms varnings-lampa inte ska blinka, och så att dom därigenom inte ska kunna tracka att jag brutit mot deras precious-regler och beskrivit v*ld i text. Sist gång jag skrev en liknande dagbok så tog dom bort hela mitt krypin som jag haft i 2 år. Hur patetiskt det än må låta, så är denna f*ttsite mitt andningshål ]

Från 0 till 100 på 1 sekund

SallyFlikka på lajv: ”Jag föredrar shaved. Nån pojke som vill busa ikväll?”

Givetvis klickar jag av ren nyfikenhet på brudens namn. Vad jag ser är ett silikonbetonat bombnedslag som ser ut att vara proddad i samma fabrik som gjorde Pamela Andersson och Sigrid Åhs. Jag hade ljugit om jag sa att hon inte var det sexigaste jag sett. Har man dock någon IQ kvar, så inser man ganska snart att om man ska kunna se insidan på hennes sköte så måste man vara delägare i Cafe Opera, medverkat i minst två dokusåpor, skrivit en schlager, ha en stock på 25 cm, 13 mille på banken samt förmåga att kunna slicka alfabetet i cement på 5,8 sekunder.

Detta hindrar inte (till synes) övriga delen av mitt grottmänniskosläkte att kasa sig ut ur mammutgrottorna och leverera den ena desperata raggningsrepliken efter den andra. An ren respekt för min mentala hälsa, eller resterna av den, så klickar jag bort Blondie och börjar glupskt botanisera bland inläggen. Räknar dom. Jag tappar helt ärligt bort mig vid 39... och då har jag inte ens hunnit igenom en 3:e del. Detta skedde på loppet av några sekunder. Efter att sett dom mest smygkåta av repliker, med ”du hade väldigt snyggt badrum” (man ser lite kakel och ett draperi i bakgrunden av Blondie) som körsbäret i glassen, så avlägsnar jag mig för att kladda dagbok medans jag fortfarande har händelsen färskt i minnet.

Gissningvis har hon redan nu valt ut sin avelshingst för veckan, och påbörjat det cyberspaciga förspelet, innan det är dags för kunglig insemination av hennes frasiga lavendeldoftande bäcken på lördags afton.

Undrar om det är svårt att bli delägare i Cafe Opera...?

Come Humansis! Musn’t Stop! Long Way To Go Yet!

Lördag, och dags för storhandling. Iförd ett par highwater-byxor, ett par stekarbrillor, två converse, rabiat tuppkam och en flanellskjorta som var mode då A-Teens brudarna fortfarande hade sin mödis intakt, plöjer jag fram bland gångarna i Sollentunas kvantumbutik. Inviger mina nya feta MDRV-hörlurar, samt den eminenta Uncle Kracker skivan No Stranger To Shame. Thats right, Instinct har varit laglig och tjackat musiken för en gångs skull. Kracker är kung. Det är inte så mycket hans musik som gör han kung, utan mer han själv som person; han är inte direkt snygg. Han väger 30 kg för mycket. Han stammar när han pratar. Han har en skilsmässa i bagaget och haft en ojämn karriär. Detta lyser igenom många av hans låtar, samtidigt som det på äkta hip hop vräks på lite skryt om pengar och brudar. Allt ackompanjerat av hip hop-beats, rock n roll eller t.o.m. country. Hela konceptet är så sjukt bra och varierande att även hans dåliga låtar blir bra. Och när sista spåret Letters To My Daughters drar igång är den trots sin amerikanska smörighet nära att få mig på lipen. Jänkarna vet vilka knappar dom ska trycka på. Bäst känd i Sverige är Kracker för hiten Follow Me, och i USA som DJ åt Kid Rock. Men den gode pundarfarbrorn gör ingen hemlighet av sina misslyckanden, till skillnad från sin vapendragare vars texter går ut på knulla ho’s och beskriva sina King Cabs med navkapslar och plogar av guld. Kracker ger en sån jävla känsla av loser och hjälte på samma gång. Det kan jag identifiera mig med. För brillorna jag har är inte för att skydda mig mot solen; dom är för att skydda mig från dina blickar, och samtidigt kunna granska dig kritiskt. Och för att obemärkt få stirra ner i en och annan urringning förstås. Musiken är inte till för att i första hand njuta av den, den är till för att slippa höra på ditt tjafs och dina utlägg, när du sitter på sätet framför mig på bussen. Jobbet och mitt hem är små oaser i mitt liv, som annars bara är en enda stor ökenvandring. Ensam, för jag lider av en fix ide att tjejen jag ska inleda ett förhållande med måste vara the one, dvs den som jag kan tänka mig att leva resten av livet med. Om jag inte känner det, så blir det inget. Vilket lett till att jag varit singel pretty much hela livet. Jag ser det som att bygga ett hus om du vet att du bara har pengar till golvet. Vägrar envist bli en del i separationsstatistiken. På både gott och ont. Har aldrig haft nån (och ärligt talat tror jag inte jag kommer få nån heller) att dela glädje och sorg med. Vilket när jag tänker på det även återspeglas i mina vänskapsrelationer. Kanske en del av den sociala fobin, men jag lever mer och mer ensam. För allas trevnad inbillar jag mig. Ringde på dörren häromdagen, och jag hoppade till. För det ringer aldrig. När jag öppnar står där en svart man med en ryggsäck. Jag tänker direkt att antingen är det feministerna som skramlat till en hitman för att dekapitera min rosa rumpa, eller så är det ännu en försäljare som ska sälja hemmagjort vägg-junk. Givetvis är det ännu en försäljare. Svag som jag är kan jag inte be han dra direkt, utan låter motvilligt min tunga be han visa vad han har. Tidigare har det varit en rysk babuschka som sålde kolmålade naturmotiv, en iranier som sålde papyrus, en jugge som sålde akvarellmålningar på hundvalpar och gud vet allt. Tror jag haft dom flesta länder representerade på min tröskel. Snubben för dagen hade små skulpterade tavlor, gjorda av aliminium. Jag köper en, precis som jag tjackat kolmålningen, papyruset och akvarellmålningarna. För att jag är för feg för att säga nej. Rättfärdigar det alltid för mig själv med att jag faktiskt vill ha skräpet. Ska ge det till morsan nån dag när tillfälle ges är planen. Stänger dörren och kollar på tavlan jag nyss köpt. Ett berg. En stuga. Några renar. Och en bäck. Den är faktiskt riktigt snygg. Inget hafsverk. Är ändå nöjd över att jag köpte den. Jaja. Dörren är stängd, back to business och ensamheten. Det enda jag kan och känner. Inser att jag blir mer och mer Gollum. Ensam och scizo. And we whepped preciousss. Snart börjar jag väl gå på alla fyra och käka rå fisk. Speaking of, var inne i JRR-Tolkien diskusen idag och frotterade mig med oskulderna som fortfarande bor hemma hos mamma. Jag betrakade mig som en ganska stor Tolkien-nörd (bortsett från att jag är så jävla snygg, yes preciousss, we are) innan jag gick dit. Blev ganska snabbt varse att så inte var fallet. Ett gäng orcher dök raskt upp och lät mig förstå att jag inte visste vad jag snackade om. Kanske dom t.o.m. hade rätt, men ju mer jag var där, desto mer insåg jag att mitt liv kanske inte är så patetiskt ändå. Mellan raderna såg jag pojkar som sedan länge flytt jorden mentalt, och bosatt sig i Midgård, där dom gissningsvis rökte piptobak, drack ljummen öl och runkade till hob-brudar med håriga fötter. Bra tips till er som är trötta på livet. Kika in i valfritt Tolkien-forum och återfå livsglädjen.

The great depression

Nyss hemkommen från en hård dag i patriarkatets tjänst dunkar jag mig ned framför TV:n i bästa Al Bundy-pose. Fastnar av nån anledning på MTV, där Britneys video Everytime går varm. Denna gången kretsar handlingen kring att flickan ska ligga näck i badet. Works for me. Letar, men kan verkligen inte hitta några bröstvårtor på flickan. Dagens ungdom? I’m too old for this shit. Nästa video ut är The Darkness senaste. Killarna måste verkligen byta koncept snart. Visserligen är det väl tänkt att dom ska föreställa en slags rockens motsvarighet till Aqua, men att se en jätte dödskalle av frigolit med glappande käke, där det strömmar rök och gruppen framför i en jättelik papiermachegryta där kannibaker står och rör om ur är bara a tad much. Och sångaren Justin Hawkins går verkligen inte att sminka snygg. Bara hans tänder hade räckt för att ge Stephen King material åt en mindre novell. Vem tror han dessutom han lurar med den blekningen? Inte undertecknad iallafall. Innan jag zappar vidare hinner rutan fyllas ut av Sisqo’s Shakedown. För er som klarar sig från smörjan kan man väl enkelt beskriva den som 200 pers i åldern 20-25, antingen råtränade eller skitsmala, som står och dansar ’sexigt’ inför kameran i en trädgård tillhörande ett mansion. Musiken är diverse popdängor och remixade dancealster. Visst, dom är snygga att se på. Men det är verkligen allt. Jag fascineras över skocken. För det är verkligen bara det jag ser; en skock med får. Ser i deras ansikten hur dom är nära att komma, bara av tanken på deras egen dans, vilket i ärlighetens namn har lika mycket finess och rytm som ett hårigt manligt underliv, juckandes mot klump mandelmassa. När kameran sveper över dom kan man riktigt se hur dom tänker ”Wow, där är kameran som jag åkt 100 mil, klätt av mig i bikini, och dansat häcken av mig i 2 timmar för att få stå framför. Fort! Se sexig ut! Dansa! Jucka! Men se inte för villig och billig ut...äh...who am I kidding”... Och så är dom borta. Ur bilden och ur mitt sinne. Fylls istället med gårdagens fiasko hos läkaren. Min 26:e i ordningen. Och jag känner hur det för varje gång blir svårare och svårare att resa sig. Att orka be om hjälp. För att orka söka psykvård krävs nästan att man är psykiskt frisk idag. Killen gav mig dåliga vibbar redan på telefon med sin Östermalms-dialekt. En vecka senare är alla mina farhågor bekräftade, inklusive obligatoriska frågan ”hur vill du att vi hjälper dig?”. Hade jag vetat det hade jag nog inte suttit i den stolen ditt jävla miffo. Lämnar jag in en bil på lagning, så vill jag dom ska veta vad för åtgärd som är lämplig. Fixa problemet din jävla kvacksalvare! Jävla 26:a! Jävla streck i väggen. Men jag vågar mig på att faktiskt föreslå något denna gången, nämligen el-terapi.

Alla har sagt att den hjälpt dom till ett bättre liv. Därför är det för första gången jag är en smula hoppfull i hjärnskrynklarens stol. Dock får jag direkt ett svar som tar ner mig på jorden av honom:

”Fungerar inte...”

*tystnad*

”Nähä...? Hur då menar du?”

Frågar jag...

”Fungerar inte... fungerar bara om du är nedstämd och är deprimerad...-”

Här verkar han kunna se att jag är på väg att skrika: ”men det är ju för fan det jag är” och lägger därför raskt till:

”-...alltså, om man har en LÄTTARE depression, som inte varat så länge som din. En svacka i livet. DÅ kanske den funkar. Man inte på din depression”

”jaha, men jag har hört jättebra saker om den...” fortsätter jag. Hjälper inte. Han kan inte, vill inte, kommer inte osv osv.

Vad kan ni göra för mig då?

”Ja, nu är det inte riktigt så enkelt förstår du. Vad vi kan erbjuda är att du går psykoterapin du blivit antagen till i November. Där får du lära dig att hantera ångestsituationer. Du bör även fortsätta din medicinering.”

Därefter erbjuder han mig ett helt apotek, alltifrån reguljär medicin, till stesolid och stilnoct. Jättekul liksom.

”så ska vi boka en ny tid då. Räcker det om du får en i Oktober?” säger han.

”Eh? Jag fick se min läkare i Upplands Väsby med 3-veckors intervaller tidigare (är nyinflyttad i Sollentuna, därav nya läkaren, anm.)...”

”Det finns ingen möjlighet överhuvudtaget till det här” säger han direkt.

Bjotiful. Svensk vård? Mer som vanvård.

187 on da 607

Nyss hemkommen från Göteborg, stiger jag av X2000 och irrar mig med en 20 kilos packning på pendeln hem till sweet home Alabama. Har en 5-timmars färd bakom mig, och planen är att shoppa lite raskt i Sollentuna, för att sedan kila ännu raskare hem till lägenheten, där jag med hjälp av diverse fettfyllda produkter skall spendera dom sista dagarna av semestern, innan allvaret börjar på måndag. Handla-planen går fint. Hem-till-lägenhets-planen går sämre. Ser 607:an stå och puttra på hållplatsen, så jag småspringer fram till dörröppningen, så mycket som man nu tillåts springa med 20 kg+matkasse+kondition som en rökande 3-åring. Precis när jag kommit fram till bussdörrarna, så slänger sig busschaffisen på stängknappen, så att dom bokstavligt talat sluts mitt framför näsan på mig. Jag ser att det sitter folk på bussen, så det kan inte vara en stängd buss. Hon åker heller inte därifrån, så det kan inte vara att jag är sen. Jag står några sekunder och ser ut som ett fån, svettig, lack och fullpackad som jag är. Hon tittar på mig, men tittar sen bort. Då hon efter 15 sekunder fortfarande inte visar några tecken på att öppna knackar jag försiktigt på dörren. Hon öppnar dörren, och då uppenbarar sig en sydamerikansk rätt fet donna som ser ut att heta Raffaella och äger en bordell. Från sitt säte, och ner till lilla mig på marken, skriker hon på aggressiv Rinkeby-svenska:

”KANN DO INTE VÄNNTAA?!! BOSSEN ÄRR TRASIG VA!!!”

På en sekund, om ens det, har jag släppt matkassen, spolat mitt osäkra leende, tar tag i dörrlisterna och häver mig in i bussen. Skriker tillbaka: HAR DU PROBLEM???

Väntar 1 sekund till, innan jag frågar henne igen: HAR DU DET??!

Hon tittar på mig, mer förvånad än rädd, och säger ”ja...?”, dvs ja som i ”ja, jag sa ju nyss att jag hade det...?”, gissningsvis av språkkrocken.

”mm, BRA, men låt det FAN inte gå ut över mig din J***A S***A!” skriker jag.

Hoppar av bussen sen, och förvånar mig själv när jag i rent testosteronrus ger bussen ett knytnävsslag så det ekar över halva centrum. Sätter mig i kuren igen, och skakar som ett asplöv av aggression. Tog ganska snabbt det mogna beslutet att inte ta den bussen, då jag inte skulle klara av att vara i närheten av henne den närmsta halvtimmen, och vice versa. Bara några sekunder senare puttrar bussen iväg. Bussen efter henne är försenad, så jag får vackert vänta i 30 minuter. Det är bra. Känner hur adrenalinet rinner ur mig som öl från en opluggad tunna. Skakningarna upphör succesivt, och tills nästa buss anländer har jag blivit mitt vanliga jag igen. Instinct has left the building. Jag har honom att tacka för mycket. Men har en känsla av att jag en gång kommer få ångra hans bekantskap. Skitsamma. Han är min trognaste vän. Och vi har varit med om mycket tillsammans. Vem skulle annars kalla en busschaufför för subba mitt på ljusa dan om inte han?