Kunden har alltid rätt

Hittade 3 mail i inboxen när jag kom till jobbet.

Mail 1:

”Hej! Jag fick en telefon hemskickad från er som jag är extremt besviken på, då den verkar ha blivit skadad på vägen hit. Jag förväntar mig en ny telefon innan kl 12 idag, annars kommer jag anmäla er till polisen och gå till Aftonbladet!! Mvh/Pontus”

Mail 2:

”Köpte en skrivare från eran hemsida, och fick inte med nån USB-kabel. Nu är det ju faktiskt så att ni raringar skrivit på eran hemsida att denna är USB-kompatibel, därför förväntar jag mig för farao att det ska ingå en sådan. Nu är ni så jävla vänliga att skicka mig en sådan direkt, annars så ska jag se till att i polisanmäls och hamnar i tidningen. Är ni smarta nu så inser ni hur pinsamma ni är och skickar mig en sådan omgående... Mvh/Tor”

Mail 3:

”Jag är jävligt förbannad på er!! Min videokamera som jag köpte från eran hemsida kan inte föra över filer till datorn!!! JAG JOBBAR MED DATORER SÅ JAG VET VAD JAG PRATAR OM OCH DENNA JÄVLA SKITEN KAN INTE DET!! Jag är skitförbannad rent ut sagt. Jag vill ha pengarna tillbaka, och för frakten också, och sen när jag fått det så kan jag lova er att jag ska snacka skit om erat företag inför alla jag känner, i all evighet. DET FINNS INGA ORD FÖR ATT BESKRIVA HUR MYCKET JAG HATAR ER OCH ERAT JÄVLA SKITFÖRETAG!!! /Lena”

Och så tycker vi att Asien har det kämpigt just nu... ni vet inte vad smärta är innan ni fått hem en videokamera för 2490 kr som inte kan föra över filer till datorn.

Ett familjeföretag i tredje generationen

Sibas VD Fabian Bengtsson kidnappad.

Boy did he had it coming...; ”Siba: ett familjeföretag i tredje generation... familjeföretag i tredje generationen... familjeföretag i tredje generationen”.

Få företag har väl som Siba kört sin slogan i etern så hårt.

Undrar om familjen Bengtsson brukar smörja in sig i honung och leka tafatt i björngrottan på Kolmården också. Fabian kunde lika gärna haft en stor lapp på ryggen med texten ”Kidnappa mig! Mina päron är fetrika!”.

Och vad spelar det för roll om det är ett familjeföretag i tredje generationen? Ska jag som kund bli glad över det? Är detta verkligen ett argument för kvalitet? Personligen tänker jag bara över hur många bra VDar som ratats så att dom ska kunna säga detta. 10 st? 100 st? 1000 st? Jag menar, det är ju knappast så att Fabian och hans pappa lär ha varit bästa männen för jobbet i Sibas ledning, och samtidigt ”råkat” härstamma från pappsen båda två.

Dom är säkert jätteduktiga, men det är ju ganska uppenbart att det är svågerpolitiken som fått råda här. Likt en skadad jävla Tolkien-uppfattning om att bara Aragorn kan bli den rättmätiga kungen; Bara den med rent Siba-blod i årdorna får leda företaget. Jobbigt om Fabian är steril. Ska allt stå och falla med hans lilla hob då eller?

Nåja. Gods speed Fabbe.

Kompensation

Står i kön på McDonalds och iaktar när en kassörska (eller vad fan dom nu kallas där...) får sig en uppläxning av en irriterad kund. Nyss tittade jag drömmande bort med blicken nånstans i folkmassan utanför. Men när nissen framför mig hojtade ”kompensation!” så hajade jag till. Går inte en dag utan att jag får höra det ordet i mitt jobb. Kompensation hit och kompensation dit. Plåster på såren, ersättning och goodwill är andra namn på det. Svenskar vill ha kompensation. För allting. Och eftersom vårat företag inte på något sätt är nåt undantag, så ger vi kunden det han vill ha. På lunchrasten gnäller vi över hur giriga vissa är. Och sedan går vi ut igen och ger dom nya saker.

Jag är inte emot kompensation som sådan. Det är kul att ge det till vissa kunder som verkligen förtjänat det. Men det utnyttjas å det grövsta, och dom flesta kunder har gjort det till en vana att skrika om det, bara för att sko sig. Så även mannen framför mig. Jag spetsar öronen för att höra hans argument, eller bristen på dom rättare sagt.

”Då förväntar jag mig att ni kompenserar mig för detta... du är käck och slänger på en Big Mac på detta va?” säger han nedlåtande.

Framgår inte för vad han ska ha kompensation för, men jag kan för mitt liv inte komma på vad som skulle behöva kompenseras i hans fall. Mjo, kanske EN sak, men den har knappast med hamburgare att göra. Seriöst, killen är 45 +, och har av kläderna att döma en bra inkomst. Jag har svårt att tro att han behöver kompensation varken ekonomiskt eller själsligt. För VAD?! Kastar han sig på marken och börjar lipa om han inte får det? Lust att föreslå att han kompenserar sin morsa för att han inte blivit ammad tillräckligt länge, därav har inte hans hjärna kunnat prodda den mängd hjärnceller som krävs för att förstå att man inte offrar sin värdighet för en skabbig burgare. ”Du morsan, du är käck och slänger på lite extra bröstmjölk här va...”. Jomantackar.

Beställer min kaloribomb, och sätter mig. På bordet bredvid mig slår två fjortisar ner som duvor på en mosbricka. Dom börjar genast diskutera popkultur, och eftersom min Metro redan är läst tre gånger denna dagen, och jag dessutom är sjukligt nyfiken, så börjar jag återigen tjuvlyssna.

”Ah, iallafall, i den där videon, så har hon den svarta tjejen en brorsa som tycker att hon ska banta och operera sig, och så åker hon in till sjukhuset, men där ser hon en annan tjej som gör det och så ångrar hon sig, och åker hem till sin brorsa och sparkar ner honom...”

”Unpretty...” säger jag stirrandes ned i min Metro på andra sidan, och tar en tugga från hamburgaren... ser i ögonvrån hur dom tittar på mig. Tysta, undrandes vem jag pratar med. Tittar upp mot dom... ”Unpretty...! Videon heter Unpretty” säger jag igen. Den ena tjejen ler och säger ett artigt ”ahaa...tack”.

Sedan fortsätter hon diskussionen med sin vän... ”Ah, iallafall, den kom samtidigt som dom här Boytoy, du vet, Tarzan-videon...”.

Vill gärna säga att dom heter Toybox, men jag har lekt nog med Besserwisser för dagen. Dessutom ligger mitt värdighetskapital fortfarande på minus efter det misslyckade vaxinköpet häromdagen, tror knappast det är vidare kreddigt av en 25-årig kille att veta vad en Aqua-plagierande föredetting-grupp kliniskt fri från hits hette för 5 år sen.

Dessutom börjar sällskapet till höger om mig påbörja en annan diskussion. Detta är några ritkiga förortsgangstas, med brytning, bakoframvända kepsar, täckjackor, fjunmustascher och guldkedjor.

”Ey mannen, jag SVÄR fan, Tupac är idolen fy fan alltså jag såg värsta filmen du vet den gick på TV va, han tog fram sin picka va, bara sköt mot snuten fy fan mannen, han sprang upp på taket och började slåss va, sen bara kastade av sin polare av taket och hans polare sa ba ”fan mannen jag är din polare va!” och Tupac bara ”Ey förlåt mannen, jag älskar dig kompis” och sen bara sköt dom mer”.

*fniss*

Upptäcker att kassörskan glömt lägga på min chili-dip, så jag travar bort till henne på nytt. Där står dom oammade mannen och kvitterar ut sin kompensation i form av en glass. Blev lilla gubben nöjd nu? Ska han få en sån där röd fin ballong också, och en slickepinne? Mitt förakt räcker inte till.

Jag säger till tjejen bakom kassan att hon missade lägga på min dip, och hon går och hämtar den...

”Och så vill jag ha kompensation också för detta..” säger jag bestämt. Låter det gå en sekund innan jag ler mot henne, och låter henne fatta att jag skämtade. Mannen bredvid fattade det också, och kanske såg han för en sekund hur riktigt jävla töntig han själv måste framstått några minuter tidigare. Kassörskan ler tillbaka. Så fick hon ge en liten gliring åt rätt håll, utan att behöva riskera nåt. Ger den kompensationshungriga mannen en blink, innan jag travar bort och äter upp resten av maten.

Och så fick jag äntligen ringt polisen idag och anmält nazi-mamman (se dagboksinlägg från 25 december).

Wax on wax off

Fråga mig inte varför, men jag har alltid varit sugen på att prova att vaxa benen.

Alltså vaxa som i ta bort hår med hjälp av klistrig substans.

Alltså sånt som tjejer kan göra, och som killar kan göra om dom är smarta nog att inte skriva om det i sina nätdagböcker.

Efter gedigen research från en väninna, som ska förbli anonym (Lita77...), om hur man går till väga, så stannade jag på Ica på hemvägen för att inhandla joxet. Letade långt om länge, för jag ville verkligen inte fråga. Gjorde en snabb sökning, logiskt sett så borde det ju ligga bland damartiklarna, och kanske ännu hellre vid ladyshaverna. Kikade, men fann inget. Efter 15 minuter, så måste jag svälja stoltheten och fråga. Hugger tag i en ung tjej som går förbi med en låda rädisor.

”Eh, ursäkta, har ni...hårborttagnings...v-vax...?”

”Ja... för KILLAR då menar du...”

”ja...”.

Men vrid om kniven vetja. Fy fan. Tacka vet jag hederlig Bullen-anonymitet. Killen i filmen har inte skrivit brevet osv... Min uppoffring var helt i onödan, för dom hade inget vax. Fick dock ett tips att kolla på H & M mitt emot, men inte heller där hittade jag nåt... ”hårvård” stod det på en skylt... man kunde blondera dom, balsamera dom och permanenta dom, men jag ville ju inte vårda asen! Jag ville utrota dom!! Enialate, kill kill! Jaja min skatt, det ville vi. Så återigen får jag svälja resterande stolthet, och fråga expediten om dom finns.

”Ja-a det ska vi ha.... MAGGAN!!! VISAR DU POJKEN VART HAN KAN HITTA VAX!!!” skriker hon till andra ändan av butiken. Vad fan kommer härnäst, ska dom visa mig vaxa benhelvetna på storbilds-TVn på Expert på andra sidan väggen...

Tack. Min penis försvann inte alls helt och hållet där. Fick iallafall tack vare Maggan tag på en låda av nåt som hette Veet, och kilade hem.

In på muggen, av med byxorna och på med hela schabraket enligt anvisningarna.

”here comes the pain” tänkte jag och sluter ögonen och tittar upp i taket.

*ritsch*

Öppnar ögonen och tittar ned... whattafack! ETT hårstrå! Som ärligt talat verkat lossna i ren förskräckelse. Tar av en till lapp. Och en till. Och en till. Till slut ser benen ut som om jag vadat i kolasås-grytan på Marabou. Men fortfarande med massa jobbiga hår.

Messar med kladdiga ben i ren desperation Lita...

”Hörrö, det här vaxet var inte så jävla bra du...”

”Vad var det för vax då...?”, frågar hon.

”Kallvax!”

”Jaha!!... nä, det stämmer, det är värdelöst.”

Men ja! Tack! Kunde inte sagt det innan jag blev en levande Twix med hår...? Tur att man kan skratta åt det. Om 10 år.

Ful rulle

Johanna Sällström blänger på mig. Tillsammans med nån billig William H Macy-kopia.
Ja, inte i egen låg person alltså. Det är bara en av dessa bedövande tråkiga filmposters signerade Sverige.

”Innan Frosten” heter tydligen rullen. Ena halvan av affischen är Sällströms okarismatiska nuna, blekvit och fånstirrandes ut i tomma intet. Jag tror hon ska se allvarlig ut. Bredvid henne är Macy-kopians nuna. Också han stirrandes åt samma håll. Båda två är så förstorade att dom fyller ut hela affischen, och lite till. Under står filmens titel, alltså ”Innan Frosten” med stora politiskt korrekta bokstäver.

Detta ska alltså locka mig att se filmen. Herreugud, vill jag se apatiska människor kan jag kolla i spegeln. För fan, släng in lite ansikten i profil, olika sizar och uttryck, lite blånyanser, en exploderande lastbil eller 2 nedtill och byt för guds skull ut titeln, så slipper ni förlita er på att SF hostar upp bidrag för att finansiera uppföljaren. Att man ska behöva tänka på allt.

”innan Frosten”, ”Under solen”, ”Efter det” och ”Över det där”... min farmor kan komma på bättre titlar. Och hon är död. Och kan vi få se en film som INTE har Jakob Eklund eller Helena Bergström i sig. Jag gillade inte ens Jakobs Van Damme-tolkning första gången, och ville ha licens-pengarna tillbaka efter att ha sett Helena lipa sig igenom sin femtioelfte Nutley-rulle.

Vi är snabba på att klaga på USA, men där finns iallafall mångfalden. I Sverige får inte andra filmer än drama och thrillers proddas. Filmindustrin här är mer kontrollerad än nazityskland var i sin glans dagar. Sverige, fatta att ni suger som filmland. Gör nåt som ni klarar av. Bre mig en macka eller nåt!

Life in vain

Rastlös själ, rastlös natt. Vaknade 3:02, kunde inte somna om. Regnet vräker ned på utsidan och vinden tjuter. Allting är becksvart. Hjärnan är fortfarande groggy efter alla ångestdämpare från föregående dag. Gör några halvtappra försök att somna om innan tankarna hinner få fäste på nytt, men det är försent. Nu är det bara att rida ut stormen tills klockan skulle ringt 5:45, och hoppas på det bästa.

Går in på nätet, och ber en tyst bön att det kommer finnas nåt snällt att läsa där. Nåt mail från nån. Vadsomhelst. Inget mer hat bara. Men det finns inget snällt där. Däremot fick jag ett mail av Xenu på helgon.net av som skrev att jag blivit avstängd från ett forum. Igen. Och inte heller denna gången hade jag skrivit nåt där som kunde få dom bräckliga svartrockarna att sätta lättmjölken i fel strupe. Denna orsak var ommöjligt ännu löjligare än Lunarstorms ”Du får inte skriva personers förnamn när du pratar med dom...”

Instinct har varit en snäll pojke för en gångs skull. Helt i onödan. Blockeringen ursäktades med ett mail, som jag skrev för över ett år sedan. DET var alltså orsaken till att jag blir blockaderad i en DISKUS NU...; ett mail för ett år sedan. Även om jag inte sörjer det direkt, så är det ändå tillräckligt för att inleda en ångestattack igen. Handen och underbettet darrar, nacken rycker åt ena hållet, än åt det andra. Andningen går över till hyperventilering på nolltid, och ögon flimrar innan det svartnar för dom.

Vad göra? Är inte så mycket att jag kommer sakna diskusen. Var bara inte beredd på att förvisas från ännu ett ställe. Att se ännu en översittare kasta ut mig utan att ha hört min sida av historien. Känner mig som antikrist ibland tack vare omgivningens behandling. Jag behövde inte höra mer att jag inte duger. För jag hör det varje dag. Inte bara från andra, utan från mig själv också.

Alla tankar på att jag är bra slår jag omedvetet undan. Jag intalar mig själv varje vaken timma att jag inte är värd att finnas. Att nån annan borde fått det här livet. Nån som kunde ge nåt, tillföra nåt, nån som kunde se allting positivare. Nån som inte orsakade så många andra smärta. Jag ser mig själv i spegelbilden och föraktar människan där. Jag ser bara svagheter. Misslyckanden. Jag är ful. Dum. Och ni som tycker annat gör så bara för att ni inte träffat mig. Annars skulle ni också tycka så.

Varje kväll innan jag somnar, så tänker jag hur värdelös jag är. Vilket dåligt jobb jag gjort. Vilket menlöst liv jag lever. Jag fokuserar på allt negativt som folk tycker om mig. Hur många gånger kan du höra att du är dum och ful, innan du börjar tro på det själv? Hur många mail där det står att du inte är önskvärd orkar du läsa, innan du börjar tro på det själv? Hur många gånger orkar du skrika på hjälp i natten, och hur många gånger orkar du lyssna inse att det inte finns nån där att svara?

Killen som stängde av mig verkade precis som dom andra ha sett det som sin uppgift att rädda världen från Instinct. Grimaserar lite åt bilderna av dom som några armageddon-hjältar. Slowmotion-gång, Aerosmith-sång, fast med amerikanska flaggan utbytt mot den svenska, och den oranga austronautdräkten utbytt till svartrockar-outfit 1 A. Klickar runt på Helgon lite paniskt. Ännu ett andningshål igentäppt. Ännu ett tecken på att man inte borde finnas. Ännu ett tecken på att man inte passar in. Jag stirrar tyst i bordet i några minuter. Ser återigen massa bilder av mig själv som en idiot återspeglas i skrivbordsskivan. Ser alla avstängningar passera revy. Från dagis, där jag fick äta i ett eget låst rum, till specialklasser, behandlingshem, anstalter där jag suttit, och jobb som jag aldrig fick. Tittar hastigt upp igen med lätt rödsprängda ögon och går in under ”avsluta”. Kontot DoveWithGun är nu ett minne blott. Bara Instinct kvar.

Vänner...

Vännerlistor med mer än 10 hjärtan och/eller över 2 sidor långa skrämmer mig...

Dramaqueen 365

Kunde inte låta årets sista dag passera utan att vara dramaqueen och leka speciell då med. Åkte runt 20:00-tiden in till Danderyds akut, till följd av en obehaglig groggy känsla som suttit i hela dagen. Sprängande ögon, dålig balans och kronisk trötthet. Missade en fest. Men hade nog ändå inte klarat av att gå på den pga den obligatoriska ångesten. Så akuten kändes som en bra ursäkt. Fan vet om jag ändå inte i och med att jag inte dök upp automatiskt avslutade en 4 år lång vänskap.

Skitsamma. Nytt år, nya öden. 2004 var ett riktigt pissår. Inte för att föregångarna varit nån jävla Ibiza, men jag kommer alltid att se det förflutna året som ett totalt menlöst och plågosamt år. Fyllt av floppar, bråk, förluster och tårar. Så varför inte toppa detta eländes-år med ett akutbesök? Vid inregistreringen vill läkarna hänvisa mig till en jourmottagning, som förmodligen ligger på andra sidan länet. Visst kan jag förstå deras tanke; det är ju inte så att det fattas kroppsdelar på mig (utom möjligvis hjärnan, men den har ju varit borta i några år nu...) men är inte sugen på att vända hem igen i den iskalla natten utan att få veta vad det är med mig. Dessutom hade jag den goda smaken att dyka upp INNAN 12-slaget, och därmed INNAN akuten kommer översållas av sönderslagna 18-åringa pojkar.

Dom bestämmer sig dock snart för att jag kan stanna. Därefter kommer väntan på att farbror doktor ska dyka upp. 4 timmar. Trots att jag är ensam på akuten. Efter en halvtimmes blodprover, frågor och diverse syn och gång-övningar så kan jag åka hem igen. Inget fel funnet, men dom bad mig uppsöka en vårdcentral omgående. Går ut i den kalla natten. På utsidan poppar fjortisar av feminint kön fram från mörkret likt orcher ur Morias golv. Det är den vanliga rinnande mascaran, lipande i telefoner som pappsen köpt, vinglande, tjattrande och en overall tro att jorden kretsar kring dom. Hörs du inte finns du inte tycks mottot vara. Himlen är röd, luften är rökig och så kall att t.o.m. tankarna fryser till is. Jag flyr ner i tunnelbanan, där det är varmt, tyst och lugnt. 2005 har börjat.

Dags att göra det bästa av det som givits. Dags att rensa tankarna, dags att glömma det dåliga, dags att städa, dags att skapa, dags att hitta, dags att vinna.

Nån som vill ta en fika? Jag bjuder.