Veckans reflektioner

Telefonen ringde häromdagen (Jo, det är faktiskt sant). Såg Örebros riktnummer i displayen, vilket jag tyckte var märkligt eftersom jag inte ens bor i närheten. Ännu märkligare var samtalet.

”Ja, hej, jag undrar om du är ägare till en svart Audi A6?”

Här borde man ju om man haft alla hästar i stallet frågat för det första vem han var, eftersom han inte presenterade sig. Stallet är dock tomt.

”Varför undrar det DET?!!”

”Ja, alltså, jag är inne på att köpa den bilen, och tänkte höra med folk som haft den om den är bra. Äger du en sån?”

”Nej, har inte ens körkort...”

”Ok, då vet jag, tack. *klick*”

Jävla freak. Eller så har dom startat Hassan igen. Hör ni en förvirrad kille med sexig stämma på radion nån dag inom en snar framtid, så döm honom inte för hårt. Det kunde vart du.

***

Vem fan kom på den ljusa iden att lägga visselpipor i Happy Meal? Spöstraff.

***

Köpte Pussi torrfoder till min kisse igår. ”Ny godare smak! Krispigt härlig!” stod det på förpackningen. Och hur FAN vet dom det? Lite oroväckande, för det citatet förutsätter dels att en människa verkligen provat skapelsen, och dels att han/hon gillade den. Och nästa fråga blir då, fick dom betalt för det, eller kunde dom inte neka en härligt krispig skål med Pussi? Vad kallar man en sådan tjänst?

Pussi-eater?

Dum, ful och hemsk

Jag är en väldigt dum, ful och hemsk människa. Tackade just nej till min 177:e fest med jobbet. Eller inte tackade nej, det hade ju varit att göra det för enkelt. Först tackade jag ja, och fick efter att ångesten ett dygn senare gjort sig påmind tacka nej. Smooth bitch. ”Jo, jag vet att jag sa att jag kunde nu på lördag, men.. kom på att bla bla bla”. Man försöker verkligen vänja sig vid tanken på att gå, för att slippa att återigen vara den som bangar och komma med ack så genomskinliga lögner.

För det är verkligen alltid jag som bangar. Med den ena ursäkten dummare än det andra parerar man fest efter fest. ”Nä, jag kan inte, en polare ska komma över...” (som om jag har nån...)...”Nä, det går inte... för att e... jo alltså...du vet”. Hade jag kunnat så hade jag sagt som det var:

”Nej, det går inte. Jag har en sak som kallas panikångest, som gör att jag inte kan fungera vid vissa obestämda tillfällen eftersom min kropp och det lilla som finns av mitt psyke bryter ihop. Min kropp får okontrollerade spasmer och jag börjar skrika inombords. Sedan har jag en slags social fobi som gör att jag inte klarar av att vara bland för många främmande människor under för långa perioder. Och visste du att jag har så dåligt självförtroende, att jag hatar och föraktar mig själv och allting med hela min person, i varje sekund som jag är med andra folk, särskilt i samband med alkohol? Jag önskar då att jag slutade upphöra. För att inte tala om den där lilla glitchen i min hjärna som gör att jag vill skada både mig själv och lyckliga människor. Men tack för att du frågade. Kanske nästa gång...”.

Men det går ju såklart inte. Det enda som är värre än mina billiga undanflykter är sanningen. Även om dom vet att det luktar finkel om mitt snack, så skulle dom aldrig klara av sanningen. Och även om dom skulle, så skulle inte jag vilja att dom visste. Det enda dom fattar är att jag inte vill, och det är ironiskt nog det enda jag inte säger.

Dom säger att det inte är nån fara, inga problem osv. Men hur länge orkar dom bjuda med nån som ändå aldrig kommer? Förmodligen inte länge till. Kanske är det det jag innerst inne vill. Bli lämnad ifred. Fast när jag är ensam, så går det inte en sekund som jag inte tänker på att ha nån, eller vara hos nån. Och så fort jag är med andra, så börjar jag längta till den trygga ensamheten som jag kan bäst. Låst dörr, nerdragna persienner, släckt lampa, dator och kanske en karta stesolid. ”Hatar dubbelmoral, förutom när jag själv använder mig av den”, som Instinct sa.

Ensamhet. Likt knark till en början, lika förföriskt, sedan kommer nackdelarna fram en efter en. Innan du vet ordet av så är ensamhet allt du kan och vet, men du vill inget hellre än att bryta den. Men så fort du gör det, så kommer ångesten. Ångesten över att inte kunna vara dig själv. Att oroa dig över din blick, din look, dina kläder, ditt språk, ditt utseende, över andras uppfattning om dig, över att inte duga.

Det syns på mig hur jävla desperat jag är. Hur illa jag passar i rollen som singel. Jag borde egentligen skämmas för att erkänna det. Och det gör jag nog det lite också. Hela ensamhetsprylen kunde lika gärna varit spetälska. Som det är nåt fel på en för att man inte har nån flicka, eller aldrig träffar folk. Vilket det ju är. 26 bast. Pinsamt ju. Vid detta laget borde man ha tio ex, en nuvarande, en unge och en i ugnen, en drös könssjukdomar och ett fett huslån. Vad har jag? En sliten katt och en påse Gorbys...

Ensamhet. Så pinsam. Så ond. Så patetisk. Så ljuvlig.

You can’t handle the truth!

The Bitch is going down!

Farbror blå ringde idag. Angående min anmälan mot motherfuckern (ordagrant), se dagbok från 25 december, som jag fortfaranade bittert ångrar att jag inte döpte till ”släng morsan av tåget”.

Dom ville ha mitt vittnesmål i skriftlig form, så nu är det allvar. En trevlig, och förvånansvärt öppen polis från Halland ringde, och lovordade min insats. Sa att dom bara väntat på en anledning att agera mot Mamma Mu. Tydligen hade hon haft en del bravader innan tågresen i vintras. Polisen berättade om hot med en spik-betonad planka, och ett äktenskap som varade i exakt 24 timmar. Denna berättelse avslutades med ett asgarv från Polisens sida. Ja jävlar.

Sedan konstaterade han att Instincts iaktagelse var riktig, att pojken var väldigt snäll, men förmodligen skulle sno sin första bil om några år om han inte slapp undan morsan sin.

Så nu ska man sätta sig ned och återkalla minnet från Runaway Train då. Kan se mig själv grilla hårdsubban i ett träsnidat vittnesbås likt Tompa grillade Jack Nicholson i ”På Heder Och Samvete”. Ok, jag vet att jag inte får vara advokat, att det inte ens är snack om nån rättegång än, och det lär inte vara några feta amerikanska flaggor i bakgrunden, folk som skriker ”objection your honour”, sista-minuten-vittnen osv. Men försök stoppa mig.

I rest my case biatch!

Marcus/Instinct

Tittar mig i spegeln denna måndagsmorgon, och kan än en gång konstatera att jag avskyr personen som blänger på mig.

Jag tror våra öden formar oss. Det handlar inte om inställning alls. Jag hatar när folk säger så. ”Ja, men den inställningen så är det ju inte så konstigt att det sket sig för dig...”. Inställning my ass. Säg det till snubbarna som befann sig på 81:a våningen på WTC den 11 september 2001. Hade dom andats idag om dom haft en bättre inställning? Knappfuckingast. Nu är det en extrem situation, men logiken och resonemanget går att applicera på precis allting. Jag tror snack om ”dålig inställning” bara är till för att trösta personen som säger samma dynga. För att personen inte klarar sanningen. Och sanningen är att alla upplevelser vi har i slutändan är ansvariga för vilka vi blir. Inte inställningen. Vi börjar som nollställda och lite naiva per default. Får man kärlek och uppmärksamhet blir man snäll. Får man det inte blir man en Instinct.

Ibland kan jag inte låta bli att undra hurdan jag blivit om jag inte blivit bränd så många gånger, om jag inte haft ett så brokigt förflutet, med så många bråk och flyttar, och om jag fått någorlunda reguljär tillgång till fitta och kärlek.

Kanske hade jag blivit en dum jävla estet som förhandsbokat ”Rena Rama Rolf” på DVD, lyssnat på The Ark, bakat vetekakor, målat av nakna brudar med ekologiska akvarellfärger, tänt på hår under armarna, röstat vänster, och med illa dold glädje använt pinsamma ord och fraser som ”prima”, ”festlig” och ”stå på barrikaderna”. Kanske t.o.m. en sexpack på magen istället för en i kylen. Jo du min skatt.

Men nu är jag delvis den jag är. Detta paranoida freak, en direkt produkt av ångest, tabletter, ensamhet, desillusionism, cynism, mer ångest och den skriande bristen på olagliga preparat. Jag säger delvis, för jag är 2 personer i en. Knulla 2, betala för 1. Bästa dealen sen det där jävla mjällschampot flickor! För mitt liv har varit precis lika extremt som min livsåskådning. Mitt liv har varit antingen eller... glad över att få leva, eller nedslagen för att man fortfarande lever.

Marcus är den ena personen. Skapad av alla bra öden. Snäll, använder smileys och *kjam* i sina mess, kan få omgivningen att garva om han bara vill, kan få omgivningen att må bra om han bara vill.

Instinct är den andra. Marcus egen lilla stalker från andra sidan spegeln. Instinct går upp när Marcus går upp, lägger sig när Marcus lägger sig, säger saker han inte vågar, försätter honom i situationer han inte vill hamna. Men dom är ändå aldrig på samma plats samtidigt. Och han fungerar också som en skyddsängel. Hans ankomst är aldrig diskret. Är omgivningen uppmärksam kan dom upptäcka den. Nacke och handleder börjar rycka. Det svartnar för blicken, och pojken som nyss såg ut att kunna ge dig en blomma ser nu ut att kunna döda dig.

Om du fått mail från mig så kan ibland du se vem som mailat, beroende på om det är undertecknat med Instinct eller Marcus.

Han följde med mig hela vägen till jobbet imorse, såg till så att jag kom fram safe and sound. Gick dessutom ner 5 stackars pendlare, och fick 2 bilar att tvärnita när han morskt knatade över vägen likt en ankmamma med PMS.

Omgivningen bortom Lunar fattar nada. Om ens ni andra gör det. Eller ens jag själv heller för den delen. Även om det kan enklast kan förklaras med ord som personlighetsklyvning, scizo eller bara galen. Men ni har ändå en prolog genom alla dessa dagböcker. Kollegan jag pratade på telefon idag har det inte. Snart tre år har vi jobbat ihop, även om det alltid är 30 mil mellan oss och den enda kontakten vi har är via telefon och mail. Vi bråkar varje vecka. Ibland varje dag. På grund av att Instinct inte kan ta skit. Och att hon är en beyatch då förstås. Och hon förstår nog fortfarande inte hur den snälla killen plötsligt kan tända till och bli ett jävla monster.

”Jaså, jag har ingen koll va? Men det har fan inte du heller. Har bett dig fyra gånger i rad om att fixa den här grejen, ska jag behöva säga det en femte så du fattar? Känns ju jävligt bra att du inte litar på mig. Från och med nu är det ömsesidigt ska du veta. Och all denna skit pga att jag försökte hjälpa dig! Fy fan!”.

Jag formligen spyr ut ord och meningar som jag inte ens riktigt visste att jag hade inom mig. Sedan är det en tävling vem av oss som kan slänga på luren i örat på varann. Hon vann med en hårsmån denna gången. Nästa måndag kommer vi förmodligen bråka igen. Instinct har en tendens att alltid dyka upp på måndagar. Är högröd i ansiktet och med hela kroppen skakandes av ångest och ilska. Min medarbetare, som bara varit där i några månader, är helt tyst. Instinct vet vad han tänker.

”Du tycker jag är en idiot va...?” säger jag snabbt.

”Nej.. men måste du bli sådär...du blir jämnt sån. Var inte så jävla hård mot henne...”

”Vadå hård?! Hörde du vad hon sa mot MIG? Du hör bara vad jag säger, klart att det framstår som det är jag som är nazi då...!”

”Jag fattar inte... jag blir ju aldrig så som dig. Du blir alltid sådär arg. Softa! Ta det inte så hårt...!”

”Ja, men du fattar inte!! Jag måste säga det jag känner! Alltid! Jag kan aldrig hålla inne nåt!! Det är sån skit som gör att folk mår dåligt och blir seriemördare, för att dom inte säger det dom känner. Har du aldrig vaknat upp nån gång, och tänkt ’vafan sa jag inte vad jag kände till den där jävla översittaren när kastade en fimp efter mig i tunneln i högstadiet, eller blev dumpad av den där slynan för 10 år sen’...?!??!

”Eh... nej?”

”Precis!” säger jag och inser att det bästa svaret på min fråga hade varit om han sa ”ja”...

”Men jag måste säga det. Jag blir ännu mer fuckad om jag inte säger det!” fortsätter jag.

Båda återgår till det vi höll på med innan. Instinct försvinner. Enter Marcus.

*kastar en spritpenna på honom*

”Jag vet att du tycker om mig innerst inne”... säger Marcus och ler.

Killen verkar lite förvirrad, för nyss satt det en rabiat dåre framför honom.

”Jävla pucko” säger han skakar på huvudet med ett leende åt det absurda.

Instincts andra kännetecken efter ilskan, är paranoian. När han klipper sönder kreditkort, så klipper han dom i 2 bitar, och lägger dom i varsin sop-påse. När han inför flyten hittade sin gamla mobil i förrådet, så raderade han alla nummer på simkortet, bröt den i 2 delar, slängde batteriet (givetvis i återvinningen, då både han och Marcus är miljövänner), klippte av sladden till laddaren, och spolade slutligen mobben under vatten, varpå han återigen slänge alla delar i olika sop-påsar.

Han är en vän av konspirationsteorier, och har kommit på några alldeles egna. Bland dom bästa återfinns att T-Boz och Chili i TLC lät mörda sin kollega Left-Eye i Honduras, och att lövbiff fått sitt namn pga att den tvingats få det lövtunna formatet, för att den helt enkelt inte GÅR att äta i tjockare format. Således är namnet framtvingat för att anpassas till dess brister, INTE på grund av att det är roligt eller nån annan anledning, utan för att man inte haft nåt annat val, som inte helt sänkte denna eländiga köttbit i soptunnan där den hör hemma.

Och när vi ändå är inne på mat, så tipsar Instinct om att inte prova Findus Feeling Great pizzor. Dom smakar som - citat; ”madrasser från grådaskiga koloni-rum som torrjuckats av Ted Gärdestads bäcken i nuvarande skick”.

Tipset är gratis. Marcus är billig. Instinct kostar.

En dag, inga hjärtan

Glöm fredagen den 13:e. Den verkliga skräckdagen heter 14:e februari, mer känt som Alla Hjärtans Dag.

Hade nästan lyckats missa att det faktiskt var denna kontraproduktiva dag, tills en man i röd jacka försökta pracka på mig gelehallon utanför pendeltågsstationen på väg till jobbet. Dom sockrade bröstvårtorna låg i en billig hjärtformad ask. Antar att detta var kopplingen till Alla Hjärtans Dag. Whohoo! Rödplast tillverkad av små barnahänder i nåt industriområde i Taiwan. Vilken kärlek. Bah!

Godis halv 7 på morgonen?! Även ett ätstörnings-fetto som undertecknad har sina gränser. Och den är dragen preciiis vid en främling som vill ge mig godis på måndagsmorgonen. Människan som bjöd på sockret jobbade dessutom för rasist-tidningen Stockholm City. Dom jävlarna är ute efter mig. Inte nog med att bruden med tidningstraven morgon efter morgon tror att jag faktiskt vill ta i tidningen, som inte ens uppfyller kraven för ett EU-godkänt dasspapper. Nu måste jag dessutom tampas med en kille som vill chockstarta min kropp med billiga kalorier. Blängde surt på honom när jag gick förbi. Alla Hjärtans Dag kan inte få för mycket hat.

Kan komma på 1000 orsaker till att inte äta godiset. Förutom den mest uppenbara anledningen, nämligen att jag då kategoriskt bojkottat daghelvetet på alla punkter i 26 år.

Gud så patetiskt. En dag för... ja, för vad egentligen? Är den för kära, för sådana som får kärlek, ger kärlek, vad? Jag varken får eller ger. Och då har vi ännu en jävla dag som Instinct förvisats ifrån;

Kvinnodagen - för mycket kuk.
Fars dag - för lite fitta.
Menlösa barnens dag - för mycket ansiktshår.

Vad fan ska dagen finnas för in the first place? Räcker det inte med att alla dessa kära par-kräk går runt på årets övriga 365 och helt kostnadsfritt saboterar min livskvalitet och utövar älskog i bostäder byggda på bidrag som mina skattepengar bekostat?

Behöver vi verkligen ha en dag som är till för kärleken? Kärlek är ju i sig en belöning. Har man kärlek har man allt. Har man inte kärlek har man inget. Det är dom kalla faktsen i dagens samhälle. Pengar, saker, livet, allting är meningslöst om du inte har en kärlek. Och jag har ingen sån. Därför hatar jag dagen, veckan, månaden, året, livet. Det är min ringa tröst. Min enda rättighet. Att hata. Att vara cynisk. Det som ger mig så mycket energi att jag orkar ta mig igenom dagen. Jag hade hellre haft kärlek. Men man tar vad man har. Eller vad man ges rättare sagt.

Undrar förresten vad det var för stekare som kom på att 14:e februari skulle bli Alla Hjärtans Dag. För att han blev ihop med nån brud på det datumet eller? Varför just 14:e? Hoppas aset blev dumpad dagen efter...

Lyckliga folk undanbedes idag.

Lucky

Some people live all their lives in the past
No longer believe in a love that can last
Some people never let others come close
Even when they need them the most

And some folks keep hiding behind a locked door
Others find comfort in the hands of the lord
Some people work all their lives to the bone
Suddenly wake up alone

Some folks get tired of turning their heads
Looking at love from a far
If you have someone lying there with you tonight
I hope you know how lucky you are

Now some people live on the edge till the end
Finding the bottle the closest of friends
They’ve lost that one love they thought was so true
And the courage to find someone new

And some people never quite learn how to give
Never let go of their hearts
If you have someone lying there with you tonight
I hope you know how lucky you are

Some people find out the hard way
Just what it means
Living alone in this world
It ain’t what it seems

And we’re all getting tired of turning our heads
Looking at love from a far
If you have someone lying there with you tonight
I hope you know how lucky you are

Fart och fläkt

Ska snart flytta. Igen. Har tappat räkningen nu. Borde fan kasta in handduken och skaffa en sån där Musse Pigg-husvagn och mjölka kor i förbifarten. Bott på mer platser än det finns kalorier i en Whopper vid det här laget.

En tradition vid varje flytt har blivit att försöka bli av med så mycket junk som möjligt. Innan var jag sentimental och sparade alltifrån mina illa gjorda kycklingar av gula flippkulor från tidigt 80-tal till fucking yatzy utan tärning. Sedan bestämde jag mig för att göra det motsatta; Allt som jag inte använder och som inte har extrem minnesfaktor skulle bort. Har gjort mången räd till sopförrådet om nätterna innan flyttarna och proppat den stackars gröna vagnen full med frigolit, saker, skit, möbler och inte minst sop-påsar för ett helt regemente.

Brukar även donera bort en hel del. Ställer ut dom sakerna jag inte vill ha i trappuppgången, sedan får först till kvarn hugga attiraljerna. Ibland lägger jag dit en i deras ögon riktigt värdefull sak, som jag brukar roa mig med att kika i titthålet hur snabbt den plockas. En E-Z crunch (tortyrredskapet från TV-shop... fråga inte...) på Skogslyckan hann ligga där i 3 minuter innan kärringen från 6 B plockade in den i sin blottar-rock.

Denna gången var jag dock så ambitiös att jag printade ut A4 med bilder på skräpet och satte upp på torgets anslagstavla. Efter en timme ringde det en herre med grav brytning på Rinkeby -svenska och frågade ivrigt ”Är den takfläkt fortfarande kvar??”.
Fläkten ifråga har hängt med mig i snart 10 år i en Dole-låda utifall om att. Men jag lär inte börja röka vid 26 år ändå, så det var lika bra att face the facts och ge den till bättre behövande. När jag lade på luren undrade ändå om jag inte gav bort den lite för lätt. Eller kanske till fel person. Jag kanske borde haft en audition, som Joey i ”Vänner” när han ska sälja sin egenhändigt gjorda bokhylla.

När libanesen, som det visar sig vara, plingar på dörren känns det dock som helt rätt person. Han ler brett och skakar hand. ”Tusen tackar! Jag har likadan hemma, men det fattas den och den och den!” säger han och pekar snabbt på 2 fläktblad och en grunka som jag inte tror har nåt namn ens. ”Jag såg fläkten på bilden och jag ringde direkt!” fortsätter han överlycklig. Jo du min skatt, såg på hemvägen att han i sin iver att få den ryckte ner hela annonsen, så ingen annan skulle hinna ringa. Men who cares.

”Harr du fler saker du vill sälja eller ge om do ska flytta?!” säger han sen. Jag bjuder in honom och pekar på några hyllor och videobandshållare som han kan få, men han vill inte ha dom. Han börjar småprata med mig istället.

”Vart ska do flytta?”

”Väsby...!”

”Vart i Väsby! Jag har bott där hela mitt liv nästan!! Den är fin. Fast den är jävligt jobbig; det bor så mycket invandrare där....”

Jag ger honom en blick som säger att ’du är medveten om att DU är en sådan va?’. Han ler ännu bredare och viftar med handen. ”Äh, jag tycker inte om dom. Jag vill bli integrerad med den svenskar! När jag flyttade till Sollentuna jag såg ett bostadshus med paraboler, jag sa ’där jag inte vill bo’, för jag vet att det är fett med invandrare där. Mina barn ska växa upp med den svenskar!

Jag flinar åt hans tokerier, vi pratar lite till, sedan lämnar han efter ett handskak mitt liv och lägenhet lika fort som han kom in. Och jag är en fläkt fattigare, men ett minne rikare.

Den bästa dagen

Den bästa dagen i mitt liv var en fredag i oktober 1996.

Det var då jag kom hem från skolan och hittade mamma i sin säng. Hon hade tagit en överdos av sin medicin och lämnat 4 brev på nattduksbordet. Jag ringde ambulansen, mamma fick magpumpas. Hon kom aldrig tillbaka hem igen. Efter sjukhusvistelsen åkte hon till sin dåvarande fästman 20 mil därifrån. Jag flyttade aldrig hemifrån. Det var morsan som gjorde det. Ända sedan den dagen i oktober så har jag bott själv och fått klara mig själv.

Innan hade vi bråkat varje dag ända sen jag fyllde 13. Ibland 3-4 gånger per dag. Och inga små gräl heller; Porslin och okvädningsord flög högt och lågt. Jag hade även suttit på anstalt i nästan 2 år tack vare min mammas nycker. Utstött i plugget och hela kitet dessutom. Gick bara halva 8an, sedan blev jag bortplockad och inlåst.

Jag vet inte vilket som är mest ironiskt. Att denna makabra händelse i oktober gjorde dagen till den bästa i mitt liv. Eller att alla dagar efter fick dagarna innan att framstå som himmeln.

Jag låg i min säng idag. Rummet nedsläckt. Persiennerna nerdragna. Dörrarna stängda. I fosterställning. Under täcket. Medans jag väntade på att stesoliden skulle kicka in och döva dagens andra panikattack, alternativt låta mig somna ifrån den. Lördag eftermiddag. Övriga Sverige står framförspegeln och preppar sig för en helkväll på stan, köper provencalska kyckligtuttar som dom ska vräka i sig med hela familjen, eller ligger och knullar i nån hytt på nån kryssning med destination Kiel.

När jag vaknar efter stesen går jag i ren desperation ut för att handla lite onyttigheter i kvarterets överdyra närbutik. Sjukt hur hotfullt hela kvarteret känns bara för att man är ensam. Träden tycks luta sig över mig. Skratten som ekar från några fulla fjortisar från en balkong kunde lika gärna vara moahahaha-skratt. Är inte rädd för att det är mörkt, eller för att bli nedslagen när jag går där ensam. Faktum är att jag ibland hoppas få att bli nedslagen. Känna lite smärta. Känna att man lever. En kollega rusade efter en rysk snattare häromdagen. Alla andra sa ”du är ju inte klok, tänk om han plockade fram en kniv...!”. Jag tänkte bara ”so?”... antingen blir man huggen eller så hugger man. Enkelt. Big fucking deal.

Nej, jag hara bara en rädsla, och den är att resten av mitt liv ska se ut såhär. Ensamt.

Har bott ensam i 9 år. All min vakna tid ger jag till jobbet. Ingen flickvän. Ingen vän ens. Några vänner på nätet, men aldrig nån som jag träffar. Alla inbjudningar till fester måste jag tacka nej till för att jag får ångest av dom. Får ångest av allt snart. Särskilt glada människor. Hela grejen är så patetisk. Jag skäms för mitt liv. Jag vill inte leva det längre. Inte såhär.