Hot-mail från Hotmail

Kan du läsa detta?

Grattis.

Det är mer än vad Zpirit kan. Alla turer som varit ända sedan hon hånade mig för några veckor sedan skulle ta för lång tid att gå in på. Besides, jag har redan skrivit om dom en gång innan. Tyvärr gillade inte Zpirit att andra kunde läsa elakheterna hon sagt. Tydligen var det ok att säga dom på msn och i mail, men när det blev publikt, så blev slynan kinkig. Så hon anmälde dagboken till Lunar, som var kvicka med att radera konstverket i ett nafs. Motivering: ”man måste be om lov innan man skriver om nån annan”. Jomenvisst. Vänta medans jag ringer upp dom 4000 pers jag skrivit om innan. Typiskt dubbelmoral från det blåoranga väldet.

Så här är jag nu igen och skriver om henne. Dolt förvisso, men jag tar ändå en risk. Så därför ber jag dig, som fått förtroendet att läsa min dolda dagbok: Skriv inte till henne. Då fattar hon att jag skrivit om henne igen. Och gör hon det, så ryker jag härifrån. Och ryker jag härifrån, så kommer jag inte orka leva mer. Hell, jag orkar knappt andas längre. Utan er skulle syret helt ta slut.

Hade redan innan problem med en stalker som skapade nya konton bara för att kunna läsa min dagbok, och sen anmäla mig så fort han hittade nåt som han visste att lunar inte skulle gilla. Detta hade pågått i flera år. Jag krossade honom. Fick in en anmälan av honom för några månader sen, lunar hörde av sig och hotade att stänga ner kontot. Jag ringde upp lunar, sa att det var HAN som förföljde mig, bad dom kolla IP. Dom hittade att mr beatwick74 hade flera lunarkonton (ej tillåtet) och gav honom därför en varning. Jag följde upp genom att maila till hans jobbmail, där jag bad honom att lämna mig, och mina vänner ifred. Annars skulle jag avslöja hans psychostats för hans flickvän, hans jobb, och sen polisen. I den ordningen. Efter det mailet har jag inte sett till honom.

Ett till namn. Givetvis kan du inte säga nåt om detta heller. Jag borde inte ens nämna det. Jag gör mig väldigt sårbar. En fadäs till, och jag blir borttagen. Bra att veta om det skär sig mellan oss; Du behöver bara göra personerna uppmärxamma på att jag skrivit om dom i dagboken. Så är jag history. Kickad, och död. Men jag litar på dig. Så please don’t let me down. Tack vare luder som Zpirit måste jag ha dagboken dold i vissa fall. Måste radera vissa. Måste hitta på namn. Måste hålla mitt jobb anonymt. Och nu även göra min adress hemlig på Gula Sidorna.

Zpirit är en liten gangster bakom tjernobyl-looken. Ända sedan vårat krig bröt ut har vi försökt bräcka varandra. Jag ska villigt erkänna att hon bjöd på en tuff match. Det har varit en vansinnig kamp mellan 2 starka viljor. Imorse fick hon återigen överhanden. Min kollega kom in och sa att min hyresvärd hade ringt. Han sa också att jag hade till klockan 10 på mig att ringa upp honom. Jag blev smått fundersam på vad som kunde vara så brådskande, och ringde upp honom direkt.

”Ja, vi fick mail från dig här...!”

”Va? Nä. Från MIG?”

”Ja. Alltså, det du skriver... att du ska polisanmäla oss... varför säger du så??!”

”VA? Backa nu. Jag har inte skrivit nåt mail till er! Det måste vara ett missförstånd!”

”Nej. Det är DU som skrivit det. Du anklagar oss för ganska grova saker. Har du några bevis?”

”Vänta! Nej, det är inte jag. Det måste vara nån som driver med mig...!”

Det tog ytterligare några minuter innan hyresvärden kunde fatta att det inte var jag. Fick lova att komma och träffa honom efter jobbet för att reda ut allting.Men det var inget att reda ut för min del. Jag vet ju vem som mailat. Och denna vem är Zpirit. Mailet såg ut som följer:”Hej jag heter Marcus Westlund och jag bor på Hasselgatan 31. Jag har märkt att ni har varit inne i min lägenhet, för sängen var obäddad, och nån har ätit upp mina ägg som jag skulle ha till en omelett... Jag tänker polisanmäla er bara så att ni vet!”.

Efter vårat möte fick jag reda på mer. Mailet var skickat från instinct181@hotmail.com. En adress jag inte använder, annat än för att kunna ha msn. Slynan hade hackat in sig där. Och dessutom skrivit upp mig som prenumerant på hela 39 olika nyhetsbrev. Alltifrån gröna bilister och fiskekort, till bögporr och kvinna.nu... Och då vet jag ännu inte vad hon mer kan ha gjort för hyss. Printade ut alla mailen. Och tog en kopia på mailet till min hyresvärd. På måndag morgon polisanmäler jag Zpirit.Jag förlorar aldrig.

Undrar om hon vet exakt vad hon gett sig in på?

Bad news

1:51. Way past bedtime. Om 4 timmar och 9 minuter kommer klockan ringa igen. Jag känner redan nu att jag inte kommer orka psykiskt. Jag kommer få ett bryt totalt imorgon. Det kommer så slint i hjärnan, frågan är inte om, frågan är bara när, mot vem, och hur.Jag kommer ändå att jobba såklart. Jag orkar inte förklara varför. Dom skulle aldrig förstå. Dom höll på att reta mig som fan sist gång jag var sjuk. Anklagade mig för att simulera. 20-åringarna skulle aldrig förstå ord som panikattack och ångest.Satt och blödde näsblod för några minuter sen. Vet inte hur det började. Bara blödde. Orkade inte ens torka bort det. Satt bara på huk i badrummet med pannan i handflatorna och lät det droppa. Sedan välte jag på sidan som en skjuten hjort och låg stirrandes in i väggen medans blodet fortsatte sippra, och letade sig en väg ned till brunnen i golvet.Inte bara blod rann ur mig. Energin gjorde det likaså. Jag kände verkligen inatt hur dom sista dropparna chi flög sin kos. För många strider; Slogs mot en fd vän på Lunarstorm som svek mig. Slåss mot sjukdomsmyndigheten som vägrar ta emot mig. Slåss mot Lunarstorm som låtit en diskusboss föra en personlig vendetta mot mig i över ett halvår utan att göra nåt. Slåss mot mig själv. Slåss mot tanken på att behöva vakna till ännu en dag. Slåss mot tanken på att behöva prata inför folk nästa vecka. Slåss mot alla måsten på jobbet. Vill bara sluta existera. Om det fanns en knapp man kunde trycka på, som gjorde att man kunde lämna jorden utan smärta och efterstrul, så hade jag tryckt på den direkt.Förresten, alla som tänkt skriva till mig, gör inte det, för jag sårar bara folk. Jag sårar alla. Jag är bad news. Jag säger inte bara det, jag menar det verkligen. Jag är hemsk. Jag förtjänar ingen av er.

200 km/h in the wrong lane

Vaknar, men kan inte slå upp ögonen. Dom känns som bly. Inte av sömn, utan av medicinerna. Nattens antidepressiva sponsring bjöd alltså inte bara på feta hallucinationer. Väggen såg ut som om det rörda sig människor innanför tapeten, och taket föreföll vara fullt i tjock dimma. Minuterna senare passade jag out. och Ytterligare 9 timmar senare vaknar jag. Men bara fysiskt. Om ens det. Kan inte röra mig. Kan inte öppna ögonen. Jag bara ligger där.

Hjärnan har börjat spela upp fiktiva konversationer med människor jag inte ens vet om dom finns. Om och om igen lyssnar jag till en dialog där svaren är helt osammanhängande från frågan. Röster. Om och om igen. Bilderna i hjärnan denna morgon är ungefär som att nån satt en videokamera på huven av en Porsche som drar fram i 200 km/timmen, i storstäder och skogar. Svänger hela tiden så man håller på att bli åksjuk. Då och då i korta sekunder går allting i slowmotion, bara för att sedan växla till 200 igen.

Lyckas piska fram tanken ”Gå upp!” och upprepa den under flera minuter, innan sömnen hinner knipa mig igen. Dödstrött kan inte ens sammanfatta det. Ångestdämparna gör mig till ett större vrak än Titanic. Ögonen känns som kratrar, munnen är snustorr, skallen som om assyriska spelat fotboll med den. Det är en ständig kompromiss. Man får vackert välja, antingen slippa eller upphäva attacker på kvällen, och vara zombie dagen efter, eller må piss på kvällen och hyfsat på jobbet.

Jag går inte upp. Jag VÄLTER ur sängen. Med flit. För jag orkar inte stå än. Dunsen får mig att vakna något, men långt ifrån fullt ut. Försöker öppna ögonen på nytt, men det går inte. Ser bara ett ljust dis och små antydningar av möblerna. Kan även känna med fingrar och händer. Tillräckligt för att kunna ta mig till badrummet. Där tar jag mig lite vatten, som gör att muntorrheten förvandlas till slem istället. Loskar. Kupar händerna och fyller dom med vatten. Blaskar, och gnuggar ögonen med det. Ögonen chockas, dom blir iskalla. Men sömnen sitter kvar.

Blöt och rödflammig stapplar jag ut till datorn som stått på över natten. Ögonen är nu åtminstone på glänt. Släcker ner alla nattens msn-fönster som blinkar orange. Försöker läsa några mail, men jag får inget sammanhang; Kroppen sover ju till stor del fortfarande. Drar snabbt på mig arbetskläderna och går med raska steg till bussen, medans hela mitt kvarter fortfarande sover.Ju tidigare jag stämplar in, desto tidigare får jag stämpla ut. Och ju tidigare jag får stämpla ut, desto tidigare får jag lägga mig och sova. Och ju tidigare jag får sova, desto tidigare slipper jag omvärlden.

Den där jävla Marcus

Sökte psykhjälp idag igen. Egentligen inte idag. För en vecka sen. Drog nuvarande status i snabba drag för sjuksköterskan via telefon; ”Blabla ångest blabla panikattacker blabla självmordstankar blabla stesolid och alkohol blablablablabla”.

Sjuksköterskan lät förvånansvärt empatisk. Blev redan då misstänksam; Som stammis på hispan har man vant sig vid ganska råa attityder, bingoalalala och överlag kalla människor. När jag ringer dom minns jag med obehag min första hjärnskrynklare i Stockholm på exakt samma psyke. Jörgen. Kort, tjock, skäggig. Log aldrig. En sån kille som tar 1 minuts tystnad mellan varje fråga, för att riktigt låta irritationen och tristessen frodas. Frågade hur jag mådde. Gav han en utförlig beskrivning av läget, och lite historik.

”Ja.... *1 minuts tystnad*... Jag tror du är deprimerad Marcus...”

No shit? Är det detta jag pyntat 200 spänn för? Detta fastslog dom redan på BUP när jag var 9. Läs journalen och gör läxan för fan. Deprimerad var dessutom mer eller mindre ett avklarat stadium vid det laget. Nu var det suicidal, okontrollerad, rentav farlig. En tickande bomb. Jag skulle betala bra pengar bara för att komma tillbaks till bara deprimerad. Eller bra pengar för att ens komma ur rummet just nu. Människan var kall som en jävla piggelin. Att snitta upp mina armar som jag gjort kvällen innan framstod som en sundare aktivitet än att låta livet rinna förbi i dennes sällskap.

Hans ordination blev till slut ”mer medicin”. ”Du kommer förmodligen må sämre ett tag, men sen blir det kanske bättre”...

Eh? Jag vet inte hur jag skulle förklara att jag redan var på den absoluta botten. ”Må sämre” fanns inte. Skulle jag ”må sämre” skulle jag ta livet av mig. Han ville inte lyssna. ”Det är detta sättet eller inget alls...”. Jag tog emot receptet, gick ut, slängde det i entren, åkte hem och fortsatte skära mig.

Detta var snart 3 år sedan. Trots detta, så kände jag naivt nog när jag i förra veckan la på luren, att nu jävlar skulle jag äntligen få hjälp. Nu var jag på en annan nivå med mig själv. Och hon verkade så snäll. Jisses vad jag blåste mig själv där.

Dom hörde av sig igår.

”Hej! Tyvärr har vi ingen kapacitet att ta emot dig. Vi kommer inte kunna ta emot dig förräns till hösten. Du får vända dig till din gamla läkare i Sollentuna om du vill ha hjälp. Så får du gå hos henne så hör vi av oss när det börjar närma sig.”

Närma sig VAD? Min begravning? Jodu min skatt. Även om läkaren i Sollentuna inte skulle vara den biatchen hon är, så skulle ändå avståndet ta knäcken på mig. Får byta 3 gånger för att ens kunna ta mig dit. 1 timme enkel väg. 2 timmar totalt. Jag har ett jobb att sköta, och ett labilt jävla hjärnkontor att deala med. Varken hinner eller orka lägga tid och energi på sånt för att dom ”inte har kapacitet”... Betalar för fan skatt, som farsan skulle sagt.

Men det sa jag inte. Jag sa ”ok”. Det gick 24 timmar. Kom hem och fick värsta panikattacken igen. Kände mig ett tag så dålig att jag funderade på att hoppa ut genom fönstret. 5 våningar oughta do it. Fastighetsskötaren kunde göra processen kort med skyffel och sopkvast på morgonen. Är det frost under natten så kan han enkelt bryta loss mig. Men det blev inget hopp. Blev medicinskåpet istället, som vanligt.

Vaknade helt död. Full av ångest. Fick stänga av hjärnan helt, och bara tvinga mig ur sängen, tvinga mig på kläderna, inte tänka, inte känna bara iväg till jobbet. Kom bara 20 minuter försent. Fick en ny panikattack, och gick ut på bakgården för att ringa psykvården på nytt. Lämpligt nog kom all ångest upp under samtalet. Darrade på rösten, lät smått panisk. Bad verkligen på mina bara knän om att få hjälp av dom. Få en kontakt att prata med, få en ny medicinering. Instinct som ödmjukast. Om han ens var där då. Hon lovade att kolla upp med sin chef, och återkomma. Dom ringde idag och gav samma besked. Med en röst som om dom pratade med en idiot.

”Hej igen, du förstår att vi kan inte ta emot dig. Vi har inte kapacitet till det. Du får gå till Sollentuna om du verkligen vill ha hjälp, eller kontakta akut-teamet”

”Men jag är ju skriven i eran kommun nu! Jag bor 5 minuter från er!”

”Tyvärr Marcus. Det är det beskedet jag fått från min chef. Att om du vill ha hjälp så är det dit du får vända dig. Du kan inte prova att ringa akut-teamet om du känner att du mår dåligt just nu?”

”Nej. Det är ingen långsiktig lösning. Dessutom är dom otrevliga och nedlåtande. Jag hade 2 olika team hemma hos mig i somras. Dom bara skällde och förmanade, och skällde lite till. Sen sa dom att dom kunde se på mig att jag inte ville bli hjälpt och sen gick dom...”

”Ja det var ju trist....”

*tystnad*

”Mm ok men jag ringer väl Sollentuna då...” säger jag, då jag förmodligen ändå pratar med en vägg. Ringer på hennes telefontid, som är typ en halvtimme varannan vecka känns det som. Telefonsvarare. ”Anknytning... 5...8...7...3...0...4...1...5 är tjänstledig och återkommer... den... 18... April.”

18 April. Kunde lika gärna varit 18 April 2017. Jag behöver hjälp fucking nu. Åtminstonde få veta NÄR jag kan få en tid. Huvudet håller på att sprängas av alla tankar, och kroppen är helt ur gängorna efter all ångest och alla preparat. En ny ångestattack var dessutom i antågande efter den påtagliga känslan av att vara totalt ensam och ignorerad. I ren panik ringer jag upp växeln på Sollentuna psyk.

Blir otroligt nog kopplad till en av läkarna (pure fucking miracle inom vården för er som inte vet). Jag svamlar. Pratar med panisk stämma, gör knappt uppehåll mellan orden. Måste låtit som en rastlös pundare som behövde sin fix. Rabblar upp mitt mående, och att jag nu hänvisats till dom av min nuvarande psyk. Budskapet framgick iallafall. Hon låter helt förbryllad.

”Men...du BOR ju där... varför har dom i all sin dar hänvisat dig HIT då...?”

”Jag vet inte!!!! det är ju helt sinnessjukt!!!” säger jag, lättad över att nån äntligen håller med mig, och alltför upptagen av panik för att inse det komiska att jag använder ett ord som jag själv är, för att beskriva situationen.

”Men dom menade inte att du kunde komma hit om det var akut just nu? Näha inte det. Det låter märkligt... inte ledigt förräns till hösten?? Häng kvar så ska jag ringa och prata med dom” säger hon lugnande.... ”Du är ju t.o.m. REMITTERAD till dom ser jag här!” fortsätter hon.

”TACK!”

Går några minuter.

”Ja hej igen. Du ska ringa det här nummret, så får du prata med dom igen och förklara för dom det jag sa”.

Jag tackar henne än en gång, och ringer upp nummret. Önskar jag inte gjorde det. För jag tror verkligen inte mina öron. Det absolut första jag får höra är ett avlägset

”Vänta, det är den där jävla Marcus igen...”.

Whoops bruden. Är ingen sekreterare, men jag vet så mycket att man snackar oftast skit om psykfallen INNAN man trycker på knappen, på så sätt slipper dom höra det. Hon vet dock inte att jag hört henne. Och jag låter henne inte få reda på det heller. Jag känner mig ärligt talat ganska dum. Hon byter tonläge från ”skitsnack” till mer professionella ”viadirektkanjaghjälpatillmednågot?”.

Förklarar med påtagen dumhetskänsla att jag blivit uppmanad av Sollentuna att ringa och propsa på att få komma till detta psyk istället. Hennes tjuriga stämma som hon avnände när hon trodde att jag inte hörde återvänder på ett kick. Men upptäcker till min förtjusning att hon börjar stamma lite, får svårt att hitta orden. Frågar henne raka frågor. Varför jag inte får komma till dom när jag är remitterad dit. Är i ärlighetens namn lite etxra jobbig. Jag är ju trots allt ”den där jävla Marcus”...

”Nu är det inte mig du ska prata med om sånt förstår du. Du får ringa imorgon”. Vi fortsätter prata, men hon suckar bara högljutt och låter mig förstå att jag inte är önskad.

Allt jag ville var att få hjälp. Man kan inte ens be om det idag. Ioförsig så vet jag ju att folk snackat skit på alla ställen, och jag är väl säkert långt ifrån förskonad i mången lokal. Men hela grejen kändes så jävla hopplös. Så jävla kränkande. Den där jävla Marcus ekar i skallen. Och jag har fortfarande inte ens fått hjälp, varken i form av samtal eller medicin. Frågan är om jag ens vill ha det längre. Borde väl hugga nån utrikesminister innan man kan kräva nåt. Sedan storma in och be att få prata med ”den där jävla receptionisten”.

***

Vill faktiskt helt spontant pusha för en annan lunare; Elimane. Kika i hans dagböcker, rätt intressant att få ett ärligt utomstående och ocensurerat perspektiv på oss svenskar. Dessutom är han den kanske trevligaste killen på lunar.

Redrum

Sitter i en hotell-lobby drygt 1 timma söder om Oslo. Klockan är strax efter midnatt. Håller en öl i ena handen, och mobilen i den andra. Om nån mot förmodan kollar på mig, så ser det ut som om jag är helt inne i mobben. Men det är jag inte. Den har inga pengar i sig. Och saknar täckning (Norge). Och är dessutom lika avslagen som ölen. Jag låtsas. Låtsas läsa ett färskt sms. Småler t.o.m. lite för att fejka känslorna som ett sms från rätt person kan framkalla. Men på insidan skriker jag. Det är förstås den sedvanliga panikångesten, lika obligatorisk på fest som schlagerlåtar på ett gaydisco, och just nu springer den gatlopp i min kropp. Jag fortsätter le. Låtsas som jag har ett liv. Timman senare står jag på dansgolvet bland alla andra får och hoppar till Bryan Adams låt Summer of ’69, återigen för att försöka passa in. Gjorde nog ett ganska bra jobb. Gillar ju låthelvetet. Så när coverbandet sätter micken under näsan på mig får jag faktiskt sjunga textraden ”Now that the times are changing, look at every thing that’s come and gone” själv, och improviserar även in ett Kid Rockst ”Awh!” på slutet för att piffa upp den. Men det spelar ingen roll. Jag är död på insidan. Rusar strax därpå upp till rum 391, vräker mig på sängen, och andas häftigt. Ber en stilla bön att nån dold makt ska ta mig igenom denna natten. Panikångesten gör att alla hatkänslorna som han skapat rinner igenom mig. Man får intrycket av att alla i ens omgivning föraktar en. Föreställ dig att du går ut på stan, och alla du möter försöker attackera dig. Denna skrämselkänslan framstår irrationellt nog för dig som helt rationell. Ungefär så kan man bäst beskriva panikångest. Fast nu är man hörnad på ett hotell ute i ödemarken istället. Ingenstans att fly. Bara att dansa klart med dansen som djävulen bjudit upp till. Så får jag alltså gå ner till festvåningen igen. Vet ju hur skitsnacket och frågorna om mig kommer hagla imorgon annars. Jag plågar mig själv omedvetet. Säger till mig att ingen vill vara med mig. Vilket faktiskt inte är inbillning; har taskiga odds i vanliga fall, nu har man dessutom ångest i blick, och nån jävla skrikig 80-tals-trasa tack vare kvällens dumma tema. Men oftast behövs varken ångest, 80-tals-trasa eller alkohol för att få fram hatkänslorna mot mig själv och min existens. Dom kommer så bra ändå. Men dom är aldrig så starka som på en fest. ”Hur kunde du få födas? Hur kan du få finnas? Varför kan du inte dö?” säger rösten inom mig om och om igen. Hela mitt väsen vill fysiskt dö, men går ändå runt och lever i kroppen som är Marcus. Som en skadad motsägelse. Det är det jag hör eka i skallen, innan jag i panik återigen flyr upp till rummet. Där kan jag på nytt andas ut, och njuta av den ensamhet som tilldelats mig. Aldrig förr har mörker och tystnad varit så himmelskt.

Livet e en fest

Fest.

Fest enligt Svenska Akademins ordlista betyder ”ett gäng människor träffas för att ha kul. Man dansar lite, dricker mycket, pratar alldelles för mycket, kanske får sig en påsättning som final om knullgudarna är med en”.

Slår man upp det i Instincts ordbok, så betyder det klädnoja, att man bara vill därifrån, man får sådan ångest att man svettas och vill dö, att man dricker mer och mer för att slippa ångesten, men då får ännu mer ångest, att man inser ju mer man dricker hur alla faktiskt hatar en (Nej, det är inte bara i mitt huvud, det är sant, ni har aldrig vart med så håll käften).

Några kanske ser fram emot en fest nån vecka innan. Själv har jag oroat mig en månad innan. Enbart oroat mig. Hjärnan har dränkts i alltifrån rena kollapser, till billiga ursäkter. Allt pga en liten fest. Som skulle vara tänkt att vara kul.

Detta har hänt:

För ca en månad sen annonserades det glatt att vi ska ha en firmafest i Norge den 9 april. När dom allra hurtigaste började gå runt och utstöta ”fan va kul! du kommer väl dit??” så smög jag mig undan och gick på muggen, tills den värsta entusiasmen lagt sig. Bara en harmlös förfest i Täby är nog för att knäcka mig i vanliga fall. Detta skulle vara en fest i 2 dagar, i ett helt annat land, på ca 100 pers, varav 4 jag kände. En ren och skär omöjlighet. Lyckades klara mig från att bli tillfrågad i flera dagar.

Sedan kom nästa skräll. Det började gå rykten om att vi skulle bada på festen. Jävla saddon. Bada? För i helvete! Ta av sig halvnaken inför massa främmande människor, visa sina ärr och sin övervikt på första dagen? Bada finns inte på kartan för min del. Här började mina ursäkter bli ganska avancerade.

”Fest Nej, jag kan inte.... Farsan i göteborg fyller ju år då,, så hela släkten ska fira honom.... tyvärr alltså...”.

Fast samtidigt ville jag ju med. Ville pusha mig själv. Göra sånt som skrämmer mig. Kanske kunde jag faktiskt dricka så mycket alkohol att jag kunde få min hjärna sluta analysera alla blickar, och glömma bort hur dåligt jag egentligen mådde. Så jag sa att jag ångrat mig och ändå skulle gå på festen, för att det var ”viktigare för mig än att gå på farsans kalas”...

Men no fucking way att jag badar med främlingar. Det är för intimt. Hjärnan arbetade vidare på undaflykter, som kunde möjliggöra det att åka med, men att slippa badet. Denna gången var dom riktigt spejsade. Jag tänkte på allt man kunde säga för att slippa. Frågade i forum om alltifrån förkyldning till klorallergi. Till slut bestämde jag mig för att säga att jag helt enkelt hatar att bada. Vilket dessutom skulle vara sanningen. Och skulle dom ändå propsa, så skulle jag dra upp ärmen, visa ett bandage, och säga att jag rev upp armen på gruset när jag skulle slänka soporna häromdagen. Jag hade t.o.m. redan inhandlat bandaget, och tänkte lägga det samma dag som jag åkte.

Så innerligt hatade jag tanken på att att festa. Nu var det 3 veckor sen det ens började snackas om nån fest. Ingen hade oroat sig så mycket som jag inför den. Ingen skulle nånsin kunna greppa hur jävligt dom fått mig att må. Fest ska ju vara KUL enligt Svenska Akademins ordlista. Hur kan man tycka annat då?

Fick en panikattack igår igen. Inte för festen, bara sådär out of the blue. Tog massa tabletter mot den. Kunde ganska omgående tuppa av på vardagsrumsgolvet. Vaknade några timmar senare av att klockan ringde. 6:00. Jobb. Jag var helt jävla wasted av läkemedlen. Dessutom satt ångesten fortfarande i. Jag väckte mig själ genom min egen gråt. Somnade om i 2 timmar. Orkade inte annars. Sket sen i att duscha, sket i att kamma mig, sket i att borsta tänderna. Drog på mig kläderna, och vinglade ut. Hela världen snurrade. Och jag såg ut som ett vrak. Mina ögonlock var knappt uppe alls. Gick in i en lyktstolpe på vägen. 2 timmar försenad snubblade jag idag in genom dörren till jobbet.

”Vart har du VART?” sa kollegan oroligt...

”Magsjuka... spytt hela natten...” mumlade jag

”Fy fan, då ska du ju stanna HEMMA!” sa han och backade 2 steg... ”Du kan ju inte jobba sådär... dessutom kan du ju smitta andra...!”

”Mm, men det var ju möte idag. Var tvungen att gå på det...”

Telefonen ringer precis. Chefen. Säger att mötet blivit framflyttat 3 timmar. 3 timmar. Håller inte. Jag säger som ”det är”, att jag har magsjuka och inte kan vänta så länge. Att vi får ta det nån annan gång. Chefen håller såklart med, och ber mig gå hem igen.

Första gången jag är sjuskriven för ångesten sen i somras, då Danderyds psykakut höll på att ge mig en patientbricka i guld för årets besökare.

Åter till festfixandet. Hade nu vid det här laget lyckats förtrycka mitt festhat ganska bra. Även fast ”magsjukan” dykit upp, så var jag ändå 100 % inställd på att tvinga iväg mig. Jag hade t.o.m. veckor innan tänkt ut exakt vad jag skulle ha på mig, och var för en gångs skull nöjd med hur jag skulle se ut. Alltifrån dojorna till frillan hade varit tajmad och klar in i minsta detalj för att citera Sickan. 1 svart långärmad T-shirt med tjusigt tryck, Batistini-lappen avklippt, 1 par lagom slitna mörka jeans och 1 par grymt snygga svarta loafers (jo, jag vet att det låter sjukt, men det finns 1 par snygga loafers, och just dessa råkade jag ha). Som grädde på psychot en skön Zoolander-frisyr.

För en timme sen kom dock nådastöten. Chefen ringer igen.

”Due, festen på lördag... det blir 80-tals-tema. Styr upp nåt passande.”

”...Ok... vad innebär det?” frågade jag med illa dold skepcism i rösten.

”Färgglatt!”

”...Ok... om man inte har det då?”

”Då får du fixa! Hörs sen! *klick*”

Jahapp. 2 dagars varsel. Och Upplands Väsby formligen dräller av butiker som hyllar det svunna decenniet. Inte. Ska jag dessutom visa mig ute när jag är sjukskriven, bara för att ha passande paltor för en dum jävla sadistisk fest? Här är man för en gångs skull förberedd till max, så säger dom 80-tals-tema 2 dagar innan. Fy fan.

Öppnar min garderob med vaga förhoppningar. Kläderna däri är lika mörka som mitt sinne. Mitt sista 80-tals-plagg var den söndertvättade jeansvästen som fick se sig donerad till en gul container nånstans när Wham! fortfarande turnerade...

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra nu. Antingen får jag ge mig ut imorgon, fastän jag skulle vara sjukskriven, och försöka hitta något, eller så... får jag väl banga. Igen. Skylla på magsjukan eller nåt. Funkade ju idag.

Jävla festfitta.

Observera

Det jag just skrivit kan vara av tveksam karaktär. Eller så kan Lunarstorm lägga sin tid och pengar på bättre servrar istället för att servera mig dåligt bakade moralkakor. Nedanstående text var det som fick dom att höja varningsflaggan denna gången...

Klev nyss ut ur duschen, då telefonen ringde. Sprang helnäck och tokblöt ut för att svara, men insåg försent att min nya lägenhet har sådana där linolium(?)matta. Gjorde ett präktigt spagat, försökte samtidigt i ren panik räcka mig efter luren, samtidigt som benen obönhörligt gled isär, innan jag kantrade och rullade runt några varv i hallgruset. Låg där några sekunder och stirrade i taket med en pipande lur bredvid mig. Ställde mig upp och kände mig som en ny rullad negerboll. Full av grus. Duschen igen. Rätt soft att vara singel i sådana lägen kan jag säga. Vurpan i hallen gick förövrigt helt i symbois med dagens övriga tema som tycktes vara just tabbar. På jobbet bankade det på dörren på morgonen. Såg i övervakningskameran att det var Stefan. Smällde upp dörren och hälsade honom med ett högljutt ”Yo biatch!” som jag alltid brukar. Då ser jag i midjehöjd 2 småpojkar. ”Detta är Martin och Henrik, dom ska praoa här idag....” säger Stefen och harklar sig med en klädsamt irriterad röst. Kollar på knattarna, och sen på Stefan igen. Stänger dörren framför dom. Öpnnar igen. ”Godmorgon mina herrar!” säger jag. Smooth. Även om ungarna redan förmodligen sett mången underliv begagnas i ”Paradise Hoe-tell” och ”Who’s Your Big Brother” vid det här laget. Ja jävlar. På min tid hade man tur om man hittade en sönderregnad P-tidning i skogen som höll en läsning innan den joinade tallbarren på marken. Idag får ungarna knulla serverat på prime time, och om dom mot förmodan inte fuckas up där, så hälsas dom med ett ”Yo biatch!” när dom kommer till praoplatserna. Det var bättre förr! Senare under dagen säger en jobbarkompis ”Hörrö.... vad är det du har på armen där...?” och pekar på mig. ”Jävlar i helvete!” tänker jag. Nu har han sett mina små ärr som precis kunnat döljas av T-shit ärmen hittills. Och inga ursäkter uttänkta. ”Var då?” säger jag för att köpa tid. ”Där uppe!” säger han och pekar nästan på axeln. Kikar ner och ser massa kladd. Tamigfan. Jag hade ju kokat vax igår, och tagit mig en stes och en öl efteråt. När vaxet väl var klart var jag ganska påverkad, men ämnade inte låta vaxet stå och kallna för det. Så jag fullföljde ursprungsplanen och gick lös på alla mina oönskade hår. Tydligen ganska osmidigt, i och med kladdet på axeln, som ärligt talat såg ut som om jag ordagrant utövat böghög. Vet inte vilket jag helst ville att han skulle tro; böghögen eller sanningen. Pest eller kolera.

***

Rättegången mot Michael Jackson är i full gång. Aftonbladet hade häromdagen citatet ”han hade kalsonger på golvet!” med stora bokstäver i mitten av artikeln. Ja jävlar vilka hardcorebevis! Är det där dom enda dom har på Michaels om-opererade rumpa, så är väl undertecknad pedofil 4 gånger i veckan om man ska gå på sånt.

***

Det har börjat banka på min ruta då och då. Lite oroväckande eftersom jag bor på femte våningen.

***

Klockan är 22:45 och jag ska steka spätta med citron, dill och kokt potatis. Och där fick ni kanske (obs, kanske!) en ledtråd gratis i mitt nya Basic Instinct quiz. Gör det.

***

Godnatt till Belinda. Vart du än är.

Varning för psychot

Varning för psychot Mån 4 apr 2005 17:42

”Varför skriver du inte längre?” ”Varför svarar du aldrig?” ”Varför svarar du bara så kort?” ”Varför ringer du aldrig?” ”Varför hör du aldrig av dig?” Mailboxen var idag full med folk som undrade just varför. Varför. Varför. Varför. Vet inte om folk missade skylten ”Varning för psychot”. Eller missade dom 100 (?) dagböckerna som om man läser dom mellan raderna, inser att jag är en grönsak. Kom det som en chock?; Att jag skulle vara osocial, påfrestande och ensamvarg. Trodde det framgick att ni hade att göra med en ganska underlig och opålitlig sak. Ja, jag vet att jag borde vara tacksam att folk undrar. Det är jag. Men det underlättar för er själva om ni faktiskt kan förstå. Livet är inget jag njuter av. Kan inte likt er känna mig glad över att paradise Hotell avsnitt 218 sänds ikväll. Ser inte fram emot något annat än döden. Varje dag får mig att vilja dö. Jag proppar min kropp så full med starköl, stilnoct, stesolid att jag inte kan urskilja en vägg från en öppen dörr. Varje kväll. Annars orkar jag inte leva. På morgon kommer notan. Ögonen kliar som om man hade 2 myrstackar i dom. Hjärnan är seg. Dödslängtan är dubbel. Jag skyndar mig iväg till jobbet och kan i 8 timmar distrahera mig från att må dåligt. När jag stämplar ut är det mer alkohol och mer piller som gäller. Det är min vardag. Det blir inte roligare än så. Jag ÄR inte rolig att vara med. Springer inte på yoga, tränar inte, festar inte, provar inte roliga recept, spelar inte poker, träffar aldrig folk efter jobbet, har ingen som älskar mig och ingen att älska tillbaka. Skriver INTE detta för att folk ska tycka synd om mig. Vill bara att ni ska veta innehåller på dyngan innan ni köper den. Kanske kan skriva en rolig dagbok då och då, men irl är jag ett enda stort jävla antiklimax. Inte snygg, inte smart, knappt trevlig. För eran egen skull, försök förstå. Om jag ens skriver något till dig, så är det redan där mer än vad jag egentligen orkar. Men jag gör det för att jag vill. Snabbguide för er som ändå inte fattat. Printa ut och sätt upp på kylskåpet bredvid det utgångna glassbils-bladet: ”Varför skriver du inte längre?” Därför att jag mår så jävla dåligt. Att behöva leva plågar mig. Att finna orken och ro till att skriva går oftast inte. Även om du är hur underbar som helst, och säkerligen mer underbar än vad jag förtjänar. ”Varför svarar du aldrig?” Se ovan. ”Varför svarar du bara så kort?” Se ovan. ”Varför ringer du aldrig?” Se ovan. ”Varför hör du aldrig av dig?” Se ovan. ”Varför bestämmer du att vi ska träffas och dyker sen inte upp?” Pga ångest kan jag bara bestämma några timmar i förväg när jag orkar göra något. Försök själv idag bestämma ett datum när du ska gifta dig. Lika lätt är det för mig att veta om jag orkar gå utanför dörren. Sålänge ni inte är innanför mina fyra väggar, gott folk, så är det inte så mycket ni kan göra. Missförstå mig inte nu. Jag blir jätteglad om ni skriver. Jävligt glad. Ofta vill jag mer. Vill maila vidare. Vill prata. Vill träffas. Vill umgås. Vill vara som alla andra. Men snälla, ta mig inte för nån gullig jävla bumbibjörn. För jag är inte gullig. Inte alls. Du kan inte kräva av mig att jag ska vara som en normal vän. Ibland kan det gå månader utan att jag hör av mig. Men jag hör alltid av mig. Förr eller senare. Jag är ett lost cause, ett sjunkande skepp. Skiter i att jag varje dag får offra hjärnceller till mitt knarkande. Och ärligt talat, vill du verkligen maila med mig? Det tror jag inte. Jag är bara bad news helt igenom. En äcklig soppa tillredd av tråkiga omständgheter. Om ni inte kan acceptera min vänskap som den är nu, så sluta läs här då. Du skulle knappast vara den första att gå ifrån den. För att undvika missförstånd, denna dagbok riktar sig inte till EN särskild person.