Frälsning inom räckhåll

Testat yoga denna helgen. På Södermalm. Yoga på Södermalm. Släng till mig en sushi och en lathe så är jag fan trendstockholmaren personifierad. Jag, 2 killar och 17 brudar (som var förvånansvärt öppna som sina bäckenproblem) sjöng mantran, gjorde solhälsningar och torterade våra kroppar i största allmänhet. 3 saker blir man smärtsamt medveten om under ett yogapass.

1 Du är jävligt ovig
2 Du är jävligt okoordinerad
3 Dina fötter är skoningslöst exposerade

Läraren och läran är väldigt pedagogiska, varför dom 2 första punkterna mest gapas ut av min egen hjärna. Den tredje var jag väl förberedd på. Hade pluggat på lite om basicyogan flera veckor innan, så jag visste att man skulle vara barfota. Hade dagen till ära unleashat bögen inom mig. Rakat tårna, smort in dom i mandelolja, och dolt mitt nageltrång 2000 med lite plåster signerad Coop Forum. Är jävligt pryd när det gäller nakenhet. Så även fötterna. Idag var tredje och sista dagen. Sedan får man fortsätta kursen om man vill. Men yoga är nog inte svaret på mitt sökande. Frågan är vad som är det. Strosar runt på söder efter passet, med mina tankar som enda sällskap. Har varit här förut. Byggnaderna bär flickors namn. Flickor från förr. Ser Cafe String, där jag för ett år sen åt en hallonpaj med ********. Tokfeministen som jag inbillade mig kunde tycka om mig. Vi träffades på internet. Hon var VD för ett feministforum. Jag var inbiten ickefeminist. Vi tjafsade och bråkade under flera år, innan nån av oss en dag bestämde att vi skulle träffas och se vad den andra var för en dåre. Därav hallonpajen på String. Vi hade några timmar av lugn, matade ankor, pratade längs gatorna, samma gator som jag idag gick på. När vi efter några dagar var tillbaka på internet började käbblet igen. Hon läste min dagbok (som var 10 gånger mer destruktiv än den är idag) och började köra med mig. Även fast hon visste att jag mådde skit, så tryckte hon ner mig i diskussionsforumet. Bad mig ”passa mig” mm. När jag frågade vad hon pysslade med sa hon att vi ändå inte var vänner. Vi hade aldrig varit vänner. Ändå hade hon gråtit ut hos mig åtskilliga gånger om sina problem. Instinct dök upp ganska snabbt. Kallade henne fitta bl.a. varpå jag givetvis blev avstängd från hennes forum. Faktum är att dom inte hade nån sån funktion innan, utan fick införa den pga lilla mig. Mina tankar var hemsökta av hennes förnedran. Ville ha hämnd. Hur kunde hon kasta detta i ansiktet på mig. Att vi inte var vänner. Hon nästan njöt av att säga det. Efter att hon dessutom haft facit till hur jag mådde. Det tog inte många dagar innan jag tog ut min hämnd. Hennes kille sen flera år fanns också på sajten. Gick in i hans gästbok och skrev om hennes otrohetsmisstankar mot honom. Hon hade öppnat sig för mig när han var på hultsfred, och sa irriterat att han ’förmodligen knullade fjortisar’. Jag citerade henne, så både han och hon kunde läsa det. Och avslutade mitt konto. Rättvisa skipad. Skapade några månader efter det ett nytt konto. Hennes förhållande med snubben hade tagit slut. Jag njöt. Njuter fortfarande av tanken på det. Vet ej om det tog slut pga mig. Men skitsamma. Vi var ju ändå ’aldrig vänner’.

Kommer ner till gamla stan. En annan flickas ansikte uppenbarar sig i en tegelvägg. Susanne. Vi har strulat nedanför just den väggen. Inser att hon fortfarande sitter på en del av mitt hjärta. Den slynan. En kärlek dömd att dö från dag ett. Mest en flirt från hennes sida fick jag reda på senare. En liten lek, vid sidan av hennes riktiga pojkvän. Men hon lät mig hållas. Och jag lät mig hållas. Jag behövde hennes leende. Hennes snälla ord. Skakade av mig att jag var andrahandsvalet. Att jag bara var lite förströelse innan hon skulle dumpa mig. Det hade varit hur lätt som helst för mig att förstöra även deras förhållande. Han fanns ju på lunar. Men jag gjorde inget. Inte ens efter att hon lekt färdigt med mig gjorde jag nånting. Älskade henne för mycket för det. Och var helt matt psykiskt efter att hon försvunnit. Hade varken ork eller lust. Några veckor senare såg jag hennes kille på klotterplanket, han skrev frågan ”nå tjejer, vad har ni för favoritställningar...?”. Jag brydde mig inte. Men fann det fascinerande vilken makt jag satt på. Med bara ett mail kunde jag krossa deras förhållande. Antingen om jag mailade till Susanne om hans nätraggande, eller maila till honom, om hennes otrohet. Men jag lät det vara. Det tog ändå slut strax efter det. Det var fritt fram för mig och henne. Men hon valde bort mig. Önskade att jag kunde hata henne. Men det går inte. Inte ens idag. Och jag kan inte skada nån som jag tycker om. Så jag försökte utplåna minnena av henne. Det gick bra, tills jag såg tegelväggen. Och Klara kyrka där vi hade snöbollskrig. Och Åhlens Cafe där vi tog våran första fika. Osv...

Nu är jag luft för henne. Kanske bäst så.

Just som jag går där och som bäst förlorar mig i svunna tider, så rusar en man från gatan fram till mig. Han är uppenbarligen spritt språngande galen.

”Vill du följa med till kyrkan!? Frälsningen är inom räckhåll!!!”

”Tror inte det” svarar jag trött.

Han ger sig inte. Han tar tag i min axel

”Vill du inte frälsas??”

”Jag tar det imorgon istället...” säger jag samtidigt som jag går baklänges ifrån honom.

”Men tänk om du blir påkörd idag? Nu? Och om du dör, vad ska du då säga till herren? Du kommer hamna i helvetet då...!”

”Om jag blir påkörd så blir jag frälst. Och jag kommer till helvetet oavsett...”

Mannen ser lite sur ut,men försvinner snart ur mitt liv till förmån för ännu en gata. Vilken dåre. Ironiskt nog hyr jag på hemvägen Passion Of The Christ. Mel Gibsons epos om Jesus 12 sista timmar. Filmen har anklagats för att vara antisemitisk, dvs judehat. Detta pga allt våld. Vilket är rent bullshit. Det var ju så karlen dog. Dont shoot the messenger. Hur fan kan man bli upprörd över filmen, istället för på våldet som ägde rum? Bli förbannad på att en människa har behandlats så istället. Bli inte sur på nån som återskapat det. Samma sak hände mig i förra veckan då jag skulle ta pendeln hem. Ja, alltså inte att jag fick springa gatlopp med ett kors på ryggen... men i trappan till perrongen står en punkare med fiskedrag i kinden och Doc Martens på fossingarna. Han delar ut flyers. Jag kan se bara ev en snabb blick på honom att det inte kan stå nånting av värde på det pappret som han har. Vad som än står där, så kommer jag inte hålla med. Jag tar pappret, mest för att ha nåt att underhålla mig med på tåget. ”Stoppa rasismen” står det på. Visst, så långt är allt ok. Men varför? Jo, för att en svensk 14-årig kille blivit uppsprättad av en 16-årig invandrare för 1 vecka sen. Nu är punkaren och hans gäng ’rädd’ att det ska bli en ursäkt för rasister och nazister att använda ungen som reklam för sina ändamål, a la Salemfonden. För i helvete! Istället för att dela ut flyers om det meningslösa våldet, eller att pojkar som inte ens fått hår på tårna bär kniv, eller att folk som HAR fått hår på tårna också bär kniv för den delen, eller för att killen som mördats oskyldigt anklagas av förståsigpåare för att vara rasist, så gör dom detta till en rasistkamp. Visa respekt mot killen som dog 66 år för tidigt istället. Dom själva använder ju ungen som reklam i SIN propaganda! Smaklöst. Eller låt iallafall killen kallna i sin grav först innan han ska göras till bricka i ett politiskt spel, som förövrigt säkerligen är en ursäkt för båda sidor att få slåss lite. Rasister och antirasister är som asätare. Så fort nån dött så ska dom använda offret i deras kamp, ordna möten, som dom glatt annonserar för motparten vart dom är, sedan dyker dom upp och må bästa man vinna. Grattis. Fortsätt så så kanske vi har en till knivmördad snart. Då kan jag använda er i MIN kampanj... ”använd kondom” ska aset heta.

Certified Freak

Nu är det klart! Jag är nu officiellt lowlife!

Det enda som är tragiskare än mig torde vara 45-åriga amerikaner som heter Bob, har hår på ryggen, bor hemma, i sin mammas husvagn och har en pudel som heter Popsytox som juckar på deras ben medans dom tittar på en uppgjord footballsmatch med uppknäppta jeans och avslagen Heineken. Eller nej, vänta, jag är tragiskare än Bobarna. Flyttade nyligen om i min lya. ”Va fan ska jag med trettitvåtummarn i stora rummet...? får ju ändå aldrig besök” konstaterade jag bittert, och släpade in TVn, DVDn, Xboxen och stereon i mitt sovrum. Placerade dom framför min ekande tomma dubbelsäng, och spenderade återstoden av helgen med att ligga ner, spela, zappa, se på DVD och äta nonstop-karameller ur min egen navel. Allt medans livet rann förbi på utsidan. Som om inte dubbelsängen jag tvingas sova i varje natt var ett tillräckligt stort hån mot min existens.

Nåja. Såg Shrek. Igen. Insåg att den antagligen har det finaste budskap en film haft. Identifierade mig lite med Shrek himself. Hur naivt och töntigt det nu kan låta. Har ni inte sett den så se den. Om ni inte ser budskapet som jag, så kanske ni iallafall kan garva åt Eddie Murphy som åsnan.

Har iallafall orkat ta mig till jobbet för att göra livet surt för mina kollegor. Och för dom som bokstavligt talat råkar stå i min väg när jag ska gå dit och ifrån. Sitter ensam i mitt obligatoriska hörne på bussen och stirrar bistert ut på regnet och morgons gråa rusk som rinner nedför rutan, när en blondin dimper ner i sätet framför mig. Minsann. 25 år och en vagina som kan knäcka valnötter om hon bara försökte. Hennes hår väller över min hand som har ett stadigt tag om hennes nackstöd. Oops. Håller kvar handen. Var längesen jag kände kvinnohår. Jag gillar det. Skulle kunna ta fram en sax och klippa av henne en tofs utan problem. Som hårfetischen i Charlies Angels. Men jag har ingen sax. Känner på det lätt med fingertopparna, låter det glida mellan fingerspetsarna. Blundar och tar in hennes parfym, ämnad för vemsomhelst utom mig. Japp. Jag är ett Certified Freak. Kanske inte skulle hänt om jag fick lagom dos fitta som alla andra. Ditt fel. Bitch. (och överlever mittt lunarkonto denna dagboken blir jag mäkta förvånad). Äh. Egentligen är det inte det jag vill. Jag är ganska asexuell när allt kommer omkring. Livet fuckar med mig ändå, så jag blir knullad på annat håll. Oroa sig inte.

När jag stiger av bussen pinnar den potentiella nötknäpparen iväg på sina två spiror. Billig techno vräker på in min nya MP3-spelare. Bortsprungen Blondie, speedad musik, regn, morgon och åsynen av Svenssons på min 100 m sträcka fram till perrongen gör att Instinct tittar fram. Han har kommit på ett jävligt bra sätt att dämpa ångest. Det fungerar varje gång. Det är att gå in i folk. Det är inte riktigt som det låter. Eller så är det exakt som det låter. Det är ganska enkelt. När du går i en folkmassa, så väjer du automatiskt när du möter nån som går emot dig. Din axel vänder lite lätt på sig, och snäll som du är så släpper du förbi den mötande personen. Och så fortsätter det tills du är igenom. Så brukar jag själv göra. Men när ångesten nalkas, så dyker Instinct upp. Och hans metod är inte lika finkänslig. Han väljer ut en sträcka, från A till B. Sedan får folket som står på hans sträcka antingen flytta på sig, eller se sig bortknuffade. Med stadiga, snabba kliv plöjer jag in i folkmassan. Fjortisar, tonårsgäng, pendlare, mammor, pappor, ingen tas nån hänsyn. Dom flesta ser redan innan på mig att jag inte tänker väja, där jag blänger på dom med lätt nedsänkt huvud. Många väjer då klokt nog. Dom som inte gör det flyger åt sidan, gör piruetter eller stapplar bakåt av kollisionen. Jag är beredd på smällen. Dom är det inte. Och innan dom hinner fatta vad som hänt, och ge mig stryk (vilket jag borde ha) så är jag borta i massan. Roligast var i sommar när jag mitt på stockholms T-central en varm sommardag fick kristallklar ångest. Hade solglasögon på, och Linkin Park i lurarna. Knockade säkert 40 pers innan jag var framme. Firade med en milkshake vid mållinjen. Skönast var att knocka omkull 2 översminkade fjortisar som garanterat alltid låtit andra väja. Lärde dom på 1 sekund att livet inte är en dans på rosor, och att andra viljor än deras existerade. Läxan är gratis. Bitch. Men i slutändan är det inte så hemkt som det låter. Varför väjade dom inte? För att dom tog förgivet att JAG skulle väja. Det handlar om mer än bara ångestkontroll. Det handlar om att inte vika sig. Att inte låta egoister bestämma. När kollisionen väl uppstår, så har dom haft chans att undvika den. Men dom antog. Antog att deras vilja skulle gälla. Livet är för kort för att låta andra bestämma din väg. Och detta kommer från mannen som lät hela sin förra helg gå åt till xbox i sängen.

När jag väl klivit av bussen så fejsar jag sista etappen mellan mig och jobbet: vägen. Bilar kör som galningar över övergångstället. Till deras försvar måste jag säga att det inte finns några rödljus, knappt några fotgängare alls, och övergångsstället är sedan länge utsuddat av alla däck. Men där finns faktiskt en stor jävla härgårman-skylt. Men ingen ser den. Återigen tar dom förgivet att jag ska stanna. Men det gör jag inte. Jag går rätt ut i gatan. Till vänster om mig tvärnitar en bil, och efter honom ytterligare 3 bilar. På andra sidan tvärnitar en buss. Och över går jag, without a care in the world, med ett lätt sadistiskt leende på läpparna. Nykickad av tanken på att ha stoppat ett gäng bilar, och vunnit en lek med döden än en gång. Certified Freak var det ja. Äh. Får skylla på TV-spelet. Och läser ni i Metro om en snygg kille som blev köttfärspaj på Infracitys norra övergångställe, så skicka honom en tanke. Förmodligen dog han lycklig.

Imse Vimse Spindel

Sov 12 timmar inatt. Vaknade trött. Måste lägga av med stilnocten. Eller Still Knocked. Vaknade dock rätt rejält när jag öppnade dörren, för där satt en spindel och värmde sig. Mitt på tröskeln. Nu är jag förvisso skraj för spindlar från början. Det är en sjuk skapelse, som inte borde finnas. 8 ben...vad är DET om? Jag kan knappt hålla koll på 2. Men detta var ingen vanlig spindel. Det var en stor jävla XXL-arachnoid, som inte kan kommit ifrån någon annanstans än Tjernobyl. Inte ens gud kan ha proddat detta as. Den var lika stor som undersidan på en kopp. Jag ryggar tillbaka direkt. Flera meter. Står kallsvettig upptryckt mot väggen på andra sidan hallen och svär. Svär i panik. I efterhand önskade att jag hade spelat in mig själv, inte bara för synen av en vuxen man på 185 cm vettskrämd av en spindel, utan för alla fantasifulla svordomar man kommer på. Tror ”Fitta och bananskal” var den jag sa mest. Klockan tickar, och bussen för att hinna i tid till jobbet har nyss gått. Jävla spindel. 428 trösklar i Kärrdal, så väljer han min. Inser att jag kan stå där till domedagen, vilket ioförsig tode vara idag, för nån av oss. Så jag sträcker mig efter ett reklamblad för bantningsmedel som legat kvar på hallgolvet, smyger mig försiktigt fram och skyfflar iväg honom. 3 meter ut i farstun far han. Ha! Problem solved. Trodde jag. Men icke. Han gör en tvärnit, och springer rakt mot mig. det aset ska ramma mig. Jag hör t.o.m. när han springer, så stor är han. Och ljudet förstärks av den tomma farstun... ”tapptapptapp”. Med ett flickaktigt tjut kastar jag mig åt sidan. Men Spidde stannar inte på tröskeln denna gången. Han har större mål. Mitt sovrum. Han stannar blixtstilla mitt på golvet. Nu är det kört. Nu kan jag inte gå. Jag måste ta tjuren vid hornen. Eller spindeln vid benen i detta fallet. Om jag går nu, så vem vet vad han är när jag kommer hem. Eller vem vet om spindeln är en Shelob. Och kanske lägger ägg och skit. Har sett Arachnophobia. Jag vet nog vad som kan hända. Innan man vet ordet av så ligger man upphängd i vinkällartaket i spunnet socker med dålig smak. Sätter handen på skrevet. Nope, ingen stake där. Ringer till fastighetsexpeditionen. Vad spindeln gör då, är att han börjar röra på sig. Nästan som om han vet vad som komma skall. Han fortsätter sin kurs, och utforskar området under sängen. Jag måste följa honom hela tiden. Släpper jag honom för en sekund, så är det kört. Då måste jag flytta. Till min stora glädje svarar dom, trots att klockan är 6:30... Knappt hinner tjejen svara, innan jag paniskt vräker ur mig ”Hej jag bor på solbergsvägen 22 och har en stor jävla spindel i mitt rum... alltså det är ingen vanlig spindel detta aset... tror fan han är colombiansk. Kan inte lämna honom här, måste ha hjälp!!!”. Hon håller sig för skratt, och skickar dit en vaktmästare, som jag hinner med att ringa både en och 2 gånger innan han är där. Inser att jag förmodligen kommer tappa bort honom om han dröjer mycket längre. Får en ide. Om jag tar en spann, så kan han inte gå nånstans. Sagt och gjort. Tömmer en hink med diverse oanvända rengöringsprodukter, och tar honom i sikte. Nu är det duell. Smack, så var han fångad. Men terrorn slutar inte där. Under den vita hinken, så gör hans siluett att han ser 3 gånger så stor ut. Och allt är ett enda långt brrande till det äntligen plingar på. Där står en flinandes 40-talist med en spade i den ena handen, och en skurtrasa i den andra. Jag förklarar mitt skräckscenario, och brer t.o.m på lite grann om hans storlek. Vaktis verkar inte tro på mig. Men skitsamma. Nu ska jag äntligen bli kvitt spindeln. Vi går igenom lite strategier, den mest rabiata är att låta dammsugaren suga upp honom, men jag nobbar den iden ganska snabbt. Han skulle bara äta sig ur dammsugaren dubbelt så förbannad. Vi kör istället på att så fort jag lyft hinken, så ska han kasta trasan på honom, och därefter klubba ihjäl honom. Vi står i position, och räknar ner från 3. På 3 lyfter jag hinken, och vaktis, som skulle ansvara för trasan, backar faktiskt ett steg... ”var han SÅ jävla stor....fy fan det var det värsta!!”, utbrister han. Även om jag ler lite åt att jag nu är betrodd, så är min största hjärtefråga att bli av med krypet. Vaktis kastar trasan på honom, och tar sedan sin spade och dunkar till. Han lyfter försiktig bort trasan, och tamigfan om inte han ändå lever. Nu har han dessutom fått upp farten och springer. ”Tapptapptapptapp...”. På nytt kastas trasan, och han får 3 nya slag på sig. Vi lyfter, och även om han nu är lite groggy ,så springer han fortfarande som om det inte fanns någon morgondag,. Vilket det ju inte gör för honom heller. Tredje gången gillt åker trasan på, och nu står jag inte längre passiv. I ren fruktan hoppar jag på trasan, stampar, studsar och gnider. Vi lyfter, och nu är han död. Hans kropp är utsmetad, hans blod och ben hänger i en slemmig sträng mellan trasan och golvet, likt osten på en pizzaslice. En timme försenad knatar jag iväg till jobbet. Imorgon blir det regn.

Dammsugare med MP3

”Fort! På centraldammsugarna” väser lagerchefen till mig. Jag kollar upp på den stora stapeln av Electrolux centraldammsugaren och sen tillbaka på lagerchefen.

Klockan är 9:00 och butiskchefen har utlyst en tävling bland personalen. Han har gömt en 500-lapp, en stereo och en MP3-spelare på lagret. Den som hittar dom får dom. En tjej hittar 500-lappen direkt. En annan kille hittar stereon strax därpå. Nu är det bara MP3-spelaren kvar, då killen viskandes avslöjar dess position. Det är han som gömt den där. Ingen tänker på att kolla där, allra minst jag. Men när jag tittar upp där, så ser jag en silvrigt blänkande MP3-spelare, likt en silversked högt uppe i ett korpbo. Jag ler lite stelt. Viskar tillbaka ”Jag kan inte med...”, och han stirrar tillbaka med stora ögon. Jag drar mig tyst ur tävlingen, och ställer mig mot väggen med händerna i fickorna. Vill gärna ha en MP3-spelare, men inte på det sättet. Inte med fusk. Minuterna går, och ingen hittar den. Killen väser till mig ”kom igen då för fan!”... jag grimaserar lite inombords. Sen skuttar jag upp på truck-taket, och kniper den. En MP3-spelare rikare, men med ett ideal övergivet. Äh. So? Livet är ett enda långt buttfuck. Nu har jag iaf musik till eländet.

1 timme senare sitter jag surrelaistiskt nog och intervjuar lagerchefens brorsa till en ny tjänst i butiken. Killen ger bra intryck, men en tjej som vi intervjuade veckan innan gav bättre. Därför får hon efter lång beslutsångest jobbet. Känns inte kul att återgälda snubben som gjorde att jag ’vann’ på detta sättet. Han måste ju brytt sig om mig, eftersom han ville att jag skulle få den. Schyst sätt att bjuda igen. Genom att inte anställa hans brorsa.

Väl hemma framkallar jag lite bilder på mig själv från digitalkameran. Jag är grymt o-fotogenisk. Vissa brudar kan ha baksmälla, knullrufs, vara osminkade, och blivit nedtrampade av en hord dromedarer, och ändå se oförskämt bra ut. Det går inte att misslyckas med bilderna. Där lider jag av motsatsen. Kanske är jag grymt självkritisk, men jag fastnar verkligen inte på bild. En jävligt kul sak, som jag upptäcker när jag ser bilderna, är att mitt ansikte avslöjar 2 personligheter. Mitt ena öga hänger lite mer ned än det andra. Vilket gör att ena halvan av mitt ansikte ser jag snäll ut, på det andra ser jag psykopatisk ut. Jag täcker över ena halvan med tummen, och sen andra halvan igen. Glad - psyko - glad -psyko... Vill tro att den ena halvan är Instinct. Frågan är vem som är fulast. Eller som Instinct skulle sagt; frågan är vem som är snyggast. Beats me.

Instinct - rumskompisen från helvetet [PG18]

”Du skrämmer mig” säger en tjej på Lunarstorm.

Hon är inte den första att påstå detta. Till en början förstår jag ingenting. Hur kan JAG vara skrämmande. Jag ser mig själv som en ganska snäll person. Igår köpte jag blommor till min tandläkare. Till tandläkaren! Dom borrar och har sig. Sånt ska man fan inte uppmuntra. Men idag, 24 timmar senare, så hittar jag mig än en gång helt posessed av ångest och hat. Står bokstavligt talat och slår mina knogar blodiga, mot en trave Samsung-kataloger på jobbet. Tar tag i traven och kastar den över hela kontoret, till skriket av ett ”fittaaa!”. Återigen har jag änglavakt. Ingen varken såg mig eller hörde mig. Hinner t.o.m. plocka upp dom kladdiga broschyrerna och kastar in dom i städskrubben, innan nån ser röran. Nu i perspektiv så frågar jag mig själv vad fan jag sysslar med. Och bilden av mig som skrämmande kanske inte är så jävla avlägsen ändå. Jag är nog inte så jävla charmig som jag vill tro.

Men jag skyller allt på Instinct. Och Instinct skyller i sin tur allt på borderline. Eller borderfuckad som han kallar det.

Men vi tar det från början. Från dagis närmare bestämt. Jag var aldrig direkt mobbad, men fick aldrig direkt nån vän heller. Jag var tyst, snäll, blyg, gjorde inget väsen av mig. Satt i mitt hörn för mig själv och byggde lego. Minns att fröknarna hade satt upp en regel att allt man byggde fick rivas samma dag om dom andra barnen behövde klossar. Och allting revs skoningslöst ned, utom det jag knåpat ihop, tack vare att att dom andra barnen älskade att leka med det jag byggt; piratskepp, bensinmackar, racerbilar... u name it. Minns att det gav mig en liten egokick. Och vann t.o.m. ortens lokala legotävling i min åldersklass. Vad jag inte mindes till en början var alla aggressionsattacker jag fick. Redan som 3-åring slog och sparkade jag i väggar, välte ned spel från hyllorna, skrek, grät, och förstörde. Ungefär som idag på jobbet. Ibland så ofta som 1 gång om dagen. Varje gång var jag som en tornado, fröknarna kunde inte kontrollera mig, utan fick ringa mamma, som fick avbryta sitt jobb för dagen, och kvittera ut lilla mig. Jag kom hem, allt var bra, och nästa dag fick jag ett utbrott igen. Ingen visste över vad. Inte fröknarna, inte mamma. Inte jag själv heller. Inte ens idag. Jag fick bli påmind om det av min mamma för några år sen, för att ens komma ihåg det. Jag hade förträngt det. Men i eftermatten av dom senaste årens aggressionsutbrott så kan jag bara dra slutsatsen att det var Instinct som gjorde sina första försök till uppmärksamhet.

Instinct - Mitt alterego. Den elaka, sarkastiska, hetsiga, korttänkta sidan av mig. Som med tiden kom att bli en egen person i personen. Och efter femtielva liknande utbrott så är jag lika mycket Instinct som Instinct är mig. Vi delar kropp. Som en roommate från helvetet. Ensam Ung Kvinna Söker, fast med 1 person.

Efter dagis blev det fritis. Även om det var kul, vilket jag trots allt tyckte dagis var också, så dök Instinct upp desto oftare. Minns en dag särskilt väl. Jag och dom andra barnen satt och väntade på maten. Hade gjort något jag inte fick (kommer inte ihåg vad...), och en fröken vid namn Per predikade för mig, körde mig med, tjatade och tjatade. På ett väldigt provocerande sätt. Jag gillade inte hans ton. Kom inte ihåg hans ord, men Instinct uppfattade all hans nedlåtenhet mot mig. Det är en bra sak med Instinct, likt en gris som kan hitta tryffel, så kan Instinct spåra ett hot och förakt i andras röster...

Instinct tänkte ”säger han ETT jävla ord till, så ska jag ta upp kniven och hota honom som dom gör på film”.... Per sa ett jävla ord till. Han hade gjort sin poäng för flera minuter sen, men pushade sin tur. Enter Instinct. I ett nafs hade jag fattat den trubbiga matkniven, flugit upp på bordet, bredbent ställt mig mot honom och hållt fram kniven mot honom, samtidigt som jag väste ”håll käften”. Per, och alla dom andra barnen satt bara och gapade. Jag såg dom knappt. Bara stirrade ner Per med allt hat min lilla kropp kunde förmå att prestera. Hade aldrig tänkt göra nånting. Bara göra min poäng, med kniven i lagom filmisk pose. Sekunderna senare avväpnade han mig, och kastade in mig i ett låst rum. Varpå min mamma fick hämta mig, återigen. Nästa dag körde Per med mig igen. Sa att jag fick lämna matbordet, medans dom andra fick sitta kvar. Jag gick runt i korridoren och kände ilskan flöda fram. Då dök Instinct upp igen. Smällde upp dörren till matsalen jag nyss blev avvisad ifrån, och rusade mot Per. Per hade ryggen mot, och var oförberedd. Stångade honom så kraftigt, att han tappade balansen och trillade i väggen. Min hämnd. Signerad Instinct. Var bara 8 bast. Men fick en dubbelt så lång, dubbelt så tung och trippelt så gammal kille på fall. Instinct kunde inte slappna av innan han fått sin hämnd helt enkelt. Om nåt var ofärdigt, så fick han göra det färdigt. En sak har jag lärt mig om honom. Instinct börjar ingenting. Han avslutar bara.

I mellanstadiet flyttade vi ifrån Göteborg, jag och mamma. 10 mil norr hamnade vi. Blev snabbt retad i nya klassen, men lyckades hitta min plats och bli en i gänget. Dock var inte killarna och tjejerna i parallelklassen lika lättblidkade. Varje tillfälle dom kunde, så retade dom mig, pratade högt om min göteborgska dialekt, så jag skulle höra dom. Ibland gick dom t.o.m. fram till mig och hånade mig. Alltid flera stycken samtidigt. En gång då det ringt in tryckte 3 killar in mig i ett hörn och sparkade ner mig. Vid ett senare tillfälle kom en av dom killarna fram till mig, Christoffer hetta han, med sin klass strax bakom, och började återigen sitt hånartal. Vad han inte visste den dagen var att Marcus inte var där. Bara Instinct. Utan att blinka flög Instinct på honom. Med flera år av mobbning som eld, så började han intensivt att slå honom. När Per provocerat honom tidigare, så var det bara några minuter som behövdes. Nu hade han laddat i flera år. Genast sprang hans klass till undsätttning, men dom vågade inget göra; min klass stod på andra sidan. Och på kort tid, så började massan att hurra. Ena sidan på mig, andra på Christoffer. Fler och fler folk anslöt sig, från andra klasser. Hela skolan såg hur Christoffer, som byggt upp en kaxig översittarimage fick sin kropp och sin stolthet slagen. Instinct höll inte tillbaka. Matade sparkar och slag som det inte fanns nån morgondag, på killen som var ett huvud längre. Vid ett tillfälle så stod han på knä i sandlådan, Instinct stod bakom och höll i hans hår med ena handen, och slog på hans huvud, nacke och rygg med den andra. Efter den dagen såg han aldrig åt mig igen. År av mobbning upphörde på mindre än en lunchrast. Efter det försvann Instinct i flera år.

Istället grävde sig depressionen grävde sig allt djupare inom mig. Samtidigt som jag blev besatt av tanken på en tjej. En flickvän. Vill inte ge mig själv nån jävla scoutgloria nu, men jag tänkte aldrig som mina kompisar gjorde, och gör inte än idag. Jag ville aldrig ha nån bara för att sätta på. Jag ville hålla handen, kela, ha en låt tillsammans med nån, smågnabba tillsammans med nån. Dela livet med nån helt enkelt. Men ingen kom. Blev tjejens bästa vän. Killen som lyssnade, som förstod, som man kunde prata med. Men som man inte blir ihop med. Som den brudjunkie jag var, så nöjde jag mig med detta. Hade en sjuk dyrkan och respekt för dessa varelser, som med sin blotta uppenbarelse kunde ge mig så mycket värme. Bara tanken på dom gjorde mig lyrisk. Inombords hoppades jag att nån skulle se mig. Hitta mig. Insåg aldrig på pappret att det var dödsdömt. Tjejerna jag umgicks med gillade farliga och snygga killar Men jag hoppades ändå. Mest för att det gjorde att jag orkade mig ta igenom vardagen. Men priset för att få umgås med dom blev att man utnyttjades känslomässigt. Jag fick ständigt se mig trampad på. Några blåste mig på pengar, men dom flesta på känslor. Lät mig tro att det skulle bli nåt, innan dom smätte bort mig ur deras liv. Om och om igen. Väldigt destruktivt. Det skulle ta för lång tid att gå in på alla som använde mig som dörrmatta. Men en dag, när jag var runt 22. Då sa det bara pang. Jag kunde inte ta mer. Kunde inte. Det var inte bara tjejernas behandling som var nog, vänner som utnyttjat mig, folk i allmänhet. Allting stod mig up i halsen.

Instinct dök upp, och bosatte sig för gott. Vänskapens dagar var över. Jag gick inte att umgås med, iaf inte om du råkade vara tjej. På internet var jag en plåga. Drog på mig blockning efter blockning, utkastning efter utkastning. Fjortisar och feminister stod på menyn. Men så gott som alla, som hade attityd, såg jag till att ge igen dubbelt på, och gör än idag. Jag kan gå till extremes bara för att få min hämnd. Och jag gör det enbart för att själv få closure. Om jag inte avslutar det, om jag inte får min hämnd, så kommer jag dras med minnet i 20 år framåt. Likt en film du måste se slutet på, för att inte undra vad som hände. Även om filmen sög, så måste du ändå se klart den.

Så är jag skrämmande? Hm. Vill ändå inte tro det. Jag vill fortfarande se mig som snäll. Visst kan Instinct fortfarande gå över stock och sten för att få peace of mind. Men även jag kan gå över stock och sten för att få eller få behålla en vän. Och instinct är inte bara bra på att upptäcka skitsnack och hån. Han kan även se en bra människa under en hård yta. Klyshan ’jag kan vara din bästa vän eller värsta fiende’ gjordes nog med oss i åtanke. Jaja min ssskatt, det gjorde den. Äkta vänskap är mycket värt. Man inser inte det förrän den runnit en genom fingrarna. Förrän den är 50 mil bort.

Och förlåt för en förmodligen väldigt trist och ego dagbok. Måste sluta ändå... Instinct kom just ut från duschen. C ya!

Invandrare tar våra jobb [PG18]

Ha! Trodde ni att det skulle bli en rasistisk dagbok, så sket ni i det blå skåpet. Ingen utkastning av Instinct idag. No Siree Bob. *drar ett hårstrå från Lunaj-Jicks blekfeta jumpa*. Däremot har EN invandrare tagit mitt jobb. Nämligen Al-Amrid Niya eller nåt. Så helt ute är jag inte med rubriken. Efter 2 veckors tortyr i form av väntan på om jag skulle få en ledig plats som krönikör i Stockholm City, hädanefterbenämnd Fitty, samt en otroligt snäll (med mina mått) vädjan om att typ ”snälla preciousss Fitty, kan jag få ett meddelande om jag inte skulle få platsen”, så kom kallduschen. Idag när jag sömndrucket slår upp nya upplagan av Fitty, så ser jag mr mr Al-Caponyihad kaxigt stå och posera med spelande muckler, välansat fittskägg och irakiska rådjursögon. Det är lite som att komma hem och hitta sin flickvän påsatt av en annan. Man visste att det förmodligen var i görningen, och att man inte platsade, men hade ändå intalat sig att allt var ok. För även om jag sagt till mig själv varje dag under dessa 2 veckor att det är kört, jag kommer inte få det, så hoppades jag ändå. Långt därinne. Och om inte annat, så trodde jag åtminstone, naiv som jag var, att jag skulle få ett mail några dagar innan där det stod sorry mac. Icke. Jävla Fitty. vad som irriterar mig mest är att jag ljugit för mig själv under dessa veckor. Ljugit att jag faktiskt skulle trivts på den mensröda tidningen. Packat till bredden med feminister, svenne-rasister och gräddan av allt det andra som den röda vänstern i dagens samhälle erbjuder. Har flitigt bojkottat tidningen ett bra tag, aldrig plockat den direkt från utdelaren, då hamnar man i statistiken. Alltid läst de exen jag hittat på bänkar etc. Metro har jag kunnat stödja, men icke Fitty. Men ända sedan annonsen, så har jag alltid plockat den från utdelaren. Blir arg på mig själv när jag sitter där på pendeltåget. Allt hopp man byggt upp, alla småkrönikor och utkast till krönikor man skrivit under veckorna utifall om att... och så möts man av Capones billiga krönika. För den var verkligen billig. Visst, han skrev väl ok, men den sög. Och det säger jag inte för jag är fetpartisk. Försöker mildra det genom att hitta bra saker med avslaget. Tja, jag slipper iallafall sanera all skit jag skrivit om tidningen och dess skribenter under ett halvårstid i diverse feministforum runt om på nätet. Sedan kommer bitterheten igen. Visioner om Big Mac mega meny med extra pommes frites och flott hägrar. Tröstmat at its finest. Sedan går tankarna tillbaka till aset som tog min plats. Och Fittys dubbelmoral. Här förnekar man sig inte. ”är du från förorten?” stod det i annonsen. Whattafack! Spela fucking roll! Måste man fucking bli pimp för att få skriva?! Dumt av mig att tro jag, svenne in i märgen skulle ha en chans på illröda Fitty, särskilt med den uttryckliga önskan om att få nån direkt från förorten. Då kommer ljuset. Inser att jag inte gjorde nåt fel. Jag skulle egentligen kunnat skrivit hur bra som helst. Och ändå inte få platsen. För mitt namn är inte på Al-nånting... Det är Marcus. Min hudfärg är inte nötrost-aktig. Den är grisrosa. Det var kört redan när jag tog mina första andetag på BB 1979. Fel namn, fel ras, fel land. Lurar mig själv igen. Jag har blivit buttfuckad av den svenska dubbelmoralen i allmänhet, och Fitty i synnerhet. Så det skriker om det. Ironiskt nog är detsamma buttfuck som blir plåster på själen. Men kanske kan vetskapen om att det inte spelat nån roll hur jag än skrivit göra det lite bättre. Eller ljuger jag bara för mig själv igen? Nåja.

Jag tänker ändå ta Big Macen ikväll...

Flum [PG11]

Destruktiv inatt. Downloadar tuggummipop. Och går alla på nerverna, och alla går mig på nerverna. Vill ha värme, samtidigt som jag vill vara ensam. Dubbelmoral är bäst, om det är jag som använder den vill säga.

300 döda i gisslandrama i Ryssland. Mestadels barn. Underbart. Världen är FedExad rätt ner till helvetet. Vart kliver man av? I snart 15 år gamla T2, så konstaterade Arnolds Cyborg att människan är självförstörande av naturen. Han hade sett vårt öde. Det var skrivet i sten. Vi kommer dö. Allt liv på jorden kommer dö. Och vi har själva grävt våran grav. Ingen istid. Ingen meteor med Bruce Willis grenslandes ovanpå. Inga gräshoppor. Inte ens feminister kommer bli vår undergång. Bara människan. Borderlinefuckad som jag är vet jag inte om jag ska känna glädje eller sorg över fucktumet. Även om det i nuläget lutar åt sorg. Jag vill inte dö. Inte heller fortsätta leva utan kärlek. Får göra en Austin Powers. Frysa ner mig. Tinas upp när (om) världen är en bättre plats, alternativt när en söt lagom desperat blondin hittar mig. Måste finnas nån jävla cryo-chamber över.

-’One Swedish penisenlarger...’

-’thats not mine!’

-’One reciept for a Swedish penisenlarger...’

-’Honestly, that isnt mine! Penisenlarger isn’t my bag baby!!’

-’One book, ”Swedish penisenlarger is my bag baby!!”!

Fick av misstag downloadat en video där Celine Dion sjunger en ACDC-cover med Anastacia. Vilken jävla röst sistnämnda har. Och hur f*n celine lyckades göra en Angus Young-studs med stilettklackar övergår mitt lilla förstånd. Men upphetsande var det. Bästa misstaget jag gjort på länge. Var och tröstshoppade på Ginza igår. Beställde bl.a. några fetbilliga Shebang-maxis (Käften! Du visste redan innan att jag hade kass musiksmak), och några DVD, däribland ”Bagdad Bob”-DVDn! Whiii! En hel DVD med Saddams informationsminister, som in i det sista förnekade Iraks fall. Inte ens när amerikanska pansarvagnar skymtades köra förbi i bakgrunden då han intervjuades ville han dementera att Irak fortfarande bjöd på motstånd. Vilken lirare. Och nu är han min, för 49 spänn. Vem fan behöver kärlek och desperata blondiner när man har Bagdad Bob?

As bad as I wanna be [PG18]

1 timme in på arbetsdagen får jag en panikattack. Den första på länge. Varit irriterad hela dagen. Försenade pendeltåg, iskalla psykologer, flottig frukost, stressigt på jobbet och som lök på laxjäveln, en kvav jävla värme som gör att jag svettas som en gris bara jag tar ett steg. Kollegorna är lyckligtvis inte i närheten när jag börjat balla ut, och skriker hora, fitta, sparka i väggar, på möbler och kasta värdesaker för 1000-tals kronor in i väggen. Minuterna senare hamnar jag på golvet på alla 4, och tjippar efter andan. Hyperventilerar som en inlåst schäferhund i en bil på årets varmaste dag. Blir ståendes så ett tag, innan jag släpar mig till muggen. Låser dörren, och bryter ihop på nytt. Börjar hosta blod. Får ett ryck att vilja spy upp frukosten. Utan att tänka vänder jag mig över muggen och sätter 2 fingrar i halsen. Ögonen känns som dom ska poppa ur skallen, och jag som nyss trodde att det inte gick att svettas mer, svettas dubbelt så mycket. Huvudet kastat rytmiskt fram av kräkkänslan. En gång till. Tre, fyra fem. På den sjätte ger jag upp och åker ner i det iskalla kaklet med huvudet före, med rött dregel rinnandes från mungipan. Där blir jag liggandes i 30 minuter, tills isoleringen och det kalla golvet gjort att jag bit för bit tagit mig tillbaks till verkligheten. Jag torkar av mig blodet och svetten och stapplar ut. Vilken normalt funtad människa som helst hade åkt hem i det läget. Men det är sen länge känt att jag inte ÄR en normal funtad människa. Om inte annat så blir det klart i och med detta inlägget. Så jag börjar jobba igen. Inte för pengarnas skull. Inte för att slippa förklara mig inför kollegorna nästa dag. Inte för att jag vill vara duktig. Helt enkelt för att en panikattack skulle drabba mig i hemmet också. Jag kan inte fly den. Jag kan bara välja plats på sin höjd. Och i hemmet är jag dubbelt så sårbar. Jobbet är min smala räddning. Hur sjukt det än kan låta.

11 september

DVD-marathon stod igår kväll på programmet, och gamle trotjänaren Jason Vorhees fick återigen visa sina färdigheter med macheten på en diger uppsättning nyduschade tjejer, i ökända Fredagen den 13:e-serien. Filmerna hjälpte tillsammans med Motorsågsmassakern i 80-talets barndom till att sätta lättmjölken i vrångstrupen på en högljudd moralmob, och videovåldet blev över en natt slagpåse nummer 1. Helt i onödan, då våld hade funnits i millenium innan videon entrade vardagsrummen, och lär nog alltid finnas, även om den tagit sig olika uttryck genom åren. Orsakerna till våldet är många, men videon är knappast en av dom.

Men verkligheten överträffar ju som bekant alltid dikten. Och precis som den vita duken, så har verkligheten även den sitt eget otursdatum.

11 september står för dörren. Genast tänker dom flesta av oss World Trade Center, där över 3000 människor miste livet när två talibansignerade Boeng 747 kraschade in i New Yorks mest legendariska skyskrapor 2001.

Vad många däremot nog inte tänkt på är att samma datum var dagen då Anna Lindh avled till följd av Mijailo Miajilovics knivhugg.

Vad ännu färre i Sverige vet är att 11 september 1973 var datumet då Augusto Pinochet genomförde en statskupp i Chile. Som ett direkt resultat av kuppen blev politiska meningsmotståndare uppsökta, varpå dom mördades eller torterades. Mest ökända aktionen blev den där en militärjunta samlat tusentals chilenska oliktänkande i en idrottsarena. Anläggningen som byggdes med avsikten att vara en glädjens plats, blev på några minuter till ett slakthus. Chilenare av båda könen, i alla åldrar, fick från läktarna se juntan avrätta och tortera deras landsmän, i väntan på deras tur att kliva ner och möta samma öde. En av Chiles största trubadurer på den tiden, Victor Jara, hade även han blivit ditsläpad. Hans kropp hittades några dagar senare utanför arenan, med bland annat 44 kulhål i kroppen, avskuren tunga, och handlederna brutna. Jaras kända sånger gick stick i stäv med Pinochets regim, och han var därför ett givet offer. Enligt myten ska bödlar ha knäckt hans händer och fingrar, varpå dom skrattandes bad honom sjunga. Till allas förvåning började Jara sjunga inför läktarna, sina brutna fingrar till trots. I blint raseri över hans livsvilja, sköt militären sekunderna senare ned honom.

Vem behöver lägga skulden på film, när vi har verkligheten?
Vem behöver filmhjältar, när vi har Victor Jara?
Vem behöver fredagen den 13:e, när vi har 11 september?

Nästa lördag är den den 11 september igen. Låt oss hoppas att årets upplaga inte går till historieböckerna.