Fortfarande fuckad

Var hos psykologen för nån vecka sen. Igen. Tappade räkningen på hur många vitrockar jag träffat efter 30 avverkade. Numera säger jag bara 34. Tror det är där nånstans. Och vem räknar? Hade inga förväntningar inför besöket. Som sagt. 34 stycken innan. Och är ännu mer fuckad nu än när jag började gå hos asen. Även om förhandssnacket denna gången gjorde gällande att jag skulle få komma till psykvårdens Rolls Royce. Psykoterapienheten. Minsann. I’m not worthy! ”Undrar vad som är så jävla speciellt med denna enhet jämfört med dom andra 34... doftar läkarna äppelkaka här månne”? tänker jag bistert i väntrummet. Men det gjorde dom inte. Inte heller fick jag guldklocka för trognaste besökare, slickepinne för att jag inte lipade eller ett certifikat för Totalt Jävla Puckad Medmänniska. För detta var bara en ”utvärdering” fick jag reda på. För att se om jag är värdig psykoterapi-behandling. Som tur är har jag blivit bra på att läsa och hantera människor i allmänhet, och läkar-rasen i synnerhet. Jag kan momentet där man ska berätta snyfthistorier utantill. Jag säger mina tragedier med samma muntra röst och desillusionans som om det lät som berättade om när jag köpte min senaste ekologiska mjölk på Ica. ”Ja, och när jag kom ut från anstalten... va? oj glömde ja säga det... ja, jag satt på anstalt i 1,5 år. Fast detta var INNAN min mamma lät mig hitta henne av en överdos...” Ser i ögonvrån hur läkarinnan efter 10 till sådana historier skruvar lite besvärat på sig. Förvånansvärt nog är många av ödena av bra krut, även för en garvad läkare i Stockholm. Hon måste trott att jag var en blandning av Oliwer Twist, Frankenstein och Mijailovic där jag satt och brände av den ena makabra meningen efter den andra. Även om allt var sant, så lät jag kanske lite väl oberörd på vissa ställen, och på vissa andra fick jag det att låta som jag tog mer illa vid mig än jag gjorde. I slutändan framstod jag nog som en ganska skadad person, vilket alla inklusive jag själv kan skriva under på att jag är. ”Ja, vi ska se om du inte kan bli antagen, det är nog inga problem med din bakgrund” säger hon vänligt, ungefär som om jag sökte till college. Hade jag varit lite smartare hade jag blivit förolämpad av hennes ord. ”Vi ska bara utvärdera ytterligare, så vi är säkra på att du inte kommer skada nån av oss när du får behandingen...” säger hon försiktigt. Jag ler snett mot henne och vickar på ögonbrynen. Hon ler lite nervöst tillbaka, och tycks fundera på om jag skämtade eller menade allvar. Jag ger henne inte nöjet att få veta. Besöket började rinna mot sitt slut, och jag hade inga förhoppningar om att få hjälp; Även om jag mot förmodan skulle visa mig ”värdig” att få gå psyko-tjofräsen, så skulle det rinna av mig som vatten på en gås. Ville dock inte gå helt tomhänt från besöket, och bad läkaren om att få mina pillerförråd påfyllda. Det är nämligen dom rackarna som gör skillnaden mellan mig och Mijalilov. Dom och en fet mur. ”Oj, nä det kan inte jag göra... prata med läkarna som du går hos här...” ”Eh... jag GÅR inte hos nån här... jag har träffat många olika, men aldrig nån flera gånger...” Hon gick iväg, och kom tillbaks med en lapp. Det visade sig vara numret till min kontakt från bronsåldern i Upplands Väsby. ”Ring det här nummret, så förklarar du där, så kan dom hjälpa dig” Ok tänkte jag. Ringde redan nästa dag. ”Nä, du får ringa ett annat nummer, sånt sköter inte vi..” Antecknade det nya nummret, som jag inte kunde ringa förräns idag. Dom hade bara telefontid mellan 11-12, och jag jobbar varje vardag mellan 7-19. Smet dock iväg en snabbis till en relativt obefolkad vrå, och kunde äntligen få min medecin - trodde jag. ”Va? Nä, det kan inte vi göra här. Du är ju skriven i Sollentuna, det får du ta med dom...” ”Men fan, dom sa ju att jag skulle prata med ER?! Jag pallar inte att ringa runt bara för att få mina jävla piller!” Sa jag ovänligt men obestämt. ”Ja, ge mig ditt nummer då så ska jag se vad jag kan göra” sa sjuksköterskan som lät till hälften skärrad, till hälften förvirrad. En timme senare ringer mobilen när jag står mitt i rushhouren på jobbet. En röst med fet Rinkeby-brytning hörs. Det är min gamla läkare nr 33, Alicia. ”Hej Markoos, det är Alicia, do skolle komma till mig i november men kom alldrigg, varrforr dät?!” ”Jag orkade inte och hann inte.” ”Senn ville do ha den medeciner, men vem har du pratatt med om den??” ”Cissi nånting hos er” ”Vart do? ”Hos er på Sollentuna Sjukhus”¨ ”Vi harr ingen Cissi här!!” ”Hon sitter ju 5 meter från ditt kontor!!” ”Nää. Ingen Cissi! Vart do? ”Sollentuna sjukhus, psyk-avdelningen, B5” ”B5?” *suck*... kvinnan vet inte ens om benämningen på sina egna korridorer, vilket jag av nån konstig anledning kom ihåg... ”FÖR FAN! HAR NI INGEN JÄVLA KOLL DÄR?!? CISSI, B5, DET ÄR JU JÄVLIGT KONSTIGT ATT DU INTE VEM DET ÄR, FÖR JAG VAR DÄR FÖR BARA EN VECKA SEN... INBILLADE JAG MIG ALLT DÅ ELLER? VAR HON EN JÄVLA HÄGRING?! Alicia blir tyst, dels av min röst, dels av fundering. ”Aha, du menar CISSI?!” *mutter*... ”Hon jobbar jo härr men hon jobbar på psykoterapi. Jag jobbar på psykavdelningen. Den är 2 helt skillda saker” ”Det struntar jag i. Samma skit. Jag måste gå tillbaka till jobbet. Kan du vara snäll att fixa mina mediciner nån gång?” Jag rabblar upp vad jag tar för nåt, och hon säger att hon ska skicka ett E-recept... Sedan vill hon ha ny tid. Jag vägrar. ”Jag orkar verkligen inte... jag orkar inte med mer JÄVLA läkare... vet du hur många jag träffat av er? 34 stycken!!! Jag orkar inte se er mer. Dessutom går jag redan hos psykoterapienheten nu...” ”Den ärr inte samma sak Markoos, vi måste träffas förstorr do...” ”Jag vill inte. Det ger mig ingenting. Jag borde fucking vara frisk nu efter alla jävla läkare jag träffat. Säg mig varför jag ska träffa dig när det inte ger mig nånting?! Va?! Va?! Inte ens medicinerna hjälper!!”, slinker det ur mig. Oops. Där slant orden. Bra Marcus. Alicia är snabbtänkt nog att nappa, och börjar kontra min hetska stämma med lite dryghet. ”Om den inte hjälper, varför vill du då ha den...?” säger hon. Jag är tyst i några sekunder. Inser att det inte finns nåt bra svar på den frågan, så jag får bluffa mig ur situationen... ”JA, DET VAR EN JÄVLA BRA FRÅGA HÖRRERU....VAD FAN SKA JAG MED DEN JÄVLA MEDICINEN TILL. KAN DU SÄGA MIG DET? VAVAVA? SÄG VARFÖR JAG SKA TA DEN?! ” Faktum är att medicin aldrig kan bota. Den kan lindra, och ta bort dom värsta dalarna. Men den kan aldrig bote. Så helt ute och cyklade var jag inte. Även Alicia vet nog detta. Men min kontrabluff funkade och Alicia kopplar bort drygheten igen. ”Men vi måste ändå ha en ny tid, annars fårr do inga mer mediciner...” säger hon efter en stund, och det lät nästan som ett hot. Vilket det förmodligen var. ”Ingen läkare får skriva ut mediciner otan att träffa patienten” fortsätter hon. VAD SKA DU TRÄFFA MIG FÖR?!??! FÖR ATT SE OM JAG ÄR FUCKAD FORTFARANDE?? JAG KAN AVSLÖJA EN SAK...: DET ÄR JAG!!! SKULLE JAG PRATA SÅHÄR MED DIG ANNARS? LÅTER DETTA SOM EN NORMAL PERSON?!?: AAAAAAAAAAAAARGGGHHGH! Ilskan är uppriktig. Nu har jag visserligen kortare tålamod än genomsnittet, då jag lider av nån jävla aggressionsstörning, men vem som helst hade lackat av att bli bollad mellan en massa läkare, och få matchen toppad med ett outtalat hot om att inte få mer mediciner. Mediciner som jag som sagt inte tar för det höga nöjets skull, utan för att dom gör att jag kan fungera. Jag klarar mig verkligen inte utan dom. Och jag måste ta dom på daglig basis. Vilket Alicia mycket väl förstod, om inte annat så blev hon medveten om det nu. Hon lyssnar inte längre, utan fortsätter. ”Ska vi säga den tjughoforrsta ??” ”Jag jobbar. Jag jobbar 12 timmar om dagen. Måndag - Fredag” säger jag tjurigt. Vilket tragiskt nog är sant, men denna gången passade det ganska bra. ”Och sen kommer jag ändå inte kunna komma ihåg ett datum så långt fram. Vet du varför? FÖR JAG ÄR HELT FUCKAAAAAD! JAG GLÖMMER FAN ATT STÄNGA AV SPISEN, JAG GLÖMMER ALLTING. JAG GLÖMDE DEN SENASTE TIDEN DU GAV MIG OCH DÅ FICK JAG EN RÄKNING! TACK SÅ JÄVLA MYCKET FÖR DET. 200 SPÄNN FÖR LUFT!!” ”Markoos, om do kan komma ihåg att jobba 12 timmar, do kan komma ihåg detta” ”NEJ, JAG HAR INGA PROBLEM ATT KOMMA IHÅG JOBBET, VET DU VARFÖR?” *håller luren så långt ifrån mig jag kan och skriker fittsmör på finska, och sätter tillbaka luren igen* ”FÖR ATT JOBBET ÄR DET ENDA SOM KAN RÄDDA MIG FRÅN MIG SJÄLV. DET ENDA SOM HJÄLPER. JAG JOBBAR FÖR ATT FLY MINA PROBLEM. FÖR ATT NI ÄR HELT JÄVLA INKOMPETENTA!! DÄRFÖR kan jag komma iHåg det...!” ”Do mosste träffa mig annars jag kan inte skrivva mer medicin!” *suck* Jag ger upp. Bottom line är att jag måste ha knaspillrena. Får väl träffa hyndan då. Måste ändå in och fortsätta jobba. Gick till apoteket direkt efter jobbet. Som tur är har jag frikort, vilket man får om man köper piller för över 2000 kr på ett år. Och slipper jag därför betala. Trodde jag. ”80 kr” säger expediten glatt. ”Va?” ”80 kr... det står så att du ska betala det” ”Men jag har frikort...?” ”Service avgift / Alicia står det...” *tystnad* ”Jävla slyna!!” ”Ursäkta??!!” ”Nej, inte DU.... min läkare...” Jo tjena. Serviceavgift. För vad? För ett telefonsamtal på 3 minuter? För ett tvångsmöte med en skabbig läkare? Service. Kunde dom inte åtminstone kallat det nåt annat. Vadsomhelst. Utom service. För det var det sista jag fick av Alicia. Svensk psykvård suger. Dom skulle inte ens kunna jobba som frimärksslickare. På Fiat AB. Fick vackert hosta upp 80 kr. Men någon kommer få dubbelt så mycket psykfall än hon velat ha, den tjughforrsta februari

Alla älskar Instinct

En dokusåpakändis och en advokat är bland dom saknade svenskarna efter flodkatastrofen i Asien. Ser ju ut att bli en rätt lycklig historia ändå trots allt. Släng in en vänsterpartist också så är jag helnöjd.

Kvinnor - kan inte leva med dom, kan inte döda dom. Bråkade med min fjärde kollega idag på en månad. En kvinna, precis som dom tidigare 3. En liten skitsak utlöste ett enormt hat-tal från en brudjävel. Körde en 5 ton tung truck (Låter btw som ett kina-namn... Ton Tung Truck) då denna individ hoppar fram mitt i gången där jag kör. ”Akta dig då!” säger hon. Eh? Jag körde ju här. Och det fanns 3 andra vägar hon kunde ta, fordonsfri som hon var. Icke. Hon förväntade sig att jag jag skulle backa för hennes skull, där hon lallandes gick för att smygröka på baksidan, när jag själv slitit i närapå 12 timmar. Som det överanalyserande freak jag är började jag genast dra paralleller till andra saker. Kanske var detta bara en metafor för hur hennes liv såg ut; Att hon alltid förväntar sig att folk ska stiga ur vägen för hennes skull.

Även om mitt temperament på 0-tid sköt i höjden som en termometer i kaminen, så njöt jag av det faktum att hon inte fick sin vilja fram. Finns inget som att ta ner uppblåsta slynor till moder jord igen. Fick också iväg några barnsliga personangrepp efter att donnan arg som ett bi med PMS spytt galla på mig, helt tagen på sängen när hon inte fick sin vilja fram. Var väldigt nära att säga ”hora” för att hon slösat min tid och mitt förtroende. Gillar ordet, eller snarare den effekt det får. Men ”Du är ju totalt jävla dum i huvudet” räcker en bra bit det också om man vill ha en reaktion från fittan.

Först trodde jag att hela hennes aggroreaktion var ett skämt. Den var så överdrivet magsur, och uppstod av ingenting alls, att det inte kunde vara seriöst menat. JAG var inte arg, och såg ingen anledning varför hon skulle bli det heller. Visste ju inte om hon drev med mig, och kanske låtsades bli arg. För bara några dagar sen hade vi stått vid cola-automaten och skämtat. Hon hade t.o.m. vid ett tidigare tillfälle anförtrott mig lite saker, varför denna fight kändes mer malplacerad än dom andra. Så voila slår det upp i ansiktet på mig. Igen. Från ingenstans och för ingenting. Vem kan man lita på, som DiLeva sa...

Ännu en dag, ännu en fitta. Drar ett streck i väggen och fortsätter. Börjar dock fundera...; är det MIG det är fel på. Statistiskt sett borde ju jag vara idioten. 4 brudar kan inte ha fel - Instinct är elak. Dom är snart mer till antalet än dom ledande tandläkarna som rekomenderar Pepsodent... Men å andra sidan... så har jag ju aldrig fel. For fuck sake. Det är dom det är fel på. End of story.

Kastar sporadiskt i halvfabrikat i korgen inne på Ica vid dagens slut. Vid ena änden av kattmatsgången står en liten flicka och gosar med en mjukistiger hon hittat på en hylla. Fan. Vill också ha en sån. Flicka alltså, inte en mjukistiger. Hoppa över flickvän, graviditet och hela kitet. Varför ska man straffas bara för att man är snuskigt singel? Är det kanske inte nog med att aldrig få kärlek, aldrig få knulla eller aldrig ha nån som kan säga om bilden är bra när man vrider på antennen från utsidan huset?

Kanske skulle stoppa ner henne i korgen. Gömma henne under en knippe dill eller nåt. Mamman har ju ändå två till. Redan bråkat med en uppsättning brudar och här är jag på Ica redan förlorandes mig själv i barndrömmar med otygen... dubbelmoral. Orkar dock inte kidnappa nån unge idag. Kanske tjackar en på E-Bay när jag kommit hem istället...

Äh! Köper godis istället. Enklare. Plockar på mig en chokladkaka för 50 spänn. Tröstäta. Ska ju ändå börja min nya sunda livsstil på nyårsdagen. Även om 50 spänn sved. Jävla reklamoffer. Bilden av dom 3 feta krögarna som smetar ut choklad på ett bord som om dom hällde rödvinsås på en oskuld har etsat sig fast i sinnet. Och den där jävla rösten som tror han säger ”Exellence” när han i själva verket säger ”Ixilaaaaans”. Så irriterande att man måste köpa kalorihelvetet.

Väl hemma surfar jag ut på nätet, hittar ännu en massiv hatkampanj mot mig på helgon.net. ”Äsch. Det är fortfarande DOM som har fel och jag som har rätt” tänker jag och börjar tröstäta.

25000

25000 döda i Asien av översvämmningen hittills. Lika många saknade. Hittills. ”10 var svenskar!” kan jag läsa på löpsedeln. Jaha? Jag bryr mig.

Samma visa varje gång en katastrof inträffar. 25000 kan dö, men 10 av dom (och jag köper inte ens 10-siffran, då den är för jämn för att hålla... förmodligen bara nån som lagt sina telefonpengar på en natt med en thailändsk prostituerad vid namn Li och därför inte hört av sig...) var minsann svenskar! Och vi behöver inte ens dö för att bli huvudnyhet. Det räcker att vi saknas, eller befinner oss 100 mil från där det hände. Eller så kan det ha skett i en närliggande stad där en svensk bidrog till att purjolöken började odlas 1687. Bara det är NÅNTING med Sverige.

25000. Känn på den siffran. 25000 personer vars huvuden slitits sönder av betong, eller vars lungor fyllts av vatten. Så ofattbart mycket lidande. En siffra värd att respektera. Men inte för att svenska media skulle komma på tanken vilken tragedi som döljer sig bakom dom. Journalisterna är bara avtrubbade och lösnummerkåta. Rubriken är allt.

”25000? Pfft. Blir ingen långvarig artikelserie där din lilla lisätare. Ling mig när en svenne dör. Finns ju ändå så jävla många av er...blubb blubb på dig” /brasklapp för humorfria lunarcrew/ - parodi på tidningsredaktör, ej mina personliga åsikter, snälla ta inte bort mig från denna blåoranga rastgård! Jag ska vara snäll, jaja min skatt, det ska vi.

Slår på newsen. Givetvis drunknar man, om skämtet ursäktas, i rapporteringar från katastrofen. ”Svenska UD får skarp kritik för sitt agerande...många har ringt med inte kommit fram då dom undrat om deras släktingar är säkra”. Whoopdifuckingdo... 2000 rabiata svennar ska på en och samma morgon ringa ett nummer där munkdoppande-och-bara-1-månad-kvar-till-pension Agda sitter och vill veta vart just DERAS släkting är i en hel jävla värdsdel. Gör du matten...

Kallsupen i media avslutas med ett ”chockerande” reportage där man får se skärrade svennar kliva av sitt plan och gråta ut i sina när och käras armar. Naw. Semester i Asien, flickvän som i ren kärlek möter kräken vid gaten. Jag kan hålla mig för gråt. Jävla bortskämda as. Väck mig när när Estonia 2 sjunkit.

******* *********

Pga Lunars äckligt politiskt korrekta ide om att man inte får lämna ut personuppgifter, inte ens när det rör sig om vidriga barnmisshandlare som nedanstående, så har jag efter den värsta ilskan lagt sig bestämt att publicera gårdagens dagboksinlägg utan namn och nr. Har inte hört nåt från dom, men bättre att förekomma än att förekommas.

23 december och julstressen är i full gång. Jag är fett sliten efter att ha jobbat 12 timmar om dagen i snart två månader. Även om det kommer ge mig en karriärboost år 2005, så kan jag inte förneka att all den obetalda övertiden svider. Efter 8 timmar så slutar nämligen min lönemätare att ticka. Har fått dissa läkare, gym, kärlek (ok, det finns ingen att få, men oddsen är rätt slimma när man spenderar sitt liv på jobbet) och tid att handla och laga mat till förmån för Svenne Banans julklappshysteri. Pga detta var jag ute i sista minuten med att boka min årliga tågbiljett till familjen på andra sidan landet. Jag fick köpa en svindyr biljett i en öppen, obokad tågvagn och fick med nöd och näppe den sista. När jag så står där bland dom andra getterna i vagn 15 och trängs efter ett långt köande, så känns det mer som en deportering till aushwitz än en julresa... fast minus duschen då.

Lyckas precis knipa mig ett säte, och kan börja ställa mig in på en 5 timmar lång färd. Räls och skog i 5 timmar. Som att se På Spåret 5 gånger i rad. Whohoo. Stirrar som bäst ut genom rutan och försöker komma på nåt roligt att skriva om i dagboken, då uppslaget dimper ned som en skänk från ovan. Hör hur en hes kvinnostämma från sätet framför börjar svära. En svordom. Två. Tio. Nu är inte jag den som tar så illa vid mig av svordomar. Faktum är att jag brukar förespråka det ibland, då det hjälper att lossa spänningar inom en själv. Om inte annat så piffar det upp att slänga in en ”fitta” här, och ett ”jävlar” där. Men denna damen svär som en borstbindare. Och den som får ta emot alla svordomarna är hennes 12-åriga son. Hon levererar dom dessutom med sådant påtagligt hat att man undrar om hon verkligen är frisk. Jag brukar försöka att hålla svordomarna borta inför mindre. Så inte denna damen.

”Du och din JÄVLA jul! Nu är du nöjd va? Ungjävel...”

Morsan fortsätter...:

”Vill du sova i en trappuppgång va? För det är precis det vi kommer få göra. När vi kommer till Göteborg. Ge mig telefonen...GE HIT TELEFONEN SA JAG!!!”, skriker morsan, och slår på armstödet med knuten näve i ren aggression. Sonen ger henne mobilen, men morsan glömmer i sin hysteri att trycka på luren. Sonen sträcker sig fram för att hjälpa.

”LÄGG AV! JÄVLA SNORUNGE! tror du inte jag kan slå själv? Tror du inte det? Lilla skit. Underskatta mig inte för fan. Du ska visa mig RESPEKT! Fattar du? Jag är din mamma!”

Märker direkt att sonen verkar inte ta åt sig. Han tycks ha stängt av. Han skäms inte ens. Han är nog van. Han gör sitt bästa för att försvara sig, men morsan bara kör över honom...:

”Håll käften med dig...” väser hon.

Samtalet kopplas fram, och morsan slår direkt på en len stämma:

”Ja, hej... mitt namn är ******* *********, vi skulle behöva ett rum inatt. Vad kostar det? två personer... han är 11 år... 1700 kr? Ok. Hur...”

Samtalet bryts... vi sitter ju trots allt på ett tåg.

”JÄVLA SKITTELEFON! SAMTALET BRÖTS!!!”

Det krävs ingen större fantasi för att förstå att detta är ett specimen av vitt slödder. Whitetrash-morsa ut i fingerspetsarna. Faktum är att hon förmodligen i rak ättelinje härstammar från den första vit-slödder-mamman som nånsin besudlade jorden. Frågan är vad hon gör på detta tåget. Fått punka på sin husvagn månne? Har god lust att fråga henne där jag sitter och laddar upp. Plötsligt vänder hon sig mot sonen igen, och väser med en oerhört grym och plågad röst, nästan som om nån drog ut en spik ur hennes fot medans hon pratade.

”Den där jäääävla gubbjäveln. Du vet att det är hans fel va? Inte mitt. Bli fan inte arg på mig. Han har alltid ställt till det för oss. Jävla idiot. Nu måste vi ringa polisen tack vare din far. Just en snygg farsa du har. Han älskar dig inte vet du va?”

Hon rycker åt sig luren på nytt och börjar slå polisens nummer. Vid det här laget bestämmer jag mig för att anteckna allt hon säger, och tar jag fram en penna ur fickan, och ett nr av Press Magazine som sitter i tidningsnätet på sonens säte, att kladda på. Dagsboksmaterial a plenty. Om inte annat så kanske dåren gör något dumt, och då har jag lite notes om det krävs vittnesmål.

Jag kan hela tiden se slynan snett bakifrån. Kraftig, för att inte säga tjock. Stora brillor, rösten låter skrapig av flera decennier av cigarettmissbruk. Och givetvis kan man även ana en mustasch. Hennes blick är helt i kaos. viftar vilt med armarna, och tycks inte ta nån notis om mig eller killen på andra sidan som häpet står och stirrar åt deras håll. Polisen svarar. Direkt åker den lena rösten fram igen:

”Ja hej, jag heter ******* *********, jag kan inte prata så länge för mina pengar tar snart slut, men jag sitter på väg till Göteborg med min 12 åriga son...”

12-åriga? Han var ju 11 nyss? Har vi åkt in i en annan tidszon mellan Herrljunga och Alingsås eller?

”...ni måste i vilket fall som helst ordna ett boende till oss. prata med socialtjänsten i uppsala, dom vet vad det handlar om. Vi har blivit mordhotade av min far. vi måste ha nånstans att bo. det är ett barn det handlar om, så ni måste faktiskt ställa upp. taxi? Vi har inga pengar, och pengarna på mitt kort tar snart slut. kan ni ringa upp?...”

*trycker luren till sonens öra*

”Fort nu, säg vad du har för nummer! FORT DÅ!”

”**********”

Jag antecknar allting hon säger som en dåre. ******* *********, ********** och alla hennes glåpord till sonen. Efter samtalet, som förövrigt bröts på nytt, så är det dags för mer glåpord till sonen:

”Fan, varför gör du alltid så jag får skämmas? Ge hit luren, jag ska ringa igen från där där jävla saken! Du vet, dom kan inte neka oss. Det handlar ju om ett barn. Då kan dom inte neka oss” säger hon om och om igen.

Jag kan se hennes liv spelas upp framför mig. Hur en bror och en syster hade sex med varann på tidigt 60-tal, vilket resulterade i bitchzilla framför mig. Förmodligen har hon även rökt cigaretter nog för att sysselsätta 100 tobaksfarmare om året, gått på bidrag i säkert 20 år, fått sparken fått ett dussin jobb och skilt sig 3-4 gånger. Nu börjar hon ta till ännu mer hårda ord, och kastar dessutom en tidning på sin son.

”Ge hit luren!”

”Nä, jag väntar på att pappa ska ringa!” säger sonen bestämt.

”GE HIT LUREN! annars får du stryk! Jag svär, jag slår till dig här och nu. Vill du det? Vill du ha stryk, va?”

”Kom igen då”, tänker jag bakom sätet. ”Slå honom en gång. Ge mig en orsak att flyga på dig. Kom igen.”

Hon lägger band på sig. Slår honom aldrig. Men fortsätter i evigheter att tjata om luren.

”Ok, så du vill alltså att vi ska sova i en farstu? Med knarkare och alkoholister? Är det det du vill?”

Tänker att så länge dom inte har en spegel i farstun så lär hon inte se vare sig alkoholister eller knarkare. Sitter och klämmer mitt armstöd krampaktigt, redo att rusa upp om hon får för sig nåt. Och Elvira bara fortsätter. Ända fram till Göteborg. Strax innan ändhållplats brister sonen ut i gråt. Morsan blir då from som ett lamm, och försöker trösta honom.

”Du vet att det inte är mitt fel... det är ju din pappas. Det är han som gör mig sån. Du...” säger hon mesigt samtidigt som hon smeker hans hår.

Pfft. Tell that bullshit to the tourists. På måndag ringer jag socialtjänsten i Uppsala och anmäler ******* *********. God jul. Fitta.

Öl smakar bättre i glas

Ligger utrunnen över min skabbiga säng som en tragisk symbol över allt det dåliga med ungkarlslivet. Ena sockan halvt av, knullrufs, fjärrkontrollen i ena handen, en kall Lapin i den andra. Lagom bögigt upphälld i ett glas till skillnad från att dricka direkt ur burken. Inbillar mig att ölet smakar bättre i glas. Bara en nätbrynja och tipsextra som fattas.

2004 var ett tragiskt musikår kan jag konstatera där jag ligger i horisontalläge. På dumburken spelas framför mig en kavalkad låtar upp, låtar som jag helst nog velat glömma. Pinks senaste sög, Blinks senaste sög, Offsprings senaste dög. Greenday splittrades fortfarande inte, Savage Garden återförenades fortfarande inte. Endast Gwen Stefanis solodebut lyckades få mig att headbanga en smula.

2004 var tydligen året då man skulle göra covers på precis allt. Och då alla möjliga och omöjliga duos skulle prövas. Gunther och Samantha Fox någon? Have mercy! Att ens komma på tanken att låta denna underbara kvinna som en gång så stolt putat med tuttarna i Solstollarna, stönat till tokhits som Touch Me och Spirit Of America och hade hela 80-talets essens inkarnerad i sin platinablonda kalufs kravla på golvet i nån billig video där huvudnummret tydligen är en skåning som låtsas vara tysk är helgerån deluxe. Brukar dom välta gravstenar också månntro?

Misslyckad duo nr 2 torde vara Jay-Z och Linkin Park. Varför beblandar sig geniala Linkin tillsammas med Jay-Z ens? Har dom läppkomplex? Varför inte ta Steven Tyler isåfall? Deras låtar är ju redan klockrena, varför förstöra dom med dum hiphop? Som att pissa på prinsesstårta!

Sist och sämst är Raymond & Maria. För det första, vart fan är ens Raymond? Har inte sett karlen nån gång. Allt jag ser är en brud som ser ut som en porslinsdocka som svalt en årsförbrukning av valium. Konceptet verkar vara att se så tråkig ut och stå så stilla som möjligt. Allting utfört i steril 60-tals miljö. Kan bara föreställa mig hur deras konserter skulle framföras. Inget hoppande. Inga skrik. Sjung inte med. Inga tändare. Le inte. En kinesisk diktators våta dröm?

Dissar dumburken till förmån för lite färskt feministkött på helgon.net. Dagens rödsocka är ett särskilt argt specimen som jag måste tafsat på i ett annat liv eller nåt. Nån annan förklaring kan jag inte hitta, för hon verkligen hatar mig. Går igång på varenda stavelse jag säger. Vräker ur sig förolämpning efter förolämpning. Jag gör några tappra försök att föra en diskussion, men får bara ännu mer förolämpningar kastade mot mig. Och jag håller huvudet kallt. Jag har redan vunnit. Jag har lyckats reta upp nån som jag aldrig träffat, sett eller pratat med bara genom att vara mig själv. Vilken makt! Avrundar sessionen genom att anmäla henne. Hihi. Ja jävlar. Keep ’em coming! Feminist-fäktning är en fin sport jag ägnat mig åt i snart 5 år. Jag vet inte varför egentligen. Jag tycker ju inte direkt om dom. Håller inte med dom för 5 öre. Så varför dras jag till dom, likt malen till lampan? Antar att det är ett sjukt slags nöje. Vissa jonglerar med motorsågar, vissa låser i nsig i upphissade burar med skorpioner. Jag snackar med feminister.

Kom hem en kväll för drygt två veckor sen. Upptäckte till mitt stora missnöje att jag blivit blockad från Lunarstorms feministdiskus. Tredje gången i rad minsann. :o)
Den första gången var helt på sin plats. Den andra gången blev jag blockad pga att jag förde en diskussion om en av operatörerna där, i en kompis gästbok (?). Då var jag för långt nedgången i rakblad och panikångest för att ta aktion. När jag nu en tredje gång blev blockerad med den gudomligt dumma motiveringen ctrl+c, ctrl+v ”Hej! Du har lämnat ut folks riktiga namn i diskusen är du nu blockerad därifrån. ”Folk ska inte behöva känna sig uthängda, hotade eller utsatta för att de har en åsikt. Mvh/Veganvarg”, och tagit mina piller som en duktig pojke, så kan jag inte komma på varför jag INTE skulle överklaga. Och vart bättre att göra det till än pojkarna och flickorna på Lunarstorm själva?

Ringde häromdagen upp dom, och när jag förklarat mitt ärende gapflabbade dom rätt i luren. ”Var det ALLT?” frågade dom mig över vargens skäl att blockera mig. ”Ja” sade jag lika road som dom. ”Vi kollar upp det och återkommer via mail” sa dom. För det var verkligen allt. Jag råkade veta att en kvinna där heter Kerstin, så när jag skrev en fråga till henne, så inledde jag med ”Kerstin”. Ingen varning eller nånting. Patetiskt. Har dock inte hört nåt från Lunar, så jag ska ringa på måndag igen. Dom, och företaget vars redbull-automat tog 18 spänn från mig i lördags. Instinct är 20 % rehabiliterad och på krigsstigen. Be afriad. Be very afraid.

Maffiaduo

”Bra bok!” säger jag till bombnedslaget mittemot mig på buss 627. Nickar mot hennes ”Sagan om Ringen” som hon för ögonblicket förlorat sig i. Håller samtidigt upp mitt eget sönderlästa ex av samma bok och ler lite snett. Hon tittar hastigt på min bok, ler artigt tillbaka, men tycks tänka ”om my god, den pratar med mig...”. Damn. Jag som lovade mig själv att inte antasta främlingar mer på bussar. Hur många ignoreringar krävs det egentligen för att man ska lära sig?

Hade det varit en film hade allt varit klappat och klart nu; Samma bok på samma buss på samma gång. Vilket upplägg. Klipp till scenen där vi matar varann med rabarberpaj på nåt sunkigt cafe, utbyter kroppsvätskor och minuterna senare utövar älskog i slowmotion med neonblå bakgrund. True romance. Men nu är det ingen film. Bara ett tradigt liv, som korsats med ett annat tradigt liv. Och det krävs mer än en rolig slump för att komma till första basen dagar som dessa.

Skit samma. Vem behöver fitta? Jag har ju hälsan i behåll... eller nåt. En annan sak jag har är en helt jävla sjuk arbetskamrat som heter Dragan. Han är lite av ett original, såväl till utseende som till sätt. Potatisnäsa, vågit hår som växer lite vart det vill, fjunig tysk porrfilmsregissörmustash, dåsiga pårökta ögon och Rinkebyaccent. Bara att se karlen ger mig ett leende på läpparna. Alla snackar skit om honom på vårat jobb. Lite orättvist, för han är en av få där som verkligen försöker göra sitt bästa. Och en av få som är sig själv. Som idag. När jag passerade ett hörne på jobbet så slet han tag i mig och visade upp 2 ihopbandade DVD-filmer. Scarface och Maffiabröder.

”Vad tycker du?!? Vad gillar du mitt maffiaerbjudande? Jag kallar den ”Maffiaduo”....10 kr rabbat! bara 189 kr!! Denna lär fetslå!!”. Han hade t.o.m. gjort en särskild prislapp där det stod just ”Maffiaduo endast 189 kr!”

Jag står och stirrar ett tag på skapelsen, och ser bakom hans axel att han gjort en hel trave ”maffiaduos”, och tydligen inte skämtar. Jag får t.o.m. reda på att han försökt sälja på varenda en som passerat hans avdelning en maffiaduo. Alltifrån barnfamiljer till pensionärer.

Jag står stum ett tag, och ser att hans leende börjar blekna bort i väntan på mitt svar. Märker att han inte kan ha hört så värst mycket positivt om sin duo hittills från någon...

Jag tar ett djupt andetag och säger... ”Det är ju för fan utmärkt! Bra ide! Bra initativ!”. Vilken hora jag är.

Han döljer sin glädje illa dåligt. ”JA ELLER HUR?!? JAG SÄGER JU DET!!!!” tjuter han glatt och skenar iväg till Agda 65 som står 3 meter ifrån och väljer mellan Pinocchio och Harry Potter. Skakar på huvudet och går därifrån.

Dom 4 dyra

Har fotosession. Med mig själv. Förbannar skräpkameran som inte har självutlösning. För fan. Kamera utan självutlösning år 2004?! T.o.m. JAG har självutlösning. Sedan förbannar jag att jag är singel, och inte har nån flickvän som kan fixa utlösningen åt mig. Tolka det hur du vill.

Bah! Även när jag lyckats knäppa av några bilder, så vill kan jag inte fastna. Jag är nog den mest ofotogeniska person som gått i ett par boxerkallingar. Bild efter bild efter bild. Jag provar allt. Mörkläggning, stekarbrillor, öl, bakgrundsmusik. Släpar t.o.m. dit kattfan för att få lite ”åh så mysig och godhjärtad han måste vara”-atmosför på skiten. Inget funkar. Efter några timmar har all livsglädje jag lagrat upp förbränts lika snabbt som några droppar vatten på en het spisplatta. För vad? För 1001 bilder där jag ser som jag trillat ned från fulträdet och slagit mig på varenda gren ned. Bra prioriteringen. Inget är så effektivt som att fotas, eller handla kläder, om du vill känna dig ful och dum.

Dock är digitalkameran en sak som jag hatälskar. Trots den och minas brister, så har den sina fördelar. Det hade kostat fläsk att göra dom 1001 med en vanlig hederlig kamera. Kommer ihåg på den gamla goda tiden då man träffade brudar på internet. Man sa dom rätta saker, förstod, lyssnade, skämtade och allt var hunkydory. Förr eller senare fick man alltid frågan hur man såg ut. Då visste jag att sagan var slut. Så fort jag visade en bild på mig så slutade tjejen ALLTID höra av sig. Och då hade jag inte välsignats med digitalkameran. Jag fick ner till automaten, pynta 40 spänn av mitt indragna socialbidrag, och be en bön att alla korten kom ut rätt. Vilket dom ju aldrig gjorde. Och även om dom gjort det så hade jag inte haft nån chans ändå.

På kort nr 1 var man inte förberedd, så den smackade av när man ser allmänt dum ut
På kort nr 2 var man så jävla arg för att första bilden gått åt helvete så man såg ut som man hade en tegelsten i tarmen.
På kort nr 3 var man så desperat i coh med att det närmade sig slutet på sina möjligheter att fastna, så man smilade upp sig som fått sig uppåttjack och nallebjörnsvinsten på Disneyland, och såg därmed ut rent konstlad ut.
Och på kort nr 4 var man så trött på skiten att man bara ville därifrån, och såg därför ut som en rysk bondmor.

Sedan valde man ut det kortet som såg minst sämst ut. Skickade iväg. Väntade några dagar, sedan slutade bruden maila. Vidare till nästa brud.
Samma gång, over and over. År ut och år in.

Och jag fattar inte varför jag sitter och skriver detta så alla kan läsa...

Porn on the 4th of July

Jag åt precis ananas i duschen.

Ananas... i duschen.

Öppnade en burk Dole, körde ner en gaffel, satta på kranen, sjönk naken ner i kakelhörnet och lät dagens smuts rinna av mig, medans jag fyllde min mage med naturgodis från Costa Rica. Aldrig gjort det förut. Men vill tro att det är en av tusen saker som gör mig till mig.

En annan sak som gör mig mig är mina vredesutbrott. Fråga vemsomhelst som känt mig en längre tid. Alla har dom fått sig en släng av sleven på det ena eller det andra sättet. Jag, och dom drabbade med förmodligen, vill nog se det som irrationella kortslutningar hos vederböranden, men sanningen är förmodligen att det är en serie händelser som till slut knuffar mig över kanten, och resulterar i en blockning, ett tangetbord i väggen eller en rad innovativa svordomar som hade fått kapten Hadoque grön av avund.

Fick ett sådant utbrott på jobbet idag. Alla faktorerna som orsakat utbrottet var för omgivningen lika obefintliga som Gudrun Schymans skönhet. Deras förklaring sträcker sig förmodligen inte längre än att jag ”har ett kvastskaft i röven”. Men det var icke desto mindre ett befogat frispel jag fick. För mig hade varje orsak etsat sig fast och skapat djupa ärr på insidan av min själ, och ilska som dömtsupp under månader projicerades på ett ögonblick på den som begått misstaget att trigga mig genom handling eller ord.

Problemet är bara att delar av min kropp slutar fungera när jag blir så arg. Jag blir högröd i ansiktet, käken darrar, blicken flackar, kroppen skakar. Och meningarna skjuts högljutt och hackigt ur mig, utan nåt egentligt sammanhang. Ingen utom jag som har första parkett till kraniumet kan egentligen förstå logiken och resonemanget. Inte för att jag gråter. Det är kul. Det är rensande. Det är underskattat. Det är oväntat. Och det är återigen en av dessa tusen saker som gör mig till mig.

Och nej, dagens rubrik har inget med inlägget att göra. Faktum är att det inte har nånting med nånting att göra. Bara en tanke på en nanosekund när jag handlade kattmat.



”alla dagar som kom och gick... inte visste jag att det var livet!”

A man’s gotta know his limitations

Klockan närmar sig 17:00 och jag är på G ut. Julbord med jobbet står på programmet ikväll. Äta, dricka, skämta och ha kul. Hela tanken är för ett pillerknaprande freak som undertecknad absurd; Instängd i en lokal i X antal timmar med krav på att ha det roligt. Hur kan man på förhand bestämma sig för att ha kul? Tänk om man har en dålig dag, men ändå lovat att komma? Jag kan inte ens veta hur min nästa timma ska bli, än mindre 1 vecka i förväg. Och nu när dagen D är inne, så kan jag surt konstatera att jag inte är upplagd. Eller upplagd är inte ordet. Varenda nerv är i uppror, varje muskel på spänn. Men jag måste. Måste tvinga mig. Har ju redan betalt. Och orkar inte med alla frågor på måndag om varför jag inte kom.

Jag har minst sagt en dålig dag. Men tvingar mig iväg ändå. Jag lämnar lägenheten packad till bredden med dålig energi. En svart katt över den regnvåta vägen är det enda som fattas. Hela prylen har ’fucked and up’ skrivet överallt. Ändå finns det ingen återvändo. Inget altenativ. Jag måste dit och smila upp mig i 5 timmar. Sedan kan jag pusta ut i friheten som är ensamheten i en kvav lägenhet, ackompanjerad av en billig fylla.

Jag klär upp mig med det finaste jag har. Stylar frillan, sminkar mig, drar på mig min badmotherfuckerblick och knatar ut. Missar bussen med 1 minut. Pga att fanskapet är 1 minut för tidig. Strike one. Andra bussen är 10 minuter sen. Strike two. Ångesten puttrar inom mig som en kastrull vatten med vredet på 4:an. Fingrar lätt på mina 2 stesolid i fickan. Dom ligger där för absoluta nödfall. Alternativt att ge ett skönt rus till den stundande fyllan. Ska jag ta en? Ångesten kryper inom mig. Antingen exploderar den närsomhelst, eller så mattas den av. Tar jag en, så kommer kanske jag sluddra och ha dåsiga ögon på festen sen. Tar jag ingen, så finns inga garantier för något. Tittar mot horisonten där bussen ska dyka upp. Ingen buss. Tar upp stesen och sväljer den på ett ögonblick utan att tänka. Har jag tur hinner den sluta verka innan jag är framme.

Bussen dyker upp direkt efter stesen landat i maggropen. Nästan som om han däruppe väntade på att jag skulle svälja den innan jag fick komma iväg. Sätter mig på bussen och åker in mot festen. Min spegelbild i bussfönstret ser butter och desillusionerad ut. Även om jag känner mig sexig under allt smink, gel och attityd, så är spegelbilden ett slags ont tecken. ’Stay da fuck home’ säger den till mig. Sollentuna station, och jag hinner precis med tåget till Rotebro, där det är dags för det sista bytet till jobbet. På tågfärden funderar jag på om jag ska hoppa av i Rotebro som jag brukar, eller månne välja Upplands Väsby. På den förstnämnda stationen är det jävligt snålt med turer på helgen. I Väsby är bussarna flera men å andra sidan vet jag inte vilken buss i Väsby jag ska ta, och riskerar att missa den i mitt letande. I Rotebro vet jag åtminstone vilken det är. Är i valet och kvalet, innan jag av en nyck väljer Rotebro.

Jag hoppar av, går ut till hållplatsen och ser det som jag redan visste i maggropen; Nästa buss går inte förräns om 20 minuter. Strike three. Här slår det slint. Även om 20 minuter är det enda som står mellan en uppsnoffsad Marcus och festen, så klarar jag inte av att gå på festen. Min insida är som en krigszon. Ångesten hugger tag i mig helt, och jag kan inte ta ett steg längre. Jag klarar inte av festen i mitt skick. En del av mig vill gå dit bara för att slippa alla frågor på måndag. Men jag kan inte. Jag står i den kalla kuren och inser att jag inte kan fortsätta. Stänger av mobilen för att slippa jobbiga samtal om vart jag är och när jag kommer. Rusar tillbaks till perrongen förbi spärrvakten som tycks tänka ”var inte du här nyss?!”. Faller ner på en bänk mitt i den minusgradiga kvällen. Det klirrar från min ryggsäck. Ölen. Hm. Jag kan behöva en. Flera stycken t.o.m. Öppnar en Lapin Kulta och låter den på ett kick rinna ner i min hals. Och en till. Och ännu en. När tåget hem dundrar in tar jag även den sista av stesen. Farligt att blanda alkohol och medicin? Bullshit.

Nu har jag dock fått mig en ganska bra fylla. Stannar på Ica på hemvägen. Som en kula i ett flipperspel kryssar jag mellan hyllorna, och får folk att väja än dit än hit. Jag är så packad. Och det är skönt. Jag fnittrar för mig själv där jag stapplar runt bland dagligvarorna. Impulsköper så det står härliga till. Underbart att handla på fyllan. Vilka otroliga jävla saker man får se på bandet. Inte fan kommer jag ihåg att jag lade ner en jävla julost för 140 spänn i korgen. Vad fan ska jag med en ost stor som en jävla basketboll? Har ändå ingen att spela med. En halvtimme senare är jag hemma i friheten, och börjar spåna på ursäkter på måndagen. Väljer i skrivandets stund mellan magsjuka eller att jag fick ta katten till akuten. Nån som har nåt bättre förslag?

A-6171

Köpte Schindlers List på DVD i förra veckan. Såg på den nyss. Sett den innan. Dröjer nog innan jag ser den igen. Inte för att jag blir äcklad över scenerna, vilket jag givetvis blir. Mer för att jag inte behöver se den igen. Schindlers List är en sådan film man måste ha i sin samling. Som man kan ta fram om man behöver påminnas om hur bra man faktiskt har det. En film som fortfarande kommer vara lika engagerande om 20 år.

Tankarna förs till ghettona i Polen. Nazister som avrättar judar, oavsett om dom är pojkar eller flickor, gamla eller unga, sjuka eller friska. Dom avrättas en och en, slumpvis, högvis eller bara för det höga nöjets skull. En kula i huvudet var dock ibland det bästa alternativet. Annars var det tortyr, kyla, svält eller se sina nära och kära avrättas.

Kommer på att jag faktiskt träffat en överlevande från Auschwitz. Hade nästan glömt bort honom. Skumt hur sådana saker kan försvinna bara för att dyka upp igen. Läste för ca 7 år sedan en bok av en herre vid namn Ference Göndör. Den hette ”A-6171 - ett judiskt levnadsöde”. A-6171 var hans judenummer han fick av tyskarna. Än idag har han kvar tatueringen på armen. Boken var fascinerande. Även om man sett och läst om slakten i koncentrationslägrena om och om igen, så slutar aldrig fascismen eller tragedierna att beröra en. Och den som vill läsa en jävligt bra och gripande bok, kan sluta läsa här, för nu tänker jag med mitt kassa minne återberätta den.

Ference var tonåring när tyskarna började föra sin antisemitism på allvar under tidigt 30-tal. Steg för steg så togs hans familjs rättigheter bort. Judar blev märkta med en stjärna. Judar fick inte äga butiker. Judar fick inte gå på samma gator som tyskar. Deras saker och liv tillhörde helt enkelt tyskarna. Judar fick inte ens lyssna på eller inneha en radio. Något som Ference blev väldigt ledsen över då det var hans stora intresse. Hans tjejkompis, som inte var jude, slutade prata med honom över en natt. Och sedan deporterades han till Auschwitz. Först skiljdes han åt från sin mor och syster. Modern stod i ”fel” kö och fick gå in i duschen om jag inte minns fel. Systern dog senare under andra omständigheter.

Ference fick jobba som alla andra. Varje vaken timma. Samtidigt som han inte fick varken äta eller sova. År ut och år in. En kväll på sitt skift, så skrev han i förtvivlan en dikt till sin mamma. En SS-officer gick förbi och såg den. Han antog att det var en plan Ference gjort för att fly, och släpade genast iväg lille Ference till tortyrkammaren. Där placerade han honom ståendes i ett trångt utrymme med elstängsel på alla sidor. Böjde han något på knäna, så skulle han få en elchock stark nog för att döda honom på fläcken. Där fick han stå. Timme ut och timme in. Gråtandes försökte han förklara för vakterna att det bara var en dikt. Han var nära att ge upp. Av fysisk utmattning av att stå rakt upp. Och av hopplöshet. Han funderade på att låta kroppen falla mot stängslet. Få det överstökat. Då precis släppte dom ut honom. Och han fick gå direkt tillbaka till arbetet.

Men även om han slapp undan med en hårsmån, så blev han allt mer orkeslös. Allt mer sorgsen. Förlorade hoppet helt. Han var bara ett skelett. Han kunde inte jobba mer. Och skulle därmed vara garanterad en kula om nån nazist såg honom. Han uppsökte ”sjukhuset”, vilket inte var nåt annat än ett hus att dö i. Där remitterade läkare patienter, vars kroppar snart skulle ge upp. Där fick dom sitta i ett rum att antingen dö av naturliga orsaker, eller invänta avrättning. När man väl gått in i rummet så var döden inte långt ifrån.

Ference gick in och satte sig. Han var redo att dö. Läkaren som steg in kände dock genast igen Ference. Dom hade känt varann väl innan kriget. Läkaren blev bestört över att se honom i dödens rum, och ryckte genast ut honom därifrån. Istället fick han ett räkmackejobb hos läkaren. Där kunde han jobba i värme, utan att ta kål på kroppen av ren utmattning, och utan det ständiga hotet om att skjutas.

På utsidan höll tyskarnas imperium på att rämna. Dom allierade drog sig allt närmare, och tyskarna retirerade allt eftersom. Dom förstörde sina fabriker, och tömde koncentrationslägrena. Alla judar fick nu ge sig ut på en dödsmarsch. Dom som halkade efter sköts direkt. Ference såg hur hans bekanta till höger och vänster blev skjutna och föll i dikena längs vägen. Hans enda vän under hela denna tiden i lägret hade varit Pista. Pista var en idol för Ference innan kriget. En förebild. Han var stark som en oxe, och var en av få i kvarteret att ha moped. När dom sattes i koncentrationslägret försvann relationen med att Ference var underlägsen statusmmässigt. Båda blev jämlikar i samma båt, och bildade snabbt en vänskap. Nu var Pista inte lika imponerande som han var förr. Han hade fått ännu mindre än Ference att äta, och jobbat ännu hårdare. Han överlevde dödsmarschen med nöd och näppe. Med när han fösts in i tåget, så kurade han ihop sig i ett hörn. När tåget stannade, så skakade Ference på Pista. Men Pista rörde sig inte. Hans kropp hade gett upp. På mållinjen.

För till slut förlorade tyskarna kriget helt, och dom få som överlevt släpptes fria. Men Ference var nu helt ensam, utan vare sig kläder, pengar, familj eller trygghet. Han lyckades under dramatiska omständigheter fly till Sverige, och skapa sig ett liv här.

Jag fick ganska snart efter jag läst boken reda på att Ference Göndör skulle komma till en närliggande högstadieskola och föreläsa. Föreläsningen var enbart för eleverna på just den skolan, men inget kunde hindra mig från att gå dit. Så jag och några till från min gymnasieskola fick gå dit. Upp på scenen kliver en späd, kort man. Grått hår. Rynkig. Stödjer sig febrilt på en käpp. På hackig svenska börjar han tala om sina upplevelser. Tyvärr förstod inte högstadieleverna riktigt vad det innebar att vara jude 1939. Dom började prata med varandra, skratta, kasta saker. Några drev t.o.m. med Ference och imiterade honom högljutt, så han skulle höra. Jag var så fly jävla förbannad på dom. Här stod karlen och berättade om helvetet definierat, och dom förstod inte. Förstod inte deras egen frihet, som dom tog förgiven. Föreläsningen slutade efter dryga 2 timmar. Jag, mina klasskompisar och lärarna var hänförda. Skocken med ungjävlar var inte direkt lika ödmjuka. Vi splittrades upp och försvann. Högstadieleverna gick till matsalen. Ference försvann in bakom kulisserna. ”Fan...borde sagt nånting till honom” tänkte jag för mig själv.

Vi gick ifrån, men stannade ett hängde ett tag på skolgården. Då ser jag Ference tanklöst stå och titta sig omkring. Tänkte att det är nu eller aldrig. Jag tog mod till mig, och gick fram till honom.

Han ser mig först när jag är några meter ifrån. Tittar förvånat på mig då han inser att jag har nåt att säga honom. Som om nån på skolgården som Gud glömde kunde ha nåt att säga alls, efter all disrespekt han nyss fick uppleva.

”Jag har läst din bok” sa jag med ett lätt leende och sträckte fram handen.

Glömmer aldrig hans min. Ögonen spärrades upp till max. Hans ansikte sprack upp i ett stort leende. Han skakade min hand ivrigt med båda sina händer och sade saker i ren glädje som jag inte förstod. Hade det inte varit för Ference Göndör, så hade jag inte kommit ihåg den dagen i mitt liv. Nu är den en av dom mest minnesvärda någonsin.

I måndags stegade veckans prao in. Han var 16 år, rakad, bomberjacka och kängor. Bara en svastika på bröstet som fattades. Han stod tyst och blängde i ett hörn medans hans övervakare pratade med varuhuschefen. ”Du! Jag vill se dig ute på våran avdelning så fort du pratat klart med chefen!” sa en iransk tjej. Bad henne softa lite. Killen behöver inte fler orsaker att hata. Det står redan Kumla i pannan på honom. Förmodligen har han blivit runtknuffad i hela sitt liv av alla både familj och utomstående, och det är därför han blivit rasist. 2 fel gör inte saken rätt.
Idag var hans sista dag. Han har inte sagt ett enda knyst på en vecka. Och när vi bett han om hjälp, så har han ofta sagt att han inte vill. Sa ändå att han fick ta ett valfritt spel, som vi ger till alla praos. Han sa som jag visste inte ens tack. Men kanske var denna gåvan mer på sin plats än någon av dom andra som varit bättre och trevligare. Eller inte.