Vaknar bunden

Vaknade med bundna händer nyss.

Fick en kraftig panikattack igår, och med den, behovet av att återigen skära mig på kropp och i ansikte. Allting händer så snabbt. I ena sekunden äter man en frukt och glor på DVD, i nästa vill man inget hellre än att vältra sig i ångest och självplågande. Vill är väl egentligen fel ord. Mer en tvångshandling. Inget man vill, eller kan styra över.

Vanligtvis brukar jag kunna klämma ett par piller för att lugna ner mig, eller åtminstone däcka ifrån den med hjälp av dom. Men idag har jag ett möte, och kan inte vara groggy, lika lite som jag kan ha ärr i ansiktet. Fick således tackla den själv utan vare sig tabletter eller knivar. Låg i sängen och sprattlade, försökte stå emot begäret att skada mig i timme efter timme. Även fast kroppen är jättetrött, så vägrar den att somna. Jag visste att jag bara behöver hålla ut tills sömnen tar mig. När det nu skulle bli...

Slet till mig badrocksskärpet från sängen, och band snabbt och improvisoriskt mina händer. Drog till den sista knuten med tänderna, sedan tog jag täcket över huvudet och väntade på att attacken skulle dö ut. Kunde efter ett tag somna in, krampaktigt hållandes mina händer. Och har nu efter bara ett par timmas sömn vaknat, med ömma handleder och mental baksmälla.

Ännu en natt man överlevt. Ännu en dag man fick se ljuset på. Tyvärr.

Dags för jobbet.

Sexcrime

What is a sexcrime? - Not gettin’ any!

Öppnade idag mitt badrumsskåp i jakt på Kalle Anka-plåster till mitt knä. En drös kondomer föll ut och lade sig över hela golvet. Massvis med gummin i alla tänkbara former, storlekar och smaker. Några med jordgubb. Några med banan. Tror t.o.m. jag hann se en med gräddfil och chili, en ekologisk och en som var godkänd av Gene Simmons själv innan jag lade in asen på sina stamplatser längst in skåpet igen. Måste varit runt 30 av dom.

Skrattade bistert inombords åt synen. 30 stycken. Herregud. Vadfan tänkte jag på. Snacka om optimist. Eiffel 65 hade väl nån hit när jag inhandlade dom första. Vilket waste. Kunde lika gärna varit en rabattkupong på Domus. Lika andvändbar. Finns ju för fan folk bättre behövande folk i Afrika som svälter. Kunde skickat dit dom. Lite väl al dente, men kan dom hitta nåt mer långvarande jordgubbsubstitut på Kenyas savanner så gärna för mig. Gud ska veta att dom inte kommer till användning i badrumsskåpet i min lya i vilket fall som helst.

Var äntligen hos en kiropraktor idag. Kändes något ovanligt att ligga halvnaken på magen med en karl på 40 plus ihärdigt tafsandes på mig, när man knappt är van vid the female touch. Ruggigt skönt var det iallafall. Knäckte mig som en broiler under ett traktordäck minsann. ”Gör det ont?” frågade han plötsligt. Mitt helt spontana svar på detta höll på att bli ett stönigt ”Oh nej, det är såååå skööönt”, som tur var hann min hjärna spela upp repliken innan, och jag kunde undvika det något bögiga svaret. Blev ett lagom manligt ”ingen fara”. Kände faktiskt inget obehag alls, ens när han började smörja in mig med nån salva. Kanske lite, när hans fingrar gled över mina ärr som alltid varit lite för många för att inte väcka frågetecken, men han frågade aldrig vart jag fått dom. Han har säkert gått ut både högstadiet och gymnasiet och kunde addera 1+1.

Godnatt till Belinda. Vart du än är.

Veckans reflektioner

Britney Spears har gett sig in i parfym-branschen. I dagarna lanserades hennes nya doft ”Curious”. TV-reklam, mediaskriverier, och min lokala galleria överproppad med propaganda för att få folk att köpa lite Britney på burk. Undrar bara vem som köper den, annat än småpojkar som vill lyxrunka, komplett med en flarra folkis och ”Slave 4 U” i hörlurarna. Tror knappast Brittan varit så jävla aktiv i framtagandet av produkten. Har lite svårt att se mig henne i en vit långrock, i ett källarlabb irrandes runt bland bubblande bubblande grytor och spiralglasrör. ”Ok gubbar, lite mer E342 och en nypa B161 så jävlar har vi en doft som heter duga”.

***

Gluttar på framsidan av senaste nummret av Solo. ”Så får du J-Lo’s kropp!” stod det. Som den hormonstinna kille jag är bläddrade jag glad i hågen snabbt igenom tidningen, men hittade ingen beställnings-talong alls för kroppen. Falsk marknadsföring.

***

Slutligen har jag helgen till ära översatt ordet påskkärring till engelska. Hoppas kunna lansera ”Easterbitch” inom en snar framtid utanför Sveriges gränser. Kom ihåg vart ni hörde det först.

The Father, the son, and the holy shit I did it!

Hittade ett brev på hallgolvet när jag kom hem idag.

”Hej Marcus!

Jag heter Mikael ********** och ville bara tacka dig för din anmälan. Det var min son som var med på samma tåg som du åkte dagen före jul (dagbok från 25 december 2004 och 22 februari 2005 Instincts anm.). Har försökt skicka mail till dig men det verkar inte komma fram. Förstår att du grubblar över vad som hänt med Daniel så jag tänkte bara berätta lite om vad som sker nu. Jag har ju ansökt om ensam vårdnad för Daniel eftersom jag, precis som du, anser att Anette är olämplig som vårdnadshavare. Anette och jag har gått på samarbetsamtal på familjerätten och de tyckte att Daniel kunde träffa sin mamma 3 helger av 4. Det tyckte ju inte jag, och de har nog inte riktigt förstått hur dålig Anette är. Så det var jätteskönt att du anmälde händelsen på tåget. Nu har jag och familjerätten bestämt att Daniel bara får träffa sin mamma tillsammans med personal från familjerätten, tills vårdnadsfrågan är löst. Som du skrev i ditt mail till polisen, så tror jag också att Daniel är så van att han stänger av när han träffar henne. I skolan går det jättebra för Daniel, fröken säger att om han fortsätter så här kan han välja vilken utbildning han vill sen, och det känns jätteskönt för mig. Han går också på samtal på BUP och han tycker det känns bra att prata med någon där. Nu har du hört lite om hur han har det och du får gärna höra av dig när du vill. Tack än en gång.

Mvh/Mikael”

Så skedde det alltså. Ärkeslynan, vars utstuderade elakhet på gott och ont aldrig kan göras rättvisa i ord, åkte dit så det sjöng om det. Och hon lär nog inte ens fortfarande fatta vad som hände. Eller vem det var, som gjorde att hon aldrig mer kommer få se sin son annat än i sällskap av nån bevakare, och med lite tur, inte alls. 12 års presumtivt helvete avblåst på 4 månader. Av en herre som hon aldrig ens sett ansiktet på. Tänk om hon bara hållit käften under dom där timmarna den 23:e december. Eller om jag tagit ett annat tåg den dagen. Då hade inget av det här inträffat. Så långsökt. Vilken makt. Jag skulle kunna vänja mig vid att leka Gud *knäcker med fingrarna*. Gissar att hon spenderat X antal timmar på att klura ut vem jag jag är, vart jag satt och hur fan jag bar mig åt. Det sistnämnda är vi nog 2 om att undra.

That’s how you gonna beat’em Butch. They keep underestimatin’ ya!

Jag grät lite för Daniel idag.

Fightclub

Finns inget som att begrava sig i jobb när man mår sämst. Visserligen ett väldigt flyktigt sätt att bearbeta ångest-hooplat, men just nu det enda sättet. Dessutom händer det kuliga saker. Har snöbollat mig (nej, inte porrfilms-inslaget ’snöboll’, bara metaforen för när det blir fler och fler göromål) till att ha blivit lagerchef för en av Sveriges bästsäljande hemsidor. Innan året är slut beräknas vi vara den största aktören på internet i Sverige. Mycket ansvar på köpet. Fnissar lite inombords när jag tänker på att dom anställt den mest suicidala och pillermissbrukande hombren norr om Ystad för jobbet. Men jag vill ändå tro att dom gjorde en bra deal. Ingen har högre krav på mig själv än jag. Är manisk perfektionist. Kontroll-freak deluxe.

Samma egenskaper ställer till det för mig i min chefsroll. Killen som jobbar under mig, som annars är jävligt duktig och reko, tyckte idag att jag var, citat, ”helt jävla dum i huvet!”. Bråket kom som vanligt från en skitsak, och är ett återkommande inslag i veckan mellan oss två. Snabb summering av bråkets ursprung: Vi är dagligen beroende av postburar för att kunna få iväg alla ordrar. Vi får själv ge oss ut i området, in i gränder, källare och lastkajer för att snoka reda på dessa burar. Ibland har vi tur och hittar några, ibland inte. Det FÅR inte hända att burarna tar slut för oss. Därför måste vi alltid ha ett kapital. Jag har satt som regel att vi alltid ska ha så fullt som möjligt med dessa burar på lager. Killen jag jobbar med håller inte med, och tycker det räcker om vi har 1. För det första är det tveklöst bättre att ha för många än för få. Sedan måste jag alltid säga till honom att gå ut och hämta, han kan aldrig göra det på eget initativ. Och sen anser han att det är en korkad regel, och vägrar därför göra den ibland när jag ber honom.

”Vill att du och Micke går och skannar området efter burar. Vi behöver fylla på”.

”Varför kan inte DU göra det istället?” flinar han och försöker spela tuff inför Micke.

”För att MICKE aldrig gjort det förut, och inte vet var dom finns, och för att DU kommer få göra det tills den dagen du tycker det är en bra ide att alltid ha uppfyllt med burar”.

Killen sätter sig vad datorn.

”Du... fixar du det...?” säger jag. Får inget svar. Killen surar. Blir irriterad, men ger han inget gratis.

”Hallå. Kan du fixa det eller”?

”JA! sluta tjata. Men då vill jag att du inventerar!”.

Eh, ok, HAN ger MIG en order? Och mest för att han tror att jag KÖR med honom, och verkar vilja hämnas. Sorry mac. Hade han verkligen behövt hjälp och bett på ett schsyt sätt. Men inte såhär.

”Nope. Har annat att fixa under tiden.” säger jag.

”Ok, men städa undan lite iallafall...” säger han då.

”Men lägg ner nu. Vad är problemet? Är det för ansträngande att gå ut några meter och hämta in en bur?” säger jag med klädsamt irriterad röst.

”Du är fan dum i huvudet. Hur fan kan du lacka för en sån sak? Alltså.. fy fan nu blir jag arg på dig. Det där är så jävla barnsligt.”

”Mm, men vet du varför jag är sur på dig? För att du inte svarade mig. Du svarar mig aldrig när jag ber dig om denna saken. Det är alltid jag som måste tänka på att det ska vara fullt. Det är alltid jag som måste tjata. Du kör alltid med samma stil. Varför kommer du med motkrav så fort jag ber dig om detta? Och ja, jag är helt jävla dum i huvet, men det hör inte hit...”.

Han vet att han är ute på tunn is. Man säger inte så till nån. Inte nån man jobbar med. Och absolut inte sin chef. Utgår iallafall ifrån att han vet så mycket, och skippar den barska rösten, och angriper honom knappt alls. En gång är ingen gång som jag brukar säga. Besides, jag gillar att försöka hålla mig lugn. Har ett förflutet av att bli rabiat på allt och alla, för minsta lilla. Funkar inte när man är chef. Försöker skapa en positiv atmosfär. Gnäller aldrig nedåt, hjälper alltid till, lyssnar alltid, jobbar hellre övertid själv än att dom gör det, snackar inte skit om dom jag jobbar med, och motiverar alltid saker, istället för att bara säga ”gör så”. Så måste jag även nu motivera varför vi alltid ska ha uppfyllt med postburar.

”Worst case scenario om vi har för många: ... kan inte komma på nåt. Worst case scenario om vi har för få: Kunderna får vänta 24 timmar längre på sina paket. Såtillvida du inte kan komma på en bättre orsak varför vi INTE ska ha fullt med burar, så är det bara att gilla läget” sa jag.

”Det där är så jävla löjligt! Vi behöver oftast bara 1 ändå. Och du är löjlig som lackar på mig för en sån sak! Jag tänkte på det igår. Du och ditt jävla humör. Går mig på nerverna”

Hade han sagt det för 3 månader sen hade jag fattat vad han menar. Nuförtiden är jag dock iskallt lugn. Jag blir bara Instinct om jag måste, i absoluta nödfall, för att allting ska klaffa. Max en gång i månaden. Killen ifråga får sina utbrott varje dag. Dock verkar han själv helt blind inför detta. Känner igen mig i honom en del, när jag var ny inom företaget. Fick utbrott på min dåvarande chef. En gång blev jag så arg att han bad mig gå hem. Oändliga var dom antal kvällar då jag bröt ihop på det ena än det andra sättet. Men jag såg alltid till att göra bästa möjliga tänkbara jobb. Jobbet var, och är, allt jag har. Jag hade förmånen att hitta en arbetsgivare som trodde på mig. Som såg bortom mina dåliga betyg, och oerfarenhet. Sånt blir man lojal mot. Hade jag inte haft jobbet hade jag förmodligen varit död, eller på god väg ditåt.

Killen sliter på sig jackan och smäller igen dörren. Micke går med honom. Kan riktigt höra skitsnacket om mig så fort smällen ekat bort. Bryr mig faktiskt inte. Vilket är smått otroligt för att vara mig. När killen kommer tillbaka gör han allting dubbelt så långsamt för att reta mig, och verkar dessutom ha bestämt sig för att tiga tills han stämplar ut.

Snackar lite med Micke, som turligt nog inte verkar sur på mig alls. Vi skämtar lite, medans killen å sin sida surar på som aldrig förr. En annan kollega från en annan avdelning kommer in och stannar upp ett tag.

”Satan vad tyst det är...”

”Ja, jag och ******** är arga på varann” säger jag med ett leende, och har inga ambitioner på att killen inte ska överhöra mig.

”Ja, det är för att Marcus är dum i huvet...” muttrar han till min kollega.

Kollegan ler mot oss, lite generad över hans plumpna kommentar. Han stiger fram och betraktar oss.

”Nä. Jag tror det är dig det är fel på *******. Du har alltid varit lite omogen” säger han till hälften skämt, till hälften på allvar.

Hoho.

The darkness

Hela världen tycks för mig ha fått förhållandenoja. Vart jag än kollar så är det förhållanden. Folk dejtar, kilar stadigt, skaffar smått, köper hus, bråkar, gosar och gudvetallt. Jag menar verkligen alla. Vart jag än vrider nyllet så är det förhållanden och relationer.

Äcklas av det. Faktiskt. Skulle kunna skriva oändligt med db om hur förhållande fenomenet får mig kräksjuk. Människor lägger sin egen lycka i andras händer. Människor springer benen av sig bara för att ha nån! Och får dom nån, så kan du ge dig fan på att hela världen ska veta det. Det ska lajvas om hur jävla underbara dom är, det ska läggas ut bilder på fanskapen, det ska länkas, skrivas dikter, fixa en alldelles egen låt, kablas ut bilder på penetrering i Big Brother hor-huset och det ena med det tredje. Inget är för privat längre. Allting ska stilas, exponeras och försnuskas.

Det är inte så mycket själva ritualerna som stör mig. Mer att det är en ständig påminnelse om hur ensam man själv är. Har varit nära att bokstavligt talat ta livet av mig dom senaste veckorna. Får nästan varje kväll spä ut min starköl med massa stesolid för att hjärnan ska orka. Är redan nu på bristningsgränsen. Orkar ingenting. Gråter ibland. Även om jag ens knappt orkar det nuförtiden. Får skakningar hela tiden. Vart jag än går, så är tankarna mörka som åskmoln.

Sitter vid skrivbordet varje kväll med ansiktet i handflatorna. Naglarna gröper in i huden. Väntar på att medicinen och alkoholen ska knocka mig. Knocka mig bort från denna dagen, dagen som aldrig borde funnits åt kroppen Marcus som aldrig borde existerat.

Jag kommer inte ihåg lycka. Jag kommer inte ihåg riktigt skratt. Jag kommer inte ihåg hur det är att se fram emot nåt. Hur det är att vara kär. Hur det känns att ha nån som behöver en.

Jag är så död som det praktiskt taget går. Jag ÄR död. Jag andas. Men det är allt. Min hjärna är ett enda träsk av hat och sorg. Dom få tankarna av sundhet som gror där drunkar omgående i ännu mer hat. Får impulser av att skada folk. Skada lyckliga människor.

Men det finns inga lyckliga människor i min lägenhet. Har aldrig funnits. Där finns bara jag.

Även Hitler hade flickvän

Ensam igen då. Eller ja. Fortfarande ensam är väl mer korrekt. Har ju egentligen aldrig gjort nåt uppehåll från min livstidsdom, även om nedanstående slyna fick mig att tro att det kunde bli nåt. Och i ärlighetens namn så ”fortsatte” jag vara ensam för över en och en halv månad sen. Men först nu har såren läkt så jag kan prata om det.

Återigen känner man sig sååå dum. För några månader valde man att lägga all cynism, alla erfarenheter och alla tvivel på hyllan. Och för vad? För att kunna säga att man verkligen försökte i alla dessa uttjatade försvar inför dumma människor som tror att det handlar om inställning. Men kanske mest för att man faktiskt innerst inne ville tro att nån kunde bli kär i en. Gud så dumt.

Var enormt skeptisk till henne i början: En söt glad tjej, som ironiskt nog bodde i min gamla trappuppgång i Uddevalla, också anstaltsbarn som jag, men mest otroligt av allt; hon verkade verkligen tycka om mig. Trodde det var min gamla stalker som skapat en sida bara för att driva med mig. Tog åtskilliga mail innan jag fattade att hon var på riktigt. Iallafall kroppsligen.

Med orden var det nog en annan femma. Inte heller dom köpte jag först. Tvärtom, hade lust att fråga henne om hon var vid sina fulla sinnen. Hade aldrig hört nån säga så fina saker om mig. Inte från nån. Mail efter mail, inlägg efter inlägg, sms efter sms. Allting packat med komplimanger, vackra ord och flirtiga rader. Många av dom sparade jag i ”smultron” om nån vill läsa. Har inte tagit bort dom. Dom står där som en dyster påminnelse för nåt som kunde ha hänt om rätt mängd amfetamin intagits av båda parter.

Började få bra självförtroende av hennes ord. Började tona ner cynismen. Sakta men säkert sänkte jag garden. Och innan jag visste ordet av var jag fast i känslor, och sållade mig omedvetet till zombiemassan av äckligt kära par. Plötsligt förändrades min värld. Barnajoller som tidigare fått mig att välja kväva ungen tyckte jag nu var charmigt. Började laga mat efter menlösa recept, komplett med bögiga dillkvistar vid sidan. Kunde t.o.m. slå i tån och skratta åt det inombords.

Levde på lögnen om att det kunde bli nåt i långt över en månad. Precis när jag satt det sista tvivlet på en enkelbiljett till Mjölby i rökfri kupe, så kom den sedvanliga kallduschen. Hon kom på att hon inte gillade mig längre. Hon slutade skriva. Bara sådär. Hon hade tröttnat. Men fitta som hon hade, så kunde hon inte säga det rakt ut. Inte ens snett ut. Fattar inte vad det är med tjejer och klarspråk.

Instinct skrek i mitt öra samma dag som hon tappade känslorna ”Överge henne! Det är kört!”. Han fattade. Direkt. Utan att hon ens sagt nåt. Men jag lyssnade som vanligt inte. Och så blev jag en sån där jobbigt patetisk kille. Som alla tjejer beklagar sig över inför kommande spermadonatorer, inför väninnor och i sex-spalter. Blev en sådan kille som jag föraktade. Påflugen, efterhängsen och desperat.

Än idag har hon inte fått tummen ur och sagt att hon inte vill ha med mig att göra. Jag skrev mail efter mail, frågade varför hon aldrig hörde av sig. Om jag sagt nåt dumt mm. Hon försäkrade hela tiden att hon inte tröttnat. Att hon tyckte om mig lika mycket som innan. Att jag bara inbillade mig. Jag fattar inte. Hon kunde bara sagt rent ut att hon inte tyckte om mig. Hade jag bara fått höra orden, så hade jag övergett henne på studs. En mening hade räckt. ”Jag tycker inte om dig längre!”. Så hade alla hennes problem, och några av mina, varit lösta.

Men hon sa som sagt aldrig nåt. Vårat datum då vi skulle träffats (12:e mars) stod fast. Även fast jag sedan länge pga hennes change of heart kastat det i sopnedkastet. Jobbet undrade hur det gick med tjejen som jag pratat om varje dag.

”När var det nu skulle träffas nu igen...?”.

”Blir inget längre...” sa jag kort.

”Varför DÅ?!”

”Hon tycker inte om mig längre...”.

”Hur vet du det??! Har hon SAGT det? Dåså. Du ska alltid vara så jävla negativ. Klart att det inte blir nåt med den inställningen...”.

Så bekvämt. Det var MITT fel alltså. Ja jävlar. Hon hade inte SAGT det. Behöver man knulla en rulle taggtråd för att veta att det gör ont?

Fick senare reda på att hon låtit sitt ex flytta in hos henne igen. Ett ex som hon bott ihop med trots att han hotade henne dagligen, aldrig lät henne träffa vare sig vänner eller killar. Hon fick inte ha msn. Skulle hon prata i telefon var hon tvungen att sätta på högtalartelefonen. Om hon gjorde nåt fel, som t.ex. köpte nåt som han inte gillade, så kunde han gå tjura och inte prata med henne på flera dagar. Om hon gjorde nåt som hon mådde bra av, så försökte han få henne att känna sig dålig med sig själv. Vidare hade han även djurtortyr på sin meritlista. Han var inte ens inbjuden att bo med henne när jag lärde känna henne. Han hade brutit sig in i princip, och vägrade flytta ut. Rädd för konflikt som hon var, så fick han bo kvar. Men en dag, några veckor innan hon kom på att hon inte gillade mig, så låste hon ute honom. Sedan kom farbror blå och hämtade honom.

”Äntligen fritt fram” tänkte jag. Och under dom närmsta veckorna var det så. Vi kunde t.o.m. prata i telefon för första gången. Men sen fick hon som sagt ett ryck och hörde aldrig av sig mer. Jag misstänkte att han flyttat in igen, och sa det rätt ut. ”Han har flyttat in igen va?...”. Och visst hade han det. Killen som hon för några veckor sen fick ringa snuten för att bli av med, hade hon återigen bjudit in att bo hos henne. Sin plågoande som hon i mail efter mail beklagat sig över, hade nu en hedersplats i hennes säng. Smickrande att bli ratad till förmån för nån som roat sig med att döda djur. Men t.o.m Hitler hade ju flickvän så...

Kunde dock snabbt skaka av mig alla känslor och återgå till mitt vanliga cyniska stesolidknaprande jag på några veckor. Nu var hon glömd. Ett ärr mer i själen. Och ännu större tvivel till allt med fitta i framtiden. Undrar när man ska lära sig.

Dissad, ratad och nobbad. Likt återkommande repliken ”Oh my god... they killed Kenny! You bastards!” i varje avsnitt av South Park berikas (?) mitt liv med gimmicken att luras tro att nån slyna faktiskt vill nåt mer än att vara vän; ”Oh my god... they dumped Instinct! You bastards!” Bara för att vakna upp invirad i en matta med en brieost i röven.

Jag äkte ändå ner till Bohuslän då jag skulle träffat henne. Hon avbokade ju aldrig våran träff. Tvärtom sa hon hela tiden att hon ville träffas, även efter hon slutade ha känslor. Skickade ett mess i sista minuten. ”Hej! Nu är jag på väg till Uddevalla. Kommer till dig imorgon. Puss!”.

Givetvis skulle jag aldrig ta i henne med tång då. Men hon kunde gått få tro att jag faktiskt var så dum att jag ville det. Att jag skulle komma hem till hennes lägenhet och banka på dörren. Tillreda en vacker soppa som hon skulle få förklara för sitt fina ex.

Fick på dagen D ett sms där det stod ”Men jag antog att du inte ville träffa mig längre? Vi kan inte träffas, för han bor ju här nu... :(”. Jag hoppas verkligen hon hade några jobbiga 24 timmar där hon verkligen våndades för mitt besök. Hoppas.

Säg det med musik!

Så var man då helt klar med att uppdatera vännerlistan. Gamla kontakter har avslutats, några nya har skapats. Men kuligast av allt, har äntligen kommenterat alla mina relationer där med en låt.

Något som lär väcka frågetecken hos många, då min hjärna brainstormat fram sång efter sång och artist efter artist i jakten på den ultimata beskrivningen för personen ifråga. Hels konsekvent har jag dock inte varit; I vissa fall anspelar låttiteln på personen, och i vissa fall anspelar själva låttexten på personen. Och i några få fall, så satte jag dit låtjävlen pga att jag inte hittade nån som passade. Kanske kan du lista ut hur min hjärna tänkte, eller inte tänkte, när jag valde DIN låt. Eller så fattar du förmodligen nada. Ta ett kik på vännerlistan.


All kritik beaktas. Misstycker du med låten du fått tilldelat, så kommer en ny dänga dit. Fast inga garantier på att du gillar den bättre. I värsta fall får du ett riktigt bra låttips, helt gratis från oss på Instinct AB.

Förmodligen kommer jag ändå ändra låt framöver om jag får ett ryck. Står det då t.ex. ”Madonna/Beutiful Stranger” eller ”Meredith Brooks/Bitch” så kan du själv räkna ut om du ligger bra till eller mindre bra till.

Och finns du inte på listan men anser att du bör vara där, så se för FAN till att du hamnar där.

Kodnamn Nina

”10000-meters klubben” tänker jag bistert när jag stirrar på flygplansmuggen från säte 20 C på 747:an mellan Stockholm - Göteborg. Själv är man knappt medlem i 1-meters klubben då tillgången på kvinnlig kärlek visat sig vara under all kritik den senaste tiden. Undrar vem som grundade klubben ifråga. Kul liv. ”whohoo, kolla på mig, jag kan bli påsatt på ett flygplan!”. Vilken prestation.

Egentligen skiter jag i det presumtiva ludret. Försöker bara distrahera mig själv från att tänka på det långsökta faktum att jag sitter i en 500 ton tung farkost, som ärligt talat framstår som en enda jättelik penisförlängare för piloten. Jag kan nämna ord som cockpit, och dra kopplingar mellan dess form och vibrerande saker, men parallellerna känns överflödiga. Det är ändå toktydligt att han kompenserar för något.

Men som den Sagan om Ringen-tönt man är, så hostar man villigt upp 1000 pix, sätter sitt liv i SAS händer och flyger 50 mil för att få träffa Sean ”Samwise” Astin. Trodde jag iallafall när jag köpte biljetten. Inte visste jag att han preciiis innan avfärd skulle gå och bli sjuk. Så nu får jag nöja mig med att torrjucka på Robert ”Freddy Krueger” Englund istället.

Egentligen är min flygskräck ganska dum. Jag var inte alls rädd för flygplan först. Men för nåt år sen, så började min fantasi skena iväg. Tänkte på hur långsökt det var att alla dessa små delar, manicker, sladdar, knappar och bultar skulle kunna bilda nån slags harmoni. Ser ju bara på våran reklamationsavdelning hur mycket junk dom får tillbaka varje dag pga att mekaniken brakat ihop. Och då är det ändå simpla saker. Här är en jättelik maskin, där alla delar är smärtsamt beroende av varann.

Ironiskt nog så vill jag oftast dö en eller flera gånger varje dag. Eller åtminstone försvinna. Kommer ofta på mig själv med att önska att jag bara upphörde existera. Ibland kan det gå flera veckor i streck där jag inget hellre vill än att just dö. Men jag vill dö på mina villkor. Vill INTE dö i nån jävla fallos-symbol på 10000 meters höjd!

Tittar mig omkring. Ser plötsligt hånglande par i var och varannat säte. Jag kan verkligen inte beskriva vilket hat jag känner för förälskade par. Och även om jag kunde, så skulle ingen, INGEN, förstå. Men likväl väcker dom sådana hatkänslor, att jag lyckas glömma min flygrädsla, och återigen, mer än nånsin, längta efter att få lämna jorden. So what om det blir i en flygkrash. Vadsomhelst är bättre än detta.

Back to normal. Back to deathwish.

Tyvärr skonas jag inte från paren genom ond bråd död, då planet landar safe and sound på Landvetter, drygt 1 timme försenad. Springer och ställer mig i busskön. En tjej på runt 25 knackar mig på axeln och frågar om bussen tar Visa. Jag säger att jag inte tror det. Erbjuder mig sedan, till bådas förvåning, att betala hennes biljett in till stan. Det smärtar mig att erkänna, men jag tror jag är tragiskt desperat. Betala en biljett för en främling... För några minuters samtal.

Men själen skriker efter näring. Nån. Nåt. Vemsomhelst. Prata med mig! Stånga mig!Jag kan betala för det om det är så. Hon ser dock min desperation, och även om hon verkade bli uppriktigt glad över min gest, så gjorde hon inga större försök till att hålla samtalet vid liv. Fick bara ”ja” och ”nej”-svar på mina frågor.

Idag lördag åkte jag ifrån Göteborg till min gamla hemort Uddevalla. Knäckte en öl, spelade biljard och slaktade ett dasslock med några gamla vänner där. Alla byggnaderna och gatorna var fulla av minnen. Är en nostalgi-knarkare av stora mått. Ibland brukar jag framkalla minnen, bara för att få känna mig levande igen.

Små saker betyder mest. Händelser som andra personer inte skulle komma ihåg. Som dom inblandade förmodligen inte heller kommer ihåg. Personer som dom valt att glömma. Men som av nån konstig anledning förevigt funnit sig en plats i min hjärna. Önskade tyst när jag gick på Uddevallas iskalla gator att springa in i nån riktigt gammal vän från mina första år där.

Och så händer det. När jag står i Pressbyrån, 5 minuter innan dom ska stänga, så hör jag en bekant röst bakom kassan säga ”17 kr tack”. Tittar upp, och får syn på Nina. Nina var en av mina vänner under den svåraste tiden i mitt liv, och är förövrigt innehavare av dom första par tuttar jag såg.

Nina och jag träffades på bup-akuten första gången 1993, och är ett år äldre än mig. Vi pratade inte med varann då. Sedan försvann hon, och morsan satte mig på en anstalt i Uddevalla. När jag varit där några månader, så skrevs det in en ny tjej. Det visade sig återigen vara Nina. Denna gången började vi snacka. Även om vi tjafsade mycket, så kom vi väldigt bra överens. Kom ihåg att hon var den första sexiga tjejen som ville vara min kompis. En stor ära på den tiden, och är så än idag.

1 år bodde vi ihop på anstalten. Vi brukade grilla, ha parfymkrig, se på film. Ibland brukade hon hoppa ut genom sitt fönster och kom och bankade på min ruta mitt i natten. Vi brukade sitta och prata om allt möjligt långt in på morgonen. Ibland när vi mådde dåligt brukade vi trasha saker. Vi välte bokhyllor, krossade krukor och kastade alga-spel i väggarna. Hon skaffade sig en kille strax innan hon skrevs ut för sista gången.

”Henrik vill ha moral-sex med mig!! Jag sa ja! Vet du vad man gör på moral-sex??” frågade hon mig.

”Du menar oral-sex...?” rättade jag.

”Ja, så kanske det hette...” sa hon eftertänksamt.

”Du ska suga hans kuk...”

”Va?! Fy fan vad äckligt. Sånt tänker jag aldrig göra.”

5000 kuksug senare så står samma donna framför mig och ler. Vi är båda äldre. Nästan vuxna. Börjar genast prata massa minnen.

”Detta är min pojkvän!” säger hon plötsligt och pekar stolt bakom disken på en herre. Vi skakar hand. Han ser lite frågande på mig. Ser att han försöker lista ut vad jag haft för relation till henne.

”Vi satt på psyket tillsammans...” säger jag med ett snett leende till honom som svar på hans blick.

Sedan kramas vi, säger hej då och jag försvinner in i Uddevalla-natten igen.

Jag tar inte hennes nummer.

Motherfucker del 2

Jag kan inte hålla mig längre. Efter närapå 3 dygn i hennes sällskap går det inte längre att hålla tillbaka. Jag hade dom sista timmarna tänkt låta flytten bli klar, sedan vänligt men bestämt be henne åka hem, och sedan hålla henne på tillförlitligt avstånd resten av livet. Men när hon nu i sanningens ögonblick börjar gråta, tjura, och uppenbarligen sagt hejdå till dom sista stackars kornen av logik som kunnat rymmas i skallen hennes, så måste jag säga ifrån.

Jag skriker inte konstigt nog. Men min röst är full av återhållsamt raseri. Hon fattar direkt, att säger hon minsta ord fel, så kommer jag att explodera.

”Mamma. Vad fan sysslar du med? Dom är här vilken jävla minut som helst. Om du bara backar till bilen, så kan jag börja lasta in. Du behöver inte göra nåt annat alls. Bara backa till bilen. Det är allt. Okej?”

”Men jag håller på här inne och behöver göra klart. Du kan väl för fan ge mig 5 minuter??”

”Nej. Du fick 5 minuter. Du fick mycket mer än så. Lyssna på mig. Vi har inte tid. Jag har stått ut med dina jävla nycker och ditt slarv hela helgen. Jag ber dig bara om denna sista saken, sedan kan vi glömma hela den här helgen: ...backa...till...bilen.

Då börjar hon gråta igen. Och skrika.

”FY FAN FÖR DIG!!! JAG HATAR DIG!! DU SKA FÅ SE PÅ ATT BRYTA IHOP!! FY FAN ALLTSÅ!!!” skriker hon. Dörren står på vid gavel, så hela bostadsområdet hör henne. Hon kastar saker, slår, skriker och gråter omvartannat. Sedan springer hon ut på gården och börjar febrilt att bära lådor och kasta dom in i bilen, samtidigt som hon storbölar och svär över mig. Många stannar upp och kollar på henne. Orden och gråten tycks aldrig ta slut inom henne. Det bara rinner ur henne som en aldrig sinande ström.

Allt som hon gjort mot mig när jag bodde med henne hade jag förträngt. Alla raseriutbrott, alla gråtattacker, alla psykbryt inför hela grannskapet. Det var hennes specialitet. Lipa och skrika inför alla grannar. Jättekul när man är tonåring att behöva deala med. Vet inte hur, men allt detta hade jag lyckats glömma, och låsa in nånstans bak i hjärnan. Tills denna söndagen, då allting kom tillbaka.

Det var 1995 all over again. Jag mindes plötsligt hur jag som tonåring från sängen kunde höra hur hon svor och grät från köket, slängde bestick och kastruller i golvet långt in på natten. Hur hon ringde upp pappa och sa att hon inte orkade med mig längre, och bad honom ta över vårdnaden. Hur hon skrek att hon önskade att hon aldrig fött mig. Hur hon satte sig i bilen och lämnade mig ensam i huset i flera dagar. Hur hon kastade ur mig mitt på en motorväg och tvingade mig att gå flera kilometer hem. Gångerna hon hotade att slå mig. Men värst var nog alla gångerna hon försökte tiga ihjäl mig. Hon kunde gå tyst i flera dagar. Ge mig dåligt samvete för hur hon mådde. En gång bråkade vi. Hon kallade mig jävla martyr. Jag svarade instinktivt med att kalla henne jävla psykfall. Då vände hon på klacken, gick in till sitt sovrum och började skriva på ett papper. När jag kom in och kikade över hennes axel så stod det ”jävla psykfall” på sida efter sida. Det var som taget ur The Shining. Allt utspelades i ett hus på landet med skog och åkrar som ända omgivning. Kompisar hade jag knappt.

Tillbaka till 2005. Paniskt börjar jag fundera på vad jag gör om min hyresvärd dyker upp nu. Jag ville inte ens ha morsan där när hon var normal, än mindre nu när hon blivit Linda Blair. Mamma springer in igen. Jag är nu maximalt förbannad på hennes dramaqueenfasoner, och motar in henne mot väggen. Hon är knappt 160, mot mina 180. Dessutom har jag alla mina demoner och plågoår till förfogande. Sätter läpparna mot hennes öra och väser med mordisk röst ”Nu lugnar du ner dig din jävla kärring, annars säger jag upp bekantskapen”.

”Men jag måste göra klart!!” skrikgråter hon.

”Nej, det måste du inte. Jag gör klart. Stick. Jag vill inte se dig.”

Hon försöker gå under armen på mig, och fortsätta bära, men jag ställer mig framför henne på nytt.

”Gå. Försvinn. Ta med dig hunden och stick för fan innan jag gör nåt dumt. Jag ringer dig sen när hon varit här” säger jag.

Hon pallrar sig iväg och i nästa sekund dyker hyresvärden upp. Snacka om kort marginal. Även om jag inte hann med det sista, så är jag ändå lättad över att morsan hann dra, och jag kan i lugn och ro gå igenom lägenheten med värden. Ringer morsan när det är över. Hon har lugnat ned sig. Jag är också lugn. Men jag vet vart jag har henne nu. För mig är hon död. Hon har bränt sitt sista skepp. Vi sätter oss i bilen och åker hem. Hon börjar be om förlåtelse. Precis som hon alltid gjorde när vi bodde ihop. Försöker släta över det. Det biter inte. Jag stirrar ut genom rutan. Död.

Här kunde det slutat, om det inte vore för min knäpp.

För när vi är framme vid min nya lägenhet, så ska jag låsa upp bommen, så att mamma kan köra in med bilen. Jag känner i byxfickan. Andra byxfickan. Jackfickan. Andra jackfickan. Ingen nyckel. Detta är egentligen ingen big deal. Jag får bara betala en hundring till Väsbyhem. Men det räcker. Jag har redan fått betala morsans bensinpengar, hyrbilen kostade 300 kr mer pga morsans alla mil hon åkte för att släppa ut hunden, för att inte tala om alla saker jag köpt henne, och betalat för för att hon glömt sin plånka. Addera tillsammans med knappt nån sömn och massvis med slit under 3 dagar, samt alla delikata problem och fighter. Den berömda droppen.

Min hjärna dukar sakta under ju mer handen trevar efter nycklarna. Jag vinglar till. Och faller raklång baklänges. Mitt på den isiga asfalten vid mitt nya bostadsområde framför Hyundaiens strålkastare. Där blir jag liggandes. Mamma rusar ut ur bilen och försöker få mig på fötter. Jag bara ligger där. Min hjärna kan inte längre styra över min kropp. Jag hör inget. Allting är tyst. Mina ögon fungerar, men det är i princip allt. Jag ligger där, med dåsiga ögon, mitt huvud i hennes knä och vidöppen mun. Hon stryker mig över pannan. Jag ser tårar droppa framför mig och försvinna i snön.

Efter några minuter kan jag sätta mig upp. Då kommer nästa psykbryt. Ilskan. Tar min nyckelringskedja, virar den ett varv runt vardera näve, och sliter den i 2 delar. En jävla kedja. Sedan börjar jag frusta som djur. Jag vet inte varför. Det är som en slags hes andning. Min kropp börjar få spasmer och rycker till. Just en snygg syn. Hej, Marcus, eran nya granne. Jag har inga nybakta muffins att bjuda på, men vem behöver sånt tjafs när man kan slita en kedja i 2 delar?

Mor åkte hem efter ett tag, väldigt orolig. Hon visste att jag mådde dåligt och hade hört om mina panikattacker, men aldrig sett dom up & close. Efter att ångesten avtagit började jag skruva ihop IKEA-möbler.

Som om 90-talet och dom 5 första åren av 2000-talet aldrig ägt rum.

Motherfucker

Igår var dagen D. D som i flytt. Eller D som i jävla fitta.

Min mamma kom hit från andra sidan landet. Det höll på att kosta oss våran relation. Om vi ens hade nån innan. Kan inte fatta hur jag nånsin kunde förlåta henne för all skit hon drog mig igenom i 17 år, och sedan glömma det. Men en helg var allt som krävdes för att bli påmind om alla tonårsdagar av pina.

Innan jag börjar sågningen ska jag säga nåt snällt om henne. Hon menade väl. Så. Nog med socker.

En sak med min mor är att hon är sämst i Sverige på att köra bil. Bara detta skulle genererat ett eget dagboksinlägg, om det inte var för all annan skit som senare dök upp. Hon ringer mig till jobbet från sin nalle på torsdagskvällen. ”Jag är hos dig om 2 minuter” lät det. Jag tar på mig jackan och går ut. 2 minuter går. 10 minuter går. Ringer upp henne.

”Oj, glömde svänga. Är i Märsta nu! Ring mig sen!”

Ringer efter 10 minuter.

”Löwenströmska står det på en skylt. Ring mig om 10 minuter igen!”

Ringer efter 10 minuter.

”Nu är jag i Sigtuna! Herregud ni är ju inte kloka i Stockholm. Vilka vägar! Oj, nu körde jag in i en Drive Thru... nej tack jag ska inte ha nåt!”

30 minuter telefonsupport senare är hon otroligt nog framme. Bilfärden börjar. Mamma har redan glömt bort sina eskapader, och börjar tuta på allt med 4 hjul eller mer.

”Titta så hon kör! Herreguud! Flytta på dig då väl! Och den där va? Säkert en gubbe med keps...!”

”Morsan, byt FIL för fan. Du kör MOT trafiken!!”

”Oj då. haha så tokigt”

”Och prova att faktiskt STANNA vid rött ljus. Har inte körkort, men det känns som ett rätt stabilt koncept...”

”Äh, det var väl ingen fara?”

Det går några minuter, innan hon ser att jag faktiskt är sur på riktigt...

”Du är väl inte RÄDD när du åker med mig?” säger hon, tittar på mig och fnittrar.

Då får hon sekunderna senare pga huvudvridningen tvärnita för en utsvängande bil. I rest my case. Killen med tålapp i likbilen som nyss passerade har större odds att överleva sin färd. Försöker ändå spela spelet psykiskt. Säger ”Nej då” på hennes fråga och ler lite falskt. Ska ändå uthärda 72 timmar till i hennes sällskap, lika bra att dra fram det stora tålamodet. Dessutom är det ju HON som gör MIG en tjänst. Något som jag fortsatte intala mig vid x antal tillfällen dom övriga 72.

Väl framme vid macken där våran hyrlastbil skulle finnas, får vi reda på att den är uthyrd. Bokade bara en månad i förväg just för att slippa sån skit. Vi blir hänvisad till en annan mack, och kör iväg.

”Ska den låta så?” säger morsan efter 2 meter.

”Släpp handbromsen...” muttrar jag.

”Oj då! Så tokigt. Hihi”

Vi når ändå hem, men precis när vi ska in på min gata backar en bil. Bil backar inte på oss, utan förbi oss. Morsan fattar inte detta, utan hänger sig på tutan.
en barnfamilj 1 meter ifrån oss hoppar med rätta till av rädsla. När det är dags för henne att backa till förklarar jag exakt hur hon ska göra och köra. Ändå lyckas hon svänga åt andra hållet, och backar till andra uppgången. Jag står bara på och ser spektaklet. Har ändå sagt till henne 2 gånger innan. Hur svårt är det att veta vilket håll höger är? Antingen är hon dum, eller så är det väl nån jävla skada som hennes vänstertänkande hjärna genererat under åren som rödsocka. Sedan backar hon in i en snödriva. Sedan hamnar hon rätt. Hon får direkt syn på Ludde, tar tag i hans kinder och börjar av outgrundad anledning prata bebisspråk med honom:

”Nämenåsågosigkissehalledudanedå!!!”

Ludde kikar över hennes axel på mig och ger mig en blick som säger ”Och vem f*n är hon? Är hon puckad på riktigt?”.

Efter att vi fått lasta på allt är vi återigen ute på highwell to hell. Får hela tiden säga vart vi ska, ibland 2 gånger inför samma sväng. Ändå kör hon hela tiden fel fastän jag nyss sagt att hon ska svänga. Morsan försöker använda spolarvätskan.

”Attans, den verkar inte funka” klagar hon.

Som om DET är vårat största problem just nu, redan kraftigt försenade, tänker jag tyst.

”Kanske fryst” säger jag.

”Nä, det går ju inte. Den kan ju inte frysa!”

”Kanske är Euroshopper...”.

I mitt nya ghetto glömmer hon direkt att ta ut bilnycklarna, och lämnar flyttbilen packad med elektronik-godis obevakad. Grattis. Sedan deklarer hon att hon måste lämna in tipset, och ta en dusch innan vi kan göra nåt annat. Ändå bad jag henne duscha imorse innan vi började, för sedan skulle vi inte ha tid. ”Nej då, det behövs inte, jag klarar mig” sa hon då muntert. Och whoopdidoo, några timmar senare så måste hon helt plötsligt duscha ändå.

”Vi ska inte klämma in ett vernissage mellan flytten och IKEA-besöket också morsan?” säger jag, efter att i en hel dag ha lagt band på alla spydigheter, kommentarer, åsikter och ilska.

Grejen med min mor är att hon förmodligen skulle konstaterats frisk om hon besökt en doktor. Ändå räcker det bara att vara några timmar i hennes sällskap för att konstatera att hon inte har alla hästar i stallet. Hon är en sån person som skulle kunna såga av grenen hon sitter på. Hon är förmodligen orsaken till alla dessa jävla ”är du helt säker?”-skyltar som dyker upp i datorn hela tiden. Hon saknar styrka, insikt, tålamod, självdisciplin, framförhållning och logiskt tänkande. Spelar inte nån roll att hon är snäll som en gris på juldan, är man totalt oorganiserad så blir det mesta man rör vid till skit. Hela helgen känns som att passa ett frågvist barn i trotsåldern. Som man dessutom är förhindrad att uppfostra, dels pga min flytt, dels pga att det är ”HON som gör MIG en tjänst”, dels pga att hon faktiskt skulle gjort det jobbet med MIG för 20 år sedan, istället för att tuta i mig massa vänsterpropaganda. Kunde jag så skulle jag snackat vett med henne efter min först slurk bröstmjölk:

”Morsan, släpp plakatet, köp en BH, raka dig under armarna och skaffa ett jobb!”

Men vem f*n har tid med sånt när man måste skilja sig från farsan bara för att hon läst i tidningen att ”kvinnor kan” (Ja, det är faktiskt orsaken, tragiskt men sant).

Hon är förövrigt extremt glömsk. Inte senil. Hon är slappglömsk. Kunde kommit ihåg om hon bara ansträngt sig lite. Hela helgen var ett ständigt ”Oj, jag glömde det och den och det där”, bara för att vid ett senare tillfälle hitta saken. Hon glömmer bort namn, platser mm. Sedan kanske hon återfå minnet om man har tur, bara för att sedan glömma det igen. ”Oj jag glömde plånboken, kan du betala?” sa hon i en kassa. Efter kassan, så hittar hon den. Och glömmer betala tillbaka till mig sen. Om hon nu glömde...

Och under flytten får jag säga samma sak om och om igen:

”Släpa inte möblerna, det blir märken då.”
”Snälla mamma, försök tänka på att inte släpa dom. Lyft dom.”
”Mamma! Lyft! Inte släpa!”
”Mamma, kom du ihåg vad vi snackade om imorse?”
”Lyft för faaaan!!”

Hon menar som sagt väl. Hon är inte direkt bitchig, tvärtom är hon ganska glad och munter för det mesta. Men hon är så otroligt skör psykiskt. Och hon vet inte hur man uppför sig bland folk. Hon kan bara ett sätt: Sitt sätt. Om ingen annan är med på noterna, så är det dom det är fel på. X antal av hennes vänner och familjemedlemmar är avverkade pga hennes stil, eller bristen på den rättare sagt. Antingen säger hon upp bekanstskapen, som hon gjort med sin syster och bror, eller så gör dom det, pga att hon är olidlig att vara med i längden.

Hon har efter över 50 år på jorden fortfarande inte förstått det här med sociala regler. Ibland tror jag hon skulle kunna köra ut för ett stup, bara för att det ”skulle finnas en väg där...”. Hon förväntar sig att alla ska anpassa sig efter henne, och hon förväntar sig att varje dag kommer bli ett paradis. När det inte blir så, så börjar hon gråta eller skälla eller balla ur. Inte undrade att man hittade henne med en överdos med den där Mary Poppins-mentaliteten...

Och vem fan tar med sig en HUND när man ska åka 50 mil för att flytta i 2 dagar? Ville inte ha byrackan där alls, pga att min katt känner sig hotad i sitt hem och redan. Plus att den står ivägen, luktar illa när den är blöt och repar upp mitt golv. Och den fick bra uppbackning av morsan med det sistnämnda. Inte bara golven fick sig törnar, oh nej. Godzillas förstörarrepertoar sträcker sig längre än så. Bara efter 5 minuter hade en köksfläkt fått tacka för sig (”Oj vad ömtålig den var...”), en bokhylla fått sig en kyss, och tapeten blev uppriven på ett ställe. Detta var en lägenhet som jag lyckats hålla squeeky clean i över ett år, och på en dag så hade morsan infört ett Berlin-1945-tema.

När själva flyttningen är avklarad, och hon lyckats med konststycket att skruva isär en bokhylla på samtliga punkter där den inte behövde skruvas ner, och lämnat den enda punkten som faktiskt behövdes skruvas ned intakt, så är det dags för IKEA. När jag klampar in på sängavdelningen så ser det vid första ögonkastet ut som han däruppe försökt förverkliga en av mina drömmar. Massvis med uppsminkade brudar i tajta kläder hoppar, studsar och provligger sängar högt och lågt. Visserligen kan man ju ana att alla damerna ska välja ut sängar för en kunglig insemination samma kväll, dit jag i vanlig ordning är portad. Men who cares. Jag kanske kan trigga några att starta kuddkrig med varann innan dom kallar mig för sexistiskt svin.

Men det blir ingen dröm. Inser ganska snart att det inte ÄR han däruppe som styr showen, utan han där nere från uppgång 666; Morsan är ju trots allt med.

”ÅH KOM HIT MARCUS DU MÅÅÅSTE PROVLIGGA DENNA, GUUUD SÅ UNDERBART!!” skriker hon från andra sidan avdelningen. Jag låtsas som jag inte känner henne och provligger lite diskret en säng istället. Genast är hon på fötter och rusar bort och börjar fluffa min kudde. ”Hur känns den? va? va? Blunda nu! Njut!”

Jodu min skatt. Lätt att njuta när Elvira står där. Ska hon inte stoppa om mig också och koka lite choklad? Några Big Brother-rejects glor åt mitt håll, och jag vill bara dö, (mer än vanligt alltså). Men klart att dom glor. 2 freak till priset av 1. Köper iallafall en flådig ekhistoria och kan kila iväg ner till lagret och hämta den. Då kommer nästa fiasko. Morsan ska försöka köra kundvagn med madrass på. Jag fattade inte hur hon lyckades, men hon körde på nästan varenda kotte fram till kassan, inklusive 1 farmor och 2 barn. Försökte hela tiden be henne att se sig för, hon sa ja, men glömde nästa sekund bort vad jag sagt, och körde på nya folk. Vi går ut och hämtar alla prylar i varu-utlämningen, där morsan är som en ivirig skolflicka. ”Är den vår tror du? Den då? Den då? Va? Va?” säger hon så fort en lagerkille syns med några varor.

Försöker förklara att det står 100 pers till här som också ska ha varor, dessutom hade killen bara ett litet paket under armen, knappast en madrass. ”Ja, det har du ju rätt i” säger hon eftertänksamt. Vi lastar kort därefter in i bilen och drar. Då kommer nästa bomb. Morsan måste hem till den gamla lägenheten där hunden är, och gå ut och kissa med den. Det kanske inte låter som en big deal, men här har vi kämpat mot klockan hela dagen. Allting är uppspikat efter ett tight shema, för att hinna. Vid det här laget hade jag planerat att åka hem och lämna möblerna vi köpt, skruva ihop dom, kanske packa upp lite saker. Min gamla lägenhet ska vara städad innan kl. 12 nästa dag, så även efter vi är klara med flytten så måste vi hinna med en storstädning. Men nej då. Morsan ska hem och släppa ut sin loppiga jycke, som jag inte ens bad att få träffa in the first place. Detta får jag reda på NU.

”Det tar bara en timme! Kanske lite längre...” säger hon och verkar inte fatta vad vi har att hinna med. Varför tog hon inte med sig hunden till det nya stället? ”Tänkte inte på det...”. Så istället för att köra till det närmsta stället, dvs min nya lägenhet, så ska hon prompt köra till den gamla lägenheten. Inte nog med att hon blir frånvarande, hon tänker dessutom låta mig vara med, så jag ska sitta i bilen och vänta när jag kunde vara hemma och skruva ihop Bokhyllan Benno. Jag vägrar. Det blir en viljornas kamp. Mamma tycker jag är omänsklig, som vill bli avsläppt på vägen (hunden får vänta 5 minuter längre med att pissa) och tycker gott jag kan vänta på dom i 1 timme eller längre. Dock ligger mina gamla lägenhetsnycklar i den nya lägenheten, så morsan får under protest köra hem igen. Sedan drar hon iväg. Hon blir inte borta 1 timme, utan 2. Hon ringer upp från sin mobil och deklarerar att hon kört vilse och börjar sedan gråta. Sedan hämtar hon sig något, och börjar köra igen. Ett tag senare är hon framme. Hon kommer upp med ett leende och säger att hon ”plöjde in i en taxistation och skrek efter vägen”... ” ’Grabbar, nu får ni hjälpa en dam här!’ Hojtade jag” sa hon glatt. Vad förvånad jag blir.

Vid detta laget hade jag fått mer än nog av min mor. Det vi hade kvar på att-göra-listan var dels att få ordning på alla saker i min nya lägenhet, men även städa ur den gamla. Klockan var nu 23:00 på natten. Jag sa att jag skulle åka över till den gamla lägenheten och säga hej då till katten, börja städa lite grann. Sanningen var väl snarare att jag ville ha ett break från henne. Sa att hon kunde sova ut i min säng medans jag sov i gamla lägenheten.

”Kommer inte på fråga, Jag följer med!” sa hon direkt. *mutter*.

Vi stannade iallafall till vid en Drive Thru, så man fick sig lite näring och vitaminer.

”Vad är det som låter? Är det en helikopter??” säger morsan och öppnar bildörren och tittar upp på den bäcksvarta natthimlen.

”Nej mamma, det är högtalaren...”

”Vart är den då...?”

”Du körde förbi den med 5 meter...”

Morsan backar och jag börjar beställa. Killen frågar om det går bra att dröja. Jag säger ja, men morsan lyssnade inte, och börjar istället beställa sin mat.

”Går det bra att dröja??!?” säger killen irriterat på nytt. Om my gawd. Han lackade efter 1 minut på henne. Här har man gått i snart 2 dagar. Ge mig ett fucking pris någon.

Även orden ”kör upp till första luckan” ville inte fasta hos henne, så hon kör upp till andra luckan.

”Eh, mamma, han sa första luckan...”

”Det skiter jag, nu står vi här...”

Killen kommer fram och säger åt henne att backa, eftersom dom inte kan ta emot betalning där, så hon får backa på nytt.

Givetvis fick jag betala för henne. Hon var dock fast besluten om att ha salt, och gick därför in i resturangen. Hon frågar om jag vill ha, och slänger till mig en påse.

”Morsan, det där är socker men...”

Hon svär lite och deklarerar att hon skiter i saltet. Sedan lyckas hon välta ut sin Big Mac. Jag är vid det här laget så trött att jag inte orkar prata. Jag sitter halvdöd lutad mot fönstret, och väntar bara på att denna mardröm ska sluta.

Vi kommer äntligen fram till den gamla lägenheten, där vi kraschar ganska omgående.

Nästa dag börjar storstädningen. Klockan närmar sig skoningslöst 12, och jag är uppretad till max efter alla plågodagar, och mamma är också på spänn. Hon kör som vanligt sitt race, går över golven som jag nyss bonat, med sina skitiga sockar, släpar möbler eller slår i dom i väggen. Hon sabbar en till möbel som inte är min, och jag kan inte hålla mig längre. Men illa dold irritation ber jag henne att försöka tänka på vad hon gör, och sedan ber jag henne med hjälp att vända upp en madrass.

Då börjar hon lipa. Hon springer in i köket och börjar tvätta av diskbänken. Inget vanligt lip heller, utan storböl med inslag av ylande, kyddat med försök att säga svärord, men som bara blurras ut till mer lip. Jag försöker kommunicera, men hon har stängt av.

Jag får vända på madrassen själv, och blir mot alla odds klar med min del av lägenheten, och ber henne backa till bilen så vi ska kunna lasta in det sista av möblerna. Eftersom jag inte kan köra bil, så är det bara hon som kan backa. Jag tycker det är onödigt att jag står sysslolös, och föreslår då lugnt jag kan att hon backar till bilen direkt.

”Nej, nu står jag ju och rengör kylskåpsdörren....du får vänta i 5 minuter...!”

Kikar på klockan. Min gamla hyresvärd ska komma om 30 minuter. Jag vill verkligen vara klar tills dess. Dessutom vill jag inte ha morsan där då. Men jag ger henne 5 minuter. Ger henne till och med 10 till. Frågar sen igen.

”Nä, nu torkar jag köksskåpen... stressa mig inte!”

Nu kan jag snart inte hålla mig längre, men förklarar ändå lagom pedagogiskt att hon snart kommer dyka upp.

”Ja, jag kommer...”

*väntar...*

”Kommer du????”

Får inget svar. Då brister det. Enter Instinct.



20000 ord är ibland för lite. Får därför dela upp dagboken till 2 delar. om nån nu orkat läsa såhär långt...

2 be continued...

Catscan

Allt är mörkt och tyst, jag ligger i fosterställning och väntar på sömnen. Dörren puffas upp och jag kan se en burrig kattsvans gunga förbi min säng. Ägaren till svansen hoppar upp vid fotändan och går sakta bort till mig. Vi skallar varandra. Det är så vi hälsar; Panna mot panna. Sedan vältrar han sig ned på rygg, börjar spinna och glor med belåten blick in i mina ögon.

Ludde. Min trognaste vän. Den enda sambo jag haft. Den enda som sett mig när jag bryter ihop, och ändå stannat kvar. I över 1 år har vi hållt ihop. Och nu är det bara 24 timmar kvar innan jag måste lämna tillbaka honom till sin riktiga ägare, och skiljas från honom för gott. Visste inte ens att jag tyckte om honom så mycket. För några månader sedan tog jag honom förgiven. Nu faller jag sönder på insidan vid tanken på att inte få se honom igen. Antar att man ibland måste förlora någon för att kunna inse dennes värde.