Falsksång, äppelkastning och brylcreme [PG18]

Chris DeBurgh - Lady In Red!! - utbrister jag i framsätet av en taxi på väg hem efter en blöt kväll, kl. 2:00. Tonerna från one hit wondret hade bara hunnit ljuda i 1,3 sekunder, och älskaren av smörballader inom mig kan inte hålla käften, utan måste deklarera att jag kan artisten och låttiteln. Men jag nöjer mig inte med det. Börjar även skråla med, och om det är nån som inte borde sjunga, så är det jag. Om inte annat blir det klart efter några verser, som den stackars jugoslaven i förarsätet måste uthärda....; ”lady in REEEEEED.........DAN *hick* CING WITH MEEEEEE!!”. Normalt. Givetvis hjälpte inte åtta öl och tre alko-smoothies mitt sångframförande nåt nämnvärt. Snarare tvärtom. Om jag inte tagit dom hade jag haft vett på att hålla käften. Chauffören sneglar lite på mig... säger inget. Men tänker säkert ”o-keeej....?”. Han hade tur att det bara stannade vid sång. Hade jag intagit mer alkohol hade det kanske blivit skådisimitationer. Robert De Niro i Taxidriver låg väl bäst till för stunden. ”You talkin’ to me? You talkin’ to ME? There’s nobody else here... you must be talkin’ to me....”. Men den mentaliteten hade nog kommit mer till pass två timmar tidigare. Min första fest på gudvethurlänge, och jag fick otroligt nog ingen direkt ångest, iallafall inte i några större portioner. Däremot var det på god väg att bli slagsmål. Det var en hemmafest, på 2:a våningen. Plötsligt kommer en sten in genom fönstret. Och en till. Och flera till, som träffat rutorna. En av oss rusar i blind fylla och ilska ut i hallen, tar på sig skorna, och störtar ner för trapporna och ut på gatan. Vi andra kommer efter. När vi kommer ut så är han puts väck. Vi går runt hörnet, och där ligger han på marken, i fosterställning. Han verkar dock vara ok, oklart exakt vad som hänt honom, men han förefaller må bra utan synliga skador. Jag hukar mig och börjar stryka hans arm. Runt honom surrar ett 20-tal oroliga invandrarungar, från mellanöstern, komplett med Rinkeby-brytning. Det är inga 18-åringar, 20-åringar eller 25-åringar. Bara 11-13 bast. När vi tagit våra första steg mot uppgången, så börjar omogna äpplen, och stenar vina mot oss. Kollar bakom oss och minsann om det inte är skaran på mellanösternungarna som kastar, givetvis samma ungar som kastade sten på fönstret nyss, och without a doubt, samma ungar som sett till att killen låg på marken. Jag är dyngrak. Men inte så destruktiv ikväll. Annars hade jag nog lätt haft underlag att gå dit och påbörja något mer än bara äppelkastning. Som tur är tänker alla i ’mitt gäng’ samma som jag. Trots alla öl, och alla äpplen som helt obefogat flyger mot oss. Vi får killen vår på fötter, och börjar traska tillbaka. Ett äpple träffar mig i ryggen, en annan i bakhuvudet. Vacklar inte en millimeter, visar inte minsta min, fortsätter bara gå. Men när vi är framme vid uppgången så har deras ledare (13 år, fjunig mustach, taskig svenska, förutom svordomar som han tycks kunna som ett rinnande vatten, och vad som förefaller vara ett dåligt omdöme vad gäller mängd brylcreme). ”Ey, det varr jagg somm kasstadde va!! Harr ni problemm med den eller?!” säger han medans han går fram mot oss. Då vänder sig en av oss om och börjar gå mot honom, Cefer, en lång iranier på 24 bast, som bara bott i sverige i 10 år, men snackar redan bättre svenska än mig. ”Ja jag har problem med det”. Dom hamnar bokstavligt talat näsa mot näsa, och smockan hänger i luften. Ungen har ingen chans, det vet alla där, inklusive han själv. Men det handlar väl om att få respekt från sitt gäng. Att våga gå upp. Även om han hamnar på sjukhus, så är han en hjälte för dom, och kan leva på dusten i många månader, kanske t.o.m. år, framöver. Vi börjar hålla tillbaka Cefer i båda armarna, dumt att det ska hända nåt nu, när ingången bara är 1 meter bakom oss. Dessutom börjar invandrarungarna dyka upp lite varstans ur buskagen, likt myror ur en myrstack. Dom är helt klart överlägsna till antalet. Ändå börjar några av dom ta sitt förnuft till fånga och hålla tillbaka Brylcreme 2000. Resten av mobben är på väg mot oss, och vi lyckas precis få Cefer på insidan farstun, innan en unge kastar en flaska mot oss, som krossas i en kaskad av glas mot glasporten. Tydligen hade han sparat på den godbiten länge, och insåg att om han inte kastade den nu, så skulle han inte få kasta den alls. Idag florerar tankarna inom mig; deras enda nöje tycktes vara att attackera. Hade inte vi haft fest, så hade dom gått på några annan. Förmodligen gör dom samma sak nästa helg. Ohc nästa igen. Och säkert är detta bara ett av 100-tals, kanske 1000-tals invandrargäng runtom i Stockholm. Vart ska det sluta? Är det bara en fas, eller kommer dom gå vidare till värre saker senare, som stölder, misshandel, våldtäkt? Jag tror inte dom flesta i den gruppen föddes dåliga, många av dom har nog bara lockats in i gruppmentalitetn. Många av dom har säkert en chans att bli outstanding medborgare om några år. Men det beror nog på, hur länge politiker ignorerar den krutdurk som är kulturkrocken mellan svenskar och invandrare. Håller ni med?

Ingenmansland [PG15]

Muppade runt på Luderstorm igår. En flicka skickade ett lajv-mess. Klickade, och fick se att det var Anna, min klasskamrat i 7:an och 8:an, fortfarande kvar på andra sidan landet. Kvar i samma ort t.o.m. Liten jävla värld. Men det slutar inte där. Jag ströläser hennes dagböcker, och fastnar för ett inlägg långt tillbaka, med rubriken ”F E M I N I S M” (med stora bokstäver och mellanrum). Klickar och ser hur det inleds med typ ”såg ett pucko på lajv idag... han skrev typ antifeminist - javisst...*suck*...att ingen fattar att feminism inte betyder manshat....” unt so weiter. Dom vanliga mantrana om hur feminismen är missförstådd. Jag kan dom alla. Men börjar fundera. Och ta mig fan om det inte var JAG som skrev det messet hon syftar på. Jag hade en 5:a över på mobben den gången, och var sugen på att fajtas genom att framhäva det mest opolitiskt korrekta som finns: antifeminismen. Vill minnas att några feminister nappade, och jag fick mig serverad kvällens distrahering av min egen ångest på silverfat. Sjuk cirkel: Jag ser klasskompis jag inte sett på 10 år på internet - hon skriver om mig, utan att veta om det, några månader innan.

Kan tillägga att jag inte är antifeminist längre. Inte heller feminist. Senast igår skrev jag så tangenterna glödde mot feminismen. Var länge väldigt aktiv på http://www.antifeminist.nu där jag skrev en del artiklar som

http://www.antifeminist.nu/?si...
http://www.antifeminist.nu/?si...

m.fl. Ett tag var jag nära att hamna i vad som skulle bli den första antifeministiska styrelsen. Men jag bangade ur. Av diverse anledningar. En hel massa faktiskt. Sen dess blev jag mindre och mindre aktiv, och slutade till slut helt att besöka sidan. Men kallade mig fortfarande stolt antifeminist. Debatterade i år efter år, i feministforum efter feministforum. Jag skar på den tiden i min arm med r*kblad, hade ingen respekt för mig själv, hur skulle jag då kunna ha det för feminister? För mig var dom bara ett sätt att lindra ångest. Läste på om löneskillnader, våldtäkter, rakning och gud vet allt. Debatterade dag och natt. Jag käkade feminister till frukost. Kunde snacka ner dom flesta i sömnen. Då och då unnade jag mig lyxen att spy galla på dom ohämmat, och lyckades på så sätt med konststycket att bli portad 2 gånger från feministforumet på lunarstorm, och var orsaken till att helgon.net fick införa blockningsfunktion i sitt forum. Härjdade mest pga att det kändes bra. Att få spy. Men varför emot just feminism? För att ta det korta svaret: jag anser mig inte ha en avundsvärd position pga mitt kön. Vi är alla människor i detta träsk som kallas livet. Jag har misshandlats. Jag har lönediskriminerats. Även jag har blivit trampad på. Och faktum är att jag en gång blivit sexuellt trakasserad. Jag säger inte att det är synd om mig, men väldigt få feminister hade pallat en dag i mina skor. Låt mig iaf slippa höra gnället som är dagens feminism 2004.

Men...

Även antifeministerna har gått mig på nerverna på sista tiden, då dom växt sig till en manlig motsvarighet av feminismen, gnälliga som ooljade dörrar. När jag skummade igenom inläggen på mitt gamla tillhåll, antifeminist.nu, så trillade jag över ett inlägg om våldtäkt. Upphovsmakaren skrev att en tjej som tar en svarttaxi och våldtas, mer eller mindre får skylla sig själv. Jag kunde inte hålla mig, och ställde honom mot väggen. Här är hela kaoset:

http://www.antifeminist.nu/mes...

Innan jag vet ordet av, så har jag fått hela mitt gamla gäng på mig. Inte för att jag gråter. Vill ändå inte förknippas med folk som anser att en våldtagen tjej får skylla sig själv. Men det är lite påtagligt att finna sig själv i ingenmansland. Som en pusselbit som inte vill passa in nånstans. Men kanske är det så det ska vara. Kanske är det mitt öde *cue the fucking violins*

I slutändan tar allting bara så mkt energi. Sitta på nätet och snacka om en politisk åsikt. Döfött. Lämnar mer och mer allt vad politik heter bakom mig. För varje dag som går ägnar kommer jag ett steg längre från skiten. Det är skönt. Frigörande. Livet ska inte vara politiskt tjafs. Livet är idag, just nu. Livet är det som passerar medans vi tjafsar. En klyscha, men ack så sant, är att livet är för kort.

Livet är en gåva, och jag vill inte slösa mer med den än vad jag redan gjort. Nu vill jag börja leva. Nån som vill följa med?

Honmonstrets håla [PG13]

Imorgon ska jag våga mig ut ur min rävgryt för en stund. En jobbarkompis ska ha inflyttningsfest, och hade fräckheten att fråga om jag ville komma, innan jag ens hunnit tänka ut en bra ursäkt för att sitta hemma i min morgonrock på lördagkväll och äta chips direkt ur påsen. Nåja. Nu har jag lovat. Och något inom mig säger att jag kan behöva sällskapet och socialkakan. Eller i värsta fall, en rejäl fylla. Inser dock i sista minuten att jag inte har nåt att ha på mig. Tar Sollentunas Dressmann-butik i besiktning. När jag vandrar i gångarna fyllda av det tveksamma märket Batistini (t.o.m. en noll-kollare på mode som jag vet att det märket är varken kred eller kvalitet), så tycker jag mig känna igen plaggen som ligger upptravade på hyllorna. Tittar på dom... tittar på mig själv... och tittar på plaggen i hyllorna igen. Ta mig fan om jag inte är en levande reklampelare för Dressmann. Allt ifrån sockorna till den hopplöst trista fleecen. En impuls vill dra ett tag genom frillan, bara för att kolla att det inte sitter nån jävla lapp med Batistini däri. Kanske rentav slänga av mig kläderna på fläcken. Men då vet man hur rubriceringen blir sen; ’Grovt vållande till ofredande’ eller nåt sånt... Kan riktigt känna lukten av små filippinska barnhänder bland alla Batistinisar. Och då kommer flashbackarna, från exakt denna butiken, för 6 månader sen, då jag i ett av mina många tappra försök att hitta bra kläder fick en av dom mest envisaste, påflugnaste, tjatigaste säljarna någonsin på halsen. Och här är jag nu igen, i spindelns nät. Jag kommer såväl ihåg honom. En neger på 150 cm, med gubbglasögon, nasal accent och en aldrig sinande ström av säljargument. Jag hör honom plötsligt snacka ner några stackars offer längre in i butiken, och likt Frodo som just upptäckt att han är i honmonstrets håla, så börjar jag paniskt leta efter utgången, innan Shelob får tag i mig. Precis innan jag ska ta klivet ut i friheten hör jag rösten bakom mig...: ”hurärlägetkanjaghjälpatillvadsökerduförnåt”?. Han pratar exakt så snabbt. Missförstå mig inte, jag är normalt tacksam för den hjälp jag kan få, särskilt i dom hellholes som klädaffärer är, men denna killen är too much. ”Jeansjacka” kommer det ur mig. Fråga mig inte vartifrån. ”javiharmassorhärbortaföljmedmigkomkom”. ”ah, ni hade bara XL som högsta, jag behöver XXl, attans...” säger jag ursäktandes, och tar diskret några steg mot utgången. ”jaaaatyvärrdetäralltvihar”. ”ok” tänker jag. ”im of the hook...freedom!”. då börjar negern på nytt: ”viharskjortorocksåochbyxoroch...” ...”Fan, skulle ju behöva en skjorta egentligen. Nåja. Jag får spela med i hans spel lite”. Sagt och gjort. Han visar mig dom mest gräsligaste skjortorna som skådats, 60-talets mode för 60 åringar revisited. Ge mig en gubbkeps så är tragedin komplett. Jag rafsar ihop några plagg som kan se ut att kanske högst eventuellt passa mig storleksmässigt, och kanske inte se alltför fula ut heller. jag flyr till provrummet. Utanför hör jag hur Shelob smaskar på nya offer...: ”behöverduslipsviharmassoravfärger”...förgäves ropar kunderna om nåd: ”jag ville bara ha ett par byxor!!...” ”jamenduvetaldrigomdubehöverenslipskanskedukangebo rtden??!va?”. Ganska snabbt inser jag att jag ser ut som stoppad korv, i dom annars snygga plaggen. Här finns inget för mig. Drar mig för att gå ut pga negern. Men måste fly. Annars lär jag dö i detta provrummet. Arkeologer lär gräva upp butiken och hitta mitt skelett. Plötsligt blir hans tjatter allt avlägsnare. Jag tar sats, och flyger ur provrummet likt en jockey ur sitt bås på Solvalla. Hänger lite slarvigt upp skjortor, tröjor och allt annat som karlen lyckats pracka på mig, innan jag halvt hukandes försvinner i folkmassan, och ut i gallerian. Tillbaks på ruta 1 dock. Behöver fortfarande nåt att ha på mig imorgon. Entrar H&M. Hittar faktiskt några helt ok T-shirts. Lagom gråa och neutrala, för att återspegla min sinnesstämning för tillfället. Och ta mig fan om jag inte fick med mig ett par mjukisbyxor till mina kommande yogasessioner. Nu finns det ingen återvändo för det sistnämnda, nu när jag pröjsat ett par brallor åt ändamålet. Bara att skita ner sig och hoppa i och simma. Expediten här är motsatsen till Shelob, dvs gömd bakom kassa apparaten. Men hon är söt att se på, trots sina snart 40. Nåja. För bara någar dagar sen fluktade jag på skyltdockor. Nu är det 40 åringar. Det går åt rätt håll iallafall. Damen ifråga är helt dränkt i badges. Tydligen har H & M öppnat sin 1000 butik, och dagen till ära tvingat sina anställda att bära badges för kung och fosterland. Räknar det till 11 stycken totalt, på hennes bringa. ”Hoppas du får extrabetalt för det där...ser ju tungt ut” säger jag och pekar. Hon fnittrar. Systemet nästa. Kniper några öl. Inget komplicerat. På H&M handlade jag även fruktshampoo och den obligatoriska venushyveln. Måste kompensera upp min bögighet med lite grabbdryck. 10 st borde täcka mina tidigare Fab5 inköp, och därmed är grunden till fyllan om 24 timmar garanterad. ”Leg tack” säger killen i kassan. Han menar alltså på fullaste allvar att jag skulle kunna vara under 20. ”Det där tar jag som en komplimang” säger jag och hostar upp kortet. ”Aaa, det ska du göra. Men akta dig, jag kanske stöter på dig” säger han med ett flin. Whoops. Så försvann det roliga. Jodu min skatt. Han skulle bara veta att jag köpt Venus och fruktshampoo för några minuter sen. Det hade gett bögen flirtmaterial i en kvart. Äh so what. Stött på av en bög. Bra att NÅN stöter på mig iallafall. Ge mig en joint och ett år till i celibat, så kan jag överväga saken. Som Arne Anka sa, man är inte bög bara för att man gillar vin, bara om man känner skillnad på sorterna. Nu ska jag förfina mig inför festen. Vill ni ha ett ångestladdat fyllo som skriver billigt smicker bör ni hålla er online vid 2-3-tiden imonn natt. Over and out.

Flickan [PG7]

Klockan är runt 9:00, och jag vaknar utsövd. Inte så mycket tack vare läkemedlen kvällen innan som var nog till att få en mindre oxe ur spel. Tvärtom, så brukar dom göra mig relativt snurrig på mornarna. Det har ibland hänt när jag tagit mindre doser än den igårkväll, att jag dagen efter missar dörrar med 0,5 meter, vilket resulterar i att axeln slår i väggen. Rivjärn, sockar och gladpack kan hamna i kylskåpet, och jag glömmer ständigt tider. Men så inte imorse. Även om ångesten är där innan jag ens slagit upp ögonen, så är jag förvånansvärt pigg fysiskt. Går upp, tvingar i mig mat, kletar in lite gel i håret. Tittar mig själv i spegeln. Ser faktiskt oförskämt bra ut idag. Lyckades t.o.m. få till en kul manga-frilla. Kanske man skulle unna sig en liten fotosession i busskuren på väg till jobbet. Sagt och gjort, tar med mig digitalkameran och knatar iväg till jobbet, duktigt försenad på 4 nätta timmar. En av dom få fördelarna med att behandlas som luft på jobbet är att man kan dyka upp och sticka när man vill. Även om jag inte utnyttjar det, förutom dagar som dessa. Annars ger jag mer av mig själv än vad jag har betalt för. Och egentligen, mer av mig själv än vad jag orkar. Jag känner hur jag bränner ut mig mer för varje dag. Men jag bränner ut mig på mina villkor. Jag väljer det själv. Att jobba bort ångesten är det minst destruktiva alternativet jag har idag. Så i brist på bättre och tills vidare är det så det får bli. Har eventuellt planer på att släpa mitt arsle till yoga nån gång i höst. Hitta mig själv och lite skit. Duger det åt Madonna så duger det åt mig. Hursomhelst. När jag anländer till fotoateljen, som andra skulle kalla busskur edsberg norra, så är den fett befolkad av ett dagis som ska på det obligatoriska teaterbesöket. Två fröknar som kunde knäckt extra som vallhundar vilken dag som helst gör sitt bästa för att hålla ihop skocken. Fyra små små blonda flickor på 5 bast har intagit min stambänk. Jag blänger omedvetet lite på dom till en början. Skulle ju fota ju. Går ju inte med dom där. Men shit vad söta dom är, där dom sitter och sprattlar med benen som inte ens når halvvägs ner till marken, och totalt ignorerandes gestapofröknarna kacklanden. Deras leenden vittnar om en total harmoni, helt oförstörda och ovetandes av den ångest som sedan länge vittrat sönder mig. Ovetandes om räkningar, depressioner, svek, hat, ensamhet och repriser av Kvinnofängelset. Dom diskuterar bussfärger. Med sådan entusiasm att man kan tro att det är det enda på denna jord som betyder något. Ivrigt och lekfullt betar dom av alla möjliga och omöjliga bussfärger. Fucking bussfärger! Jag kan inte sluta se på dom. Jag fascineras av dom. Deras livsenergi smittar lite på mig, för stunden. Plus att dom som sagt var ruggigt söta. Jag vill ha en sån. Bara plocka än. Fröknarna har ju ändå så många. Kan väl jag få EN ynka... varför måste man skaffa kvinna först för att framavla en sån söt liten varelse. Säkert nåt sossarna kommit på. Allt är deras fel. Börjar drömma mig bort till en twisted och långsökt Lilla Huset På Prärien-framtid, med hus, fru och fyra små blonda flickor som hoppar hage, då plötsligt flickan längst bort möter min blick. Bussfärgsdiskussionen avbryts... Hennes leende tynar bort, och ansiktet blir undrandes. Och hon tycks tänka ”varför ler inte du som alla andra vuxna”... det är som om hon kan se igenom min bisterhet, alla mina murar, allt mitt kött och psyke, och läsa mina innersta tankar. Som om hon lyckats knäcka gåtan. Och med en enda blick ställer mig mot väggen. Mången gång har jag stirrat okända människor i stan i ögonen, med min ibland medvetet mordiska blick. Okända människor som jag sett i ögonvrån stå och iaktta mig, kanske t.o.m. höra dom på håll hur dom säger nåt nedsättande om mig. Då vrider jag huvudet och stirrar ner dom, tills dom vänder bort blicken. Här, i busskuren, så gör en liten flicka på 5 år så med mig. Jag, Marcus, 25 år och 185 cm lång vänder bort blicken till förmån för asfalten. Jag frågar mig själv...”Ja Marcus....varför i helvete ÄR du inte lycklig som alla andra...”... hm. Svarar nån annan gång. I’ve got work to do. I dubbel bemärkelse. Jag är nog redan borta från hennes tankar, och kommer aldrig mer tillbaka dit. Medans hon etsat sig fast i mina, förmodligen för livet, utan att ens veta om det.

The cult [PG18]

Kommer hem efter min vansinnesvecka och möts av en oroväckande stor hög reklam och räkningar. Har jobbat 7:00 - 20:00 i princip varenda dag från måndag. Lägg till moms, och pendling på 2 X 1 timme dagligen. På eget initiativ. Och det roliga är att jag inte får betalt alls för dom extra timmarna. Jag får inte en krona. Och då menar jag inte bara i övertid, utan inte något överhuvudtaget. Alls. Nada Zip Zero Zilch. Ändå skulle jag inte vilja ha dom ogjorda. Inte ens när jag idag gick runt på jobbet och skrek fitta till höger och vänster, med mer påsar under ögonen än det finns i kassan på Konsum. Jobbet har blivit min räddning från mig själv. Konceptet är lika patetiskt som det är enkelt; Jobba varje vaken timma. När jag jobbar kan jag inte skada mig själv. Varken psykiskt eller fysiskt. I brist på fungerande psykvård, och legalisering av Shakira-ciggarrer, så får det bli så. Verkligheten för mig är bara en transportsträcka på kvällen och morgonen från och till jobbet. Får ingen socialkontakt whatsofuckingever. Är som seriemördaren i Se7en, minus liken. Säger inte att jag gillar det, eller ens kan leva med det i längden. Men min idealtjej lär ändå dimpa ner i knät på mig anyday när jag sitter här och skriver. Tilltro måste vi ha, jaja min skatt, det måste vi ha.

30 pers läser min dagbok varje dag. Nästan ingen av dom mailar eller messar mig efter. Deprimerande. Som ett billigt onenightstand som man är intim med, visar sin mest privata sida, sedan hör dom inte av sig efteråt. Kollar man runt lite bland stammisarna så ser man ett nätverk av massa människor runt 25-30 bast, som alla gett sig fan på att skriva salta dagböcker, skapa relationer med varann, och berömma varann i gästböcker över hur bra dom är. Säg att 1 pers har 10 av dessa på sin vännerlista. Kollar man på var och ett av namnen så har dessa personer exakt samma 10 personer som vänner, givetvis med undantag för sig själva. Och kollar man dessutom i deras jästbökker så är det minst 5 av dessa som under dagen skrivit hur bra dom är. Det går runt och runt. Är som en sekt, en outtalad jävla sekt. ”The cult” kallar jag dom. Har nästlat mig in. Men även om alla i The cult förmodligen ser sig själva som freax och outsiders, så är jag den som verkligen är för freakig för att tilltala den stora massan. På gott och ont. Jag vill också höra hur bra jag är! Gärna dagligen. Egentligen är jag nog bara avundsjuk på dom. Precis som jag är avundsjuk på alla andra jävlar. Men jag skulle aldrig passa in. Som det alltid är. Orka läsa andras dagböcker, orka slicka upp folk i brygga på daglig basis, orka känna glädje. Jag vill bara ha. Och i The cult ger man. För att få. Orka umgås med idioter som aldrig för en sekund ens kan förstå min smärta. Dom skulle överväldigas om dom såg en bråkdel av vad jag känner, och måste slåss mot dagligen. Nu har dom dessutom börjat ragga vänner från min vännerlista. Värsta ebolan ju! Hade ett tag lyckats nästla mig in hos några få i The cult. En av dom skulle jag kunna tänka mig att föda hennes barn, om hon bad mig. Några andra har slutat maila med mig sedan dom fick läste att jag försökte ta livet av mig. Tydligen var jag bara spännande när jag hade normal grad av ångest. Två av dom har blockat mig. En av dom är Satchel, en högstadielärarinna som bara är här för att, citat, ”spionera på mina elever”. Desperat ville hon skapa en relation med mig, för att få läsa min dolda dagbok. ”men inget vän-tjafs eller nåt sånt. Jag vill bara läsa din dagbok, inget annat”. Eh, jaha? Men om jag tar ner byxorna så du kan sätta på mig i röven, samtidigt och sedan kasta mig i ett dike, skulle det funka för slynan? Pfft. Shattafackapp. Nekade förfrågan och sa vid ett icke alltför ångestbesudlat tillfälle så snällt jag kunde att det förmodligen inte skulle funka. Några månader senare träffar jag på slynan igen. Via ”the cult”, som hon nu blivit ullvärdig medlem i... small world. Gör vännerförfrågan ”irritationsobjekt”, då hon uppenbarligen inte vill vara vän. Slynan blir upprörd. Då dyker en annan cultare upp, Satchels webcam6polare RealityBites, som ska ge mig en lektion i jämställdhet. ”Varför är du emot femenism...!! femenism är ju jämställdhet!!...Står ju på din sida att du är emot femenism. Då är du emot jämställdhet också...vill du att kvinnor ska tjäna mindre?! va? äh... du är bara en översittare tror jag.. det hör man ju på dig haha”... ja, det är därför inte ens ordet i jävla sig är könsneutralt....och vad fan kom du ifrån med dina analyser? Samma jävla mygg, vars knän hade vikit sig irl. Lätt att leka kaxig på nätet, men ska man backa upp det så pissar dom ner sig. Jag bangar inte. Lite terapi i form av slag, oavsett om man får eller ger, är inte att förakta. Men han kommer nog aldrig komma i min väg tyvärr. I luven på en av The cults medlemmar. Där rök min biljett till ytliga komplimanger i gästboken på daglig basis. Ända sedan dessa 2 misslyckade aborter torrjuckat på mig har jag vänt ”The cult” ryggen. Och dom mig. Behöver inte dom. Jag har ju Instinct. Ja, min skatt, det har vi.

Rånad av snuten

Fick påhälsning av snuten i onsdags. Låg facedown i tangentbordet, med norra halvklotets alla demoner dansandes i mitt kranium. Demonerna hade storkalas, och just ordnat mig några patetiska försök till uppskurna handleder, då jag hörde ”Marcus, är du där?! Detta är polisen”. Diskret. Ropa lite högre. Tror inte tant Agda på 17:e våningen i koma hörde dig riktigt... jag svarar inte. kanintevillinteharintelust. Dom tränger sig in, och fortsätter ropa mitt namn. Som om min 2:a var den enorma jävla gruvan i Sagan Om Ringen, och enda chansen att hitta mig var att ropa mitt namn typ. Ligger fortfarande facedown, och hör hur rösterna plötsligt är i samma rum som mig. En kvinna och en man. Kvinnan lyfter mitt svettiga, rödspränga huvud med ett grepp om bakhuvudet med enhand. Jag tittar tomt ut i luften. ”Har du kniv på dig?!” skrikfrågar den manliga delen av Kling & Klang. ”Hurså, behöver du en?”, frågar jag direkt, fortfarande stirrandes i intet. Tydligen hade inte den kraftigaste panikattacken i mitt liv berövat mig från min spydiga humor. Snuten kommer av sig lite, och svarar med låg röst ”näe... det var inte så jag menade”... 2 minuter senare stapplar ambulanspersonalen in. Dom drar med mig ut och hyser in mig i ambulansen. För andra gången inom loppet av 48 timmar. En tjej vid namn Birgitta sitter bak med mig och pratar med mig. Hon är snäll. Väl på St görans psykakut (ni som bor i sthlm och mår dåligt, jag kan inte nog varna er för denna plats. Helvetet själv har bättre care än St Görans psykakut. Det är inget jag dömer på ett besök, har som sagt några visister där på mitt samvete, men oavsett vem du träffar, när du träffar dom, och hur du mår, så behandlar du alltid som en tuggummi under en stilettklack).
Väl där slussas jag över till andra sidan stan, Danderyds sjukhus. Där lyckas jag förhandla mig hem, och bara några timmar efter snuten bankade på dörren, så är jag i min ungkarlslya igen. Nästa morgon masar jag iväg mig till jobbet, och upptäcker hur jävla svårt det är att dölja ärr på handlederna. Men min plan B, att katten klöste mig när jag skulle duscha honom, finns tryggt utarbetad. Går upp 5:40, börjar jobba 7:00, slutar 20:00, hemma 21:00. Bättre skydd från sig själv finns inte. Några dagar senare är ångesten och leker med mig igen. Upptäcker till min fasa att snuten tagit hela mitt private stash av stesolid och stilnoct. Det starkaste jag har hemma nu är 2 paket jäst, med utgånget datum. Och dom smakar inget vidare, nej, det gör dom inte min ssskatt. Måste hälsa på sssnuten, jaja, det ska vi minsssann.

There and back again

Vaknar upp i ett kolsvart rum, och måste i några sekunder fundera på vart jag är. Landstingets omisskännliga blå filt borde vara en fet clue, men alla pillrena som fortfarande härjade i min hjärna satte P för allt vad minnen och instinkt heter. Men inom loppet av en minut spelas gårdagens scenario upp. Allt ifrån det patetiska självmordsförsöket till diskussionen om huruvida jag skulle magpumpas eller ej. Tittar runt i rummet, och ser att jag inte är ensam. En kille ligger och sussar i sängen bredvid mig. Stackarn. Måste haft ett helvete med mina snarkningar. Klockan visar 5:48. Jag skuttar upp ur sängen, och tar på mig mina kläder som ligger i en hög på golvet bredvid. Killen bredvid vaknar till och stirrar trött och buttert på mig från andra sidan rummet. Hade jag föregående morgon vetat att jag skulle behöva byta om inför en annan kille hade jag definitivt inte valt mina Homer Simpson-kallingar i silvrig satin. Men det kändes ändå som mitt minsta bekymmer i det läget. Jag levde ju trots allt. Kan inte ens ta livet av mig rätt. Minns bl.a. att sentimentaliteten fuckade det för mig kvällen innan. Hade aldrig varit så taggad att lämna världen som då. Men jag ville göra lite saker innan. Skriva brev, kanske maila en och annan på luderstorm, skriva en sista dagbok. Fixa nån som tog hand om katten. Satt i valet och kvalet med en redan påbörjad överdos av stesolid och stilnoct i magsäcken, och en panisk känsla av att snabbt räkna ut hur jag skulle kirra katthjälp, utan att nån skulle få veta mina planer. Vilket såklart var en omöjlig ekvation. ”Öh, ursäkta, jag ska ta livet av mig, kan du som bor 50 mil ifrån passa min katt...”. Resultaten blev en halv överdos.

Tidigt i måndags morse började skiten. Ringde desperat till Sollentuna psyk. Bad om att få träffa en läkare, fort som fan. Den enda jag hade var ’stjärnan’ som jag haft tidigare, som var kall som en isbit, och som jag vid ett flertal tillfällen tidigare sagt att jag inte vill ha nåt att göra med. Så även denna gången. Men dom sa att jag fick ta honom, och gilla läget. Fast han var ju på semester nu. ”Jag skickar hem ett akutteam till dig” sa kossan i luren. Orka. Jag skulle för fan till jobbet. Dessutom suger akutteamet hästkuk. Drar iväg till jobbet men får min första ångestattack efter bara en halvtimme. Ringer upp Sollentuna psyk igen. Kan riktigt höra hur jobbig dom tycker att jag är. Ber att få prata med tjejen som bokar in läkarbesök, som jag pratade om i morse. Tjejen säger snäsigt att hon är upptagen. Fine, jag ringer om 10 minuter igen säger jag. Ringer 10 minuter senare, får sitta i kö, kommer fram. ”Vänta ska jag se om hon är ledig nu” säger hon. Då kopplar slynan bort mig, och jag hör en röst säga att dom gått på lunch. Jag ringer upp igen. Hör hur nån lyfter på luren och lägger på igen. Får en till ångestattack. Går in till chefen, säger att jag inte klarar av att jobba mer. Han säger att han vet, han är invigd i mina problem, och en blick från mig räckte tydligen. Plus att jag hade gråten i halsen. Fanfan fitta och bananskal. Hade lovat mig själv att inte låta ångesten gå ut över jobbet. Nu är det same shit all fucking over again, och jag lär bli omplacerad innan första höstlövet fallit. Åker upp till Sollentuna psyk. Äckligt nog har dom placerat världens sötaste och trevligaste blondin där, som effektivt hindrar Instinct komma fram. Dock dyker senare ett stycke oknullat nötkött på 110 kg upp som har attityd, och blondinen är borta. Enter instinct. Säger att jag vägrar gå därifrån förrän jag fått träffa en läkare, eller åtminstone fått en tid hos en läkare. Hon vägrar. Hon har återigen ringt ett akutteam som är på väg hem till mig enligt henne. ”Du kan få träffa en läkare nu, men det dröjer...” säger hon och verkar hoppas att det ska få mig därifrån. ”Jag kan vänta” säger jag. Hon ser bekymrad ut, och stänger dörren. Hon kommer tillbaka efter 10 minuter och ber mig återigen komma tillbaka när min första läkare är tillbaka från semestern. Först skulle jag få träffa en, och helt pltsöigt inte. Jag blir förbannad och frågar vad jag behöva göra för att få vård. Skriker att jag väntat i 20 år nu. Skriker att jag skär mig själv. Att jag inte pallar ett till apatiskt akutteam. Vill ha hjälp NU. Jag vet att jag förmodligen blev jobbigaste patienten of the year när jag stod där. Hade dom varit servitriser och sjukhuset varit en restaurang så hade dom loskat i min soppa. Men jag anser att jag har rätt till att vara förbannad. Efter alla felmedicineringar, oempati, felbehandlingar, förnedrande förhör, och kanintevillintefårinte så har jag rätt att vara sur. Jag forsätter spy galla: ”Vad krävs? Måste jag snitta nån för att jag ska få hjälp? Måste jag snitta en utrikesminister? Är det det enda sättet?”. Hon står och gapar i några sekunder. Tar min 1,5 liters petflaska och kastar den iväggen. ”Nää vet du vad, nu a-anmäler jag dig till p-polisen!!” säger hon med illa dold rädsla, låser dörren och springer iväg på sina glasstrutar. ”Neej, gå inte ut, han är livsfarlig! Han hotar mig!” skriker hon längs korridoren till folk som är på väg att passera mig i andra ärenden. ”Slyna” muttrar jag för mig själv, och börjar gå därifrån. Kanske hade jag inte haft nåt problem med att käfta med snuten heller, men orka. Orkaorkaorka. Lämnar raskt sjukhuset och hoppar på första bästa buss hem. Väl hemma slås jag av impulsen att avsluta livet. Börjar tugga piller, som aldrig förr. Då dyker akutteamet upp. 3 herrar. Dom går in med skorna, och sätter sig i soffan. En för talan. Dom andra 2 är nog bara bodyguards. Han är irriterad och vresig. Frågar hur många tabletter jag tagit, och vilka sorter. Drar mig till minnes, även om jag redan där är lika stenad som en otrogen iranier. Han ställer frågorna så snabbt att jag inte ens hinner svara på föregående. Men svarar ärligt. Han säger nåt om att det inte är bra, och att jag inte borde ta så många. Sen åker dom. Och jag fortsätter knapra. Några timmar senare dyker ett nytt team upp. Betydligt trevligare. Vet inte hur dom hamnade där, för allting därifrån till 5:48 på tisdagsmorgonen är mer eller mindre än enda stor minneslucka. Kom iallafall att jag på Danderyks psykakut lyckades bortförhandla magpumpning. ”Äh, jag har stor kropsshydda, jag påverkas inte så lätt” sluddrade jag med kisande ögon inför läkaren. Avdelnigen är steril och trist. Enda som finns att göra är en suddig 20” TV med 1an, 2an och 4an. Vårdarna är uptighta, sånär som på en liten pingla. Men vilka är oddsen. Kan inte stöta på brudar i vanliga fall, tror knappast jag skulle ha en fetare chans på psykakuten...”så öh....kommer du hit ofta eller...”...”får jag bjuda på en tranbärsjuice i plastmugg?”...”ska vi gå till mitt madrasserade rum och kela?”. En man i 50 års åldern, stor som ett hus dundrar fram till mig. ”TOMMY!” skriker han och räcker fram handen. ”Marcus” piper jag tillbaka. Hans skägg är fullt av bruna klumpar. Efteråt tar han sin hand och kladdar av den mot sin redan kraftigt nedfläckade brynja. Som om MIN hygien var hans största problem. Ryser lite åt tanken på alla baciller min hand just nu berikades med. Springer in på dass och tvättar mig grundligt. Min första tanke är att jag måste därifrån. Stället osar misär och misslyckande. Efter ett snack med doktorn så är jag good 2 go. Pinglan ler mot mig, och släpper ut mig. Hör Tommy skrika i bakgrunden... ”VAFAN FÅR HAN GÅ FÖR???!?!? JAG DÅ??? VA???? JAG ÄR FÖR FAAAN FRISKARE ÄN HONOM!!!.

Kanske.

Jailhouse Rock

Jajamensan. Så har ytterligare tre rekordeliga mönsterfångar lyckas slinka ut ur Bodströms Fort Know. Knappt hade Tony Olsson & co’s fotspår torkat, förräns dessa herrar beslut sig för att ta sitt pick och pack och kila. Sverige är tamigfan Edens jävla Lustgård om du har passion för brott; Hittar jag nån gång en brud med tillräckligt nedsatt omdöme för att vilja låta sig besudlas av undertecknad, och avla fram en son eller dotter, så ska jag uppfostra han/hon till brottslingar. Bättre chans att lyckas har dom inte. Först så ska våran underbemannade poliskår lyckas gripa dig. Redan där har du väl en 60-70 % chans att klara dig. Sedan kommer rättegången. Antingen blir du friad, eller dömd till psykisk vård. Skulle du mot förmodan åka in, så får du ändå komma ut efter 1 år pga gott uppförande. Om du inte skulle känna för att rymma innan vill säga. Skulle du ändå åka fast igen, så får du ingen påbackning på straffet. Dagen efter kan man höra vakterna uttala sig. ”Dom hade vapen... då backade vi direkt”. Visst. Men hur länge pissade ni på sittringen innan nån bad er ta upp den? Om dom ens slutat. Fixa vapen! Skriv ett brev till Göran! Skriv 1000! Be om en lagändring. Vad sänder det för jävla signaler... ”dom hade vapen...”. Jaha. Bra. Då vet grabbarna grus att det bara är att ta med sig vapen, så öppnas portarna. Sverige ska vara världens lilla Fylke. See no evil hear no evil. Sätt in psykvård för dom som redan hunnit begå brott, och låt våldtäktsmännen gå fria. Halleluja! Kunde dagen efter rymningen läsa på löpsedlarna: ”Saddam vill sitta i svenskt fängelse”... no shit. Svängdörren vid Lisebergs utgång erbjuder mer säkerhet än Hall och Kumla tillsammans.

Psychos do not explode in sunlight

Är på hemfärd i en nästan öde buss 533, så när som på en neger och en jugge, som intagit platsen bredvid mig på motsatt sida gången, näst längst bak. Jag stirrar bistert ut på byggnaderna som susar förbi, till ljudet av negerns mumlande. Han pratar, juggen lyssnar. Det blir klart efter 5 minuter i deras sällskap. Han gestikulerar ivrigt, pratar högljutt och nästan enbart på afrikanska, förutom ett och annat engelskt ord som slinker emellan. Jag har fått ge vika för värmen, och har dagen till ära uppkavlade ärmar, och blottar för tredje dagen på flera år helt ogenerat min ärrprydda arm, som i vanliga fall preciiis skulle dolts utav t-shirten.

Plötsligt ser jag i ögonvrån hur negern på andra sidan pekar på mig. Jag intalar mig själv att jag bara är paranoid. Men det är jag inte. Han pekar på mig samtidigt som en afrikansk rotvältska väller ur hans gom. Han fortsätter med att peka på sin egen arm, pensla med fingret på den, peka tillbaka på mig, mumla ”psycho”, varpå han avrundar med att göra Lena PHs dansrutin till refrängen av Delirium, dvs peka på sitt huvud med pekfingret och snurra runt det ett par varv. Tycker mig t.o.m. höra hur han visslar parallellt med att han gör det sistnämnda. Detta är för bra för att bara passera. Jag vänder mitt huvud 90 grader, med världens kaxigaste leende på läpparna, och frågar honom iskallt: ”Ursäkta, vad sa du?”. Oops. Trodde han inte jag visste vad psycho betydde? Han klamrar sig fast i sitt hörne, och tycks i mina ögon krympa några storlekar. Om det nu är möjligt, för han var från början 2 huvuden kortare än mig. Och för honom, så är jag ju ett psycho. Jag släpper honom inte med blicken när jag inväntar mitt svar, och heller inte mitt leende. Det gör honom osäker. Han är tyst i flera sekunder, men vågar inte ens blinka. Till slut kommer några få ord ut honom...”its good”...”its hot”...”you know” säger han och pekar på min arm. Kan ärligt talat inte sluta le. Men jag släpper honom från kroken för denna gången. Jag vrider tillbaks mitt huvud i ursprungsläge och säger, mest för mig själv... ”det är lugnt...jag ÄR ett psycho...”.

Trots att jag inte kan ett ord afrikanska, så vet jag att han bytte ämne efter det. Inte för att jag hade tänkt flyga på honom. Jag hade kunnat. I aggressionens namn. Kanske lyckats slå mig till en vårdplats om inte annat. Men jag har en bra dag idag. Dessutom hade han rätt; jag ÄR ett psycho. Ingen vits att puckla på nån för att han säger sanningen. Börjar dock genast hata mig själv för att jag inte kom på nåt coolare att säga. ”psychos do not explode in sunlight” borde jag sagt. George Clooneys odöliga replik från From Dusk Till Dawn. Men det är försent. Nåväl. Det går fler bussar.

Spöket Linux

Jag hade en gång en nära vän som hette Linus. Han lärde jag känna när jag började mellanstadiet, jag var ny i klassen och blev trackad för att jag kom från Göteborg. Linus var inte bland dom snälla, han gjorde en ganska fånig ramsa om mig. Den gick ”Marcus, marcus knarkmaskin - går på hasch och heroin”... Fråga mig inte hur men efter några månader blev vi vänner. Linus var inte på nåt sätt ett elakt barn, tvärtom. Han var from som ett lamm, gillade hundar, elektronik, lego, splatterfilmer. Han förstod sig inte på musik alls. Inte jag heller på den tiden. Vi älskade Simpsons jag och han. Särskilt dom avsnitten med kärnkraftverket, och Itchy & Scratchy. Så fort det gick nån schyst våldsfilm på lördan stod vi på måndag morgon på skolgården och diskuterade hur kroppsdelar flög, och hur ball den var. På lektionerna fick fröken hyscha oss för vi satt och fnittrade. Vi skapade t.o.m en serie som hette ”provområdet”, den gjordes på det sätt att man tog ett A4, delade det, och på den halvan rymdes 4 rutor som man kunde rita en serie i. Handlingen var enkel; ruta 4 skulle sluta med en atomexplosion. Resten var våra att fylla i. Min favorit var en som jag tror jag gjorde... ruta ett upptäcker en man att han är fastkedjad i en atmobomb med ena benet. i ruta 2 hugger han av sitt ben för att komma därifrån. i ruta 3 ser han till sin förvåning att han är fastkedjad även i det andra benet... och i ruta 4...ja...ni vet... Vi introducerade även en lek på skolgården som vi kallade Piraya, den var även den lika enkel. En grop bakom skolan innehöll pirayor låtsades vi. En fick vara s.k. fodervärd och hans uppdrag var att kasta i alla andra skolbarn som var med på leken i gropen, och barnens jobb var att slippa undan honom. Enkelt och kul.

Men allt var inte frid och fröjd. Linus hade en väldigt dominant och överbeskyddande mor. Hon hette Laila och var psykiskt störd. Hon ville egentligen inte släppa iväg Linus till skolan alls för där kunde hon inte ha uppsyn över honom. Men hon var ju tvungen för att inte hamna i fängelse, så hon fick vackert släppa iväg lilla Linus till plugget. Dock följde hon med honom varje dag, hämtade honom varje dag, och detta var ju såklart upplagt för att dom andra i klassen, och hela skolan så småningom skulle snacka om. Linus blev väl inte direkt mobbad, men dom andra gjorde sig lustig på hans bekostnad. På nåt vänster tog han aldrig åt sig. Han uppträdde som om han inte hörde dom. Inte minsta tillstymmelse till reaktion vsiade han. Värst var nog tjejerna. Men dom visste inte bättre. Även fast många av dom som jag träffat i efterhand är ytliga apor så är dom förhoppningsvis nånstans vettiga människor hoppas jag. Linus fick aldrig vara ensam hemma. Om Laila skulle ut och handla så var han tvungen att följa med. Han fick inte gå utanför affären utan var tvungen att vara en meter från Laila hela tiden. Linus fick leka med andra men bara om dom kom hem till honom. Och det var bara jag som ville det till slut. Jag bjöd hem Linus en måndag till mig att leka, men han sa att han skulle kolla med sin mamma först. Så vi kom överens om tisdan... nästa dag när det ringde ut frågade jag om han skulle med hem, men då mumlade han bara att hans mamma ville att han skulle vara hemma. När vi skulle på skolresa en gång i en vecka, så köpte Laila Linus en drös SNES-spel som kompensation för att han inte fick åka. Förutom detta var Laila gravt störd. När jag var hemma hos henne och lekte med Linus ville hon vara med när vi spelade TV-spel. När jag och Linus vann över henne i ett racing spel kallade hon oss mobbare. Hon frågade om vi tyckte det var kul vara elaka mot folk. Sen sprang hon ut och smällde igen dörren. Dom hade världens äckligaste hund som hon gödde, och som blev jättefet. när vi satt och åt morrade den åt mig och visade tänderna pga att jag inte ville dela min mat med den. Lailas råd var att låta den fortsätta annars skulle den bita mig. Hon försökte söka lån en gång när jag var där. Hon satt i samtal när jag kom innanför dörren med en banktjänsteman, och så len på rösten hade jag aldrig hört henne innan. Dock kunde jag höra hur hon blev mer och mer förtvivlad, och till slut skrek hon;”DETTA ÄR JU INTE BÄTTRE ÄN DET ÄR I ARABVÄRLDEN!!” varpå hon kastade på luren. Hon hade aldrig jobbat i hela sitt liv. Bara gått på soc. Och levde därefter. En gång stod hon på sin balkong i bara brudklänning och skrek, alltså verkligen SKREK. En annan gång gick hon ut kl. 6:00 på morgonen och gungade gunga naken. När några byggjobbare garvade åt henne sa hon ”det är faktiskt synd om mig, jag har mens”. Ofta kom hon till skolan och skällde ut lärarinnan mitt framför ögonen på oss. Och då snackar vi utskällning. Konstant gapande utan andhämtning. Hon blev illröd i ansiktet och spottade. Allt detta ledde till att Linus blev kraftigt understimulerad och förblev som en 10-åring i sinnet under alla dom åren jag kände honom. Hans hjärna fick aldrig dom intryck den var ämnad att få. Varken tjejer eller killar ville umgås med honom.
Hans psykiska utveckling hämmades att han förblev fast i en 10-årings tänkande under nästan hela sin tonårstid. Dock var han ändå den smartaste i skolan, för under alla ensamma dagar hade han som jag sa utvecklat ett intresse för elektronik och visste vid 12 års ålder mer om kretskort, dioder, datorer än nån annan i hela bohuslän. Han skruvade upp precis allt som kom i hans väg, token. Microugnar, klockradios, TV-apparater. Skolan försökte förgäves ingripa mot hans mor. Det tappraste försöket gjorde skolkuratorn, som lyckades ta sig enda fram till halltröskeln då Laila hållt honom hemma från skolan i ett halvår. Hon kallade henne ”djävulens utsända” och smällde igen dörren.

Några sexuella övergrepp spekulerades det i, ett rykte som inte är bekräftat var att när man ringde på en gång öppnade Linus dörren naken, med läppstift avtryck på kroppen. Jag hade inte blivit förvånad om det stämde. När jag gick på toaletten hos honom en gång fann jag hennes könshår över hela muggen. Groce. Hittade Linus på Lunar för några år sen... han kallar sig Linux, och har tagit körkort, förlovat sig, och verkar trivas med livet. På hans krypin återspeglas mkt av 10-åringens naivitet då han berättar att han gillar dansband, och skriver vilka hans favorit-mat affärer är. Men jag beundrar att han ändå klarat sig så bra ändå. Jag hoppas att han inte har nån kontakt med sin mamma idag. Har tyvärr hört att hans tjej förtrycker honom, och vakar över honom som en hök. Men inget kan vara värre än hans mamma. Jag vet inte varför jag inte tagit kontakt med honom. Jag vet inte. Jag tänker på honom ofta. Blir nedstämd. Nästan lite lipig.

En dag för flera år sedan på lunar hittade jag ett svar på ett diskusinlägg jag skrev angående datorer. Linus svarade på det. Antagligen ovetande om att det är jag som dolde mig bakom signaturen Instinct21. Jag svarade men sa aldrig att det var jag. Vet inte varför. Antar att det är bäst såhär.

Varje gång jag ser hans bilder, är det som att se ett spöke. Kanske kunde jag gjort nåt mer för att hjälpa honom på den tiden. Hans mörka blick får mig att återigen tänka på hans mammas mörka, instängda illa luktande lägenhet, med den morrande hunden. Och inte minst leatherface morsan själv... Och där bodde han i nästan 20 år.

Jag vill inte blicka bakåt mer. För mycket coulda woulda shoulda. Jag vet inte ens om jag vill blicka framåt.

Dreams revisited

Vaken. Tyvärr och konstigt nog. Tog så många ångestdämpande piller i munnen igår kväll att jag fick svälja 3 gånger bara för att få ner alla. Dosen hade förmodligen tagit kål på en mindre fjortis. Men min kropp är vanare vid stilnoct och stesolid än den är vid kött och potatis. Kände nada. Men däckade som tur var till slut fram på småtimmarna. Vaknade med panikångest. Ville bara försvinna. Sluta vara. Skada någon. I skrivandets stund är jag en timme försenad till jobbet. Denna dagen också. Jag vet inte när jag kan ta mig iväg, för som jag skrev igår, så bestämmer ångesten allt. Den är i total kontroll över mig. Och varje gång får man förklara sig för kollegorna. Men man kan ju inte säga allt. Det blir alltid en lagom hurtig bortförklaringen. Men även om jag lyckas pallra mig iväg, så kommer jag förmodligen ändå bryta ihop på jobbet senare. Gråta i tysthet medans jag låtsas knappra på tangentbordet. Förr eller senare kommer jag bryta ihop. Och mitt huvud känns som hejkomåhjälpmig, så jag kan inte förebygga med Lergigan. När dagen är slut, vad har jag uppnått? Ännu en dag jag överlevt. Yey. Vad vinner jag? En trisslott? 100 kg kaffe? Ska det vara såhär. Är detta allt livet handlar om; tvinga iväg den människospillra som är mig, slava i några timmar, komma hem och känna ångesten penetrera en i samma stund som ytterdörren slås igen. Spendera dom sista timmarna av dagen i total ensamhet. Dr*ga mig med tabletter, och vakna som en klubbad oxe dan därpå, bara för att återupprepa processen. Jag bad aldrig om att få leva. Jag bad inte om nånting av detta.

Har haft väldigt sjuka flashbacks den senaste tiden. Inte i form av minnen. Det verkar som om depressionen suger rent mitt hjärnarkiv på faktiska minnen. Och jag skapar inga nya heller, i och med att varje dag är den andra lik. Jag sitter ju bara ensam innanför 4 väggar varje dag och ruttnar. Nej, dessa flashbacksen är i form av drömmar. Drömmar som jag drömde för 1,2,5 eller kanske 10 år sedan, som jag trott att jag glömt bort. Dom ploppar upp. Ibland så mycket som 5 st per dag. Varför? Varför just nu? Är det bara för att jag inte ger min hjärna några nya upplevelser som den ser sig tvungen att föda mig med återanvända drömmar? Men den största drömmen om evig sömn är än så länge bara en dröm.

Äntligen måndag!

Strax innan jag skulle fylla 23 satte jag ett dödsdatum på mig. Hade jag inte fått ordning på min ångest, min depression eller mitt struliga liv innan jag den 4:e februari 2004 då jag fyllde 25 bast, så skulle jag ta livet av mig. Det är väl rätt safe att säga att jag misslyckades på alla punkter, alltifrån att få ordning på livet, till att avsluta det. Nu vet jag att det inte går att sätta ett sådant datum. Lika lite som jag kan sätta ett datum när jag ska festa. När jag ska träffa nån. Eller ens när jag ska orka gå till jobbet. Ångesten är cirkusdirektören, för denna freakshow vi kallar Instinct. 10 för dom stora, 5 för dom små. Pensionärer går gratis. Och feminister får betala dubbelt. Allt och inget är vad som krävs för att sätta igång freakshowen. Allting verkar kul för er när ni står på utsidan tältet. Spännande. Men ni få som kommer in på insidan vill oftast gå direkt ut, eller ha refund. Jag är svår att leva med. Jag GÅR inte att leva med. För jag ser bara ångest. Överallt. Även i dom ljusa punkterna. Jag ser problem istället för lösningar. Jag ser hat istället för kärlek. Där andra människor bävar inför döden, där längtar jag. Som imorse. Skulle gå över ett övergångsställe. Just detta övergångsstället är som övergångställenas bermudatriangel. Ingen jävel stannar, trots stopplikt. Så även denna morgon. En mor i en silvrig kombi sprängde fram, och jag var så sugen på att springa ut i gatan. Antingen hade hon tvärnitat, då hade jag vunnit. Eller så hade hon inte hunnit nita. Då hade jag också vunnit. Jag hade inte brytt mig om jag blivit kinasallad. Nu sprang jag inte ut. Nöjde mig med att övertydligt slå mig själv i huvudet med handflatan, som i ”är det helt jävla dum kärring” när hon körde förbi. Varför jag inte rusade ut? Jag visste inte om det var stopplikt då. Jag påbörjar aldrig en diskussion som jag inte är säker på att vinna. Men så fort jag kom till jobbet frågade jag en kollega om stopplikten, vilken han bekräftade. Imorgon när kärringen kommer ställer jag framför henne. Gud, låt henne käfta emot, snälla. Apropå The Big Boss (tm), så har vi en pingstkyrka i Sollentuna. Inte som andra pingstkyrkor, i övergivna ruckel. Nej, detta är en hightech-kyrka med välansad trädgård, äggskalevita fasader, futuristisk design, och som körsbär i glassen, en diodskylt med ett nytt budskap varje dag. Ibland har dom t.o.m små animationer i form av kors och solar. Dagens budskap blinkade ”Äntligen måndag! Välkomna herren denna solens dag!” i Loranga-orange färg. Hade jag inte varit suicidalare än hela Jackass-gänget tillsammans, så hade jag nog garvat åt det. Ironin i att ännu en helg gått igenom helvetet, bara för att mötas av en krystad skylt som försöker pracka på mig frälsning varje dag på väg till slavjobbet. Jodu min skatt. Ge mig en en blondin med vispad grädde på, denna måndaxmorgon, så kan vi snacka frälsning sen.